Bra ändå att det gick som det gick. Kanske det inte finns något ödesnöre som förbinder oss med världens gång, men nog ser det ibland ut som om vi ändå hängde fast på något sätt. Så mycket är slump att det kan väl inte vara en slump?

Att se mönster där inga finns är en mänsklig ovana, något evolutionen lärt oss. De som inte ser mönstren ser inte heller länge dagens ljus. För i en sådan värld är alla katter grå. Alla sitter och väntar på Den Stora Utdelningen. Vi tänder ljusen och knäpper händerna. Med tvättade halsar backar vi mot dörren. Det finns inga andra. Vi hör det i oss. Vi fäster snöret frivilligt.

Ty det är lättare att ledas än att leda, inte sant?

Gånger som denna vill jag helst tänka på annat. Låta de subatomära systemen ta över.

Lita på bron som bär.

För jag är inte min broders väktare. Jag vandrar blott i hans skugga. Jag ser, men säger inte. Jag kan, men vill inte.

Över mig sjungs inga sånger. Det är inte heller meningen.

De bitarna är för länge sedan passerade.

Nu dansar vi till en ny rytm. Det specifika är oväsentligt. Se hellre mönstret. Det som upprepas.

Det som skimrar.

Det vi äger, när allt annat försvunnit.

Nedåt. Nedåt.

Ut på stigen. Genom dofterna.

Ensilage.

Jag känner hur hjärnan blir tyngre. Långsammare. Den sänker tempot. Den är lat. Jag säger den behöver gå på gym. Den ler överseende åt mina folier. Hjärnan min är laidback. Den chillar. M skulle säkert med tvärsäker röst konstatera att den där, den bor i Berghäll!

Och kanske är det så. Kanske gör hjärnan alltid så lite som möjligt, för att spara energi.

Det är lockande att tänka att det är jag som är herre över mina tankar, min kropp och min hjärna. Antagligen är det bekvämt för hjärnan att låta mig tro det. Jag gör ju mindre uppror då.

Men hjärnan, den är ett resultat av många års evolution. Där handlar det inte om individen, utan om livets sätt att försvara sig själv.

Jag känner hur lamporna släcks i rum efter rum. Det är då hjärnan kopplar bort mig från mig själv. Det är dags att sova. Så att hjärnan får jobba ifred.

3. Murakami.

Jag klev in i Murakamis värld genom ”The Wind-up Bird Chronicle”. Nu, efter ha läst det mesta han har skrivit, slår det mig hur bra det var att jag kom in just genom den dörren. Murakami är för mig existensialistisk, myskofierande, spännande och kulturrefererande.

2. Mulish.

En enda bok som verkligen fastnade, men den gjorde desto större intryck. ”The discovery of heaven”. Tänk om du inte spelar huvudrollen i ditt eget liv. Tänk om du egentligen behövs som statist i någon annans!? Bokens handling döljer det som är finurligt dolt mellan raderna.

1. Bolano.

Magin i en värld som kantas av våld, försvinnande och hetta. ”2066” visade sig också vara en perfekt ingång till en författare som bara fortsätter att imponera. Här finns allt som jag tycker om. Mystik. Absurd surrealism. Sidospår. Oförklarade händelser. En känsla av stigande press, och an oundviklighet. Sexuella undertoner. Människans fulare sidor. Musik.

Johanni

#Blogg100

Är man sin egen lyckas smed? Uttrycket betyder väl egentligen att man är ansvarig för att göra det som behövs för att komma dit man vill i livet. Det som i USA gärna kallas self-made man. Idealtanken att ha börjat med två tomma händer och därefter byggt upp hela sitt liv. Lite som djävulen alltså. Jag försöker läsa Paradise lost på en liten smartnalleskärm. Engelskan är krångelgammal. Så, jag har inte kommit så långt än. Men berättelsen börjar med att djävulen satt sig upp mot gud, gått till strid och förlorat. Nu står han inför uppgiften att bygga upp hela sin värld, tillsammans med de som slagit på hans sida. De funderar hur de skall gå till väga.

En efter en reser dig sig upp och agerar rådgivare.

Svavlet osar, deras nya hem stinker, men de skall göra det till sitt. De skall ta det i besittning, och som hämnd skall de börja fresta människan, guds stolta skapelse. De skall leda henne i fördärvet, korrumpera henne inifrån, tala till hennes sämsta sidor och lägsta drifter. Så, tänker de sig, skall de hämnas krigets förlust.

Jag menar, vad har vi människor att säga till om, egentligen? Grekerna såg sina gudar som ett gäng bångstyriga, oregergliga, supande och nyckfulla härskare. Sådana som lekte med oss vanliga dödliga enligt eget behag. Kristendomens gud och djävul (i sig nästan allsmäktig) verkar vara inne på samma spår. Management by perkele, som vi säger i Finland.

Jag undrar om vi inte borde vara varandras lyckas smeder. Jag skrapar dig på ryggen om du skrapar mig. Jag tror att vi visserligen har behov för individualism, men i grupp. Människan är en social varelse, och det går mycket bättre för den enskilda individen när den samarbetar med andra. Att göra hela jobbet själv är helt enkelt inte särskilt effektivt. Det är mest utmattande och frustrerande.

Tror jag.

Johanni

#Blogg100

Vi far och handlar. Det har blivit lite mindre med veckohandlandet på sista tiden. Vet inte varför. En tid veckohandlade vi inte. Så började vi med det, och det kändes som om vi sparade pengar, så vi höll på med det en tid. Sen, i något skede försvann det. Inte helt och hållet, men nästan.

Undrar varför det blir så, egentligen.

Vi går igenom en nästan tom butik. Inte tör att det är problem med leveranserna, utan för att vår lokala Lidl ska stänga för renovering i en månad. Vi är här på sista dagen de har öppet.

De kunde ju har lite mer på rea, upptäcker jag mig själv tänka syrligt.

Mycket av det som fanns på vår lista hade de inte. Så det blev till att gå över gatan och in i den dyrare S-butiken.

De hade däremot allt.

Även tandkräm.

Har du tänkt på hur sjukt dyr tandkräm är? 3 euro 19 cent för en liten tub på 75 ml. Kilopriset är rätt högt (http://ekogatan.blogg.se/2012/august/tandkram-vs-svensk-oxfile.html).

Vad är det som kostar, egentligen? Jag menar, hur stor vinstmarginal har tandkrämstillverkarna? Jag får för mig att den är absurt stor. Eller finns det någon som tror att ingredienserna är superdyra, och betingar ett så högt pris?

De flesta känner antagligen till priset på en liter mjölk, en limpa, och säkert en hel del dagligvaror till. Men när reflekterade du senast över priset på en tub tandkräm?

Visst, det går att köpa billigt och dyrt. Vi köper inte längre det billigaste. Jag antar att all tandkräm innehåller i stort sett samma saker. Ändå känns de olika. Det är väl också konstigt?

Kanske blir tandkrämen till slut en klassfråga. De som har råd satsar på…lite bättre tandvård?

Eller, har jag fel?

-Johanni

#Blogg100