Nattsång

Ensilage cutter

Bra ändå att det gick som det gick. Kanske det inte finns något ödesnöre som förbinder oss med världens gång, men nog ser det ibland ut som om vi ändå hängde fast på något sätt. Så mycket är slump att det kan väl inte vara en slump?

Att se mönster där inga finns är en mänsklig ovana, något evolutionen lärt oss. De som inte ser mönstren ser inte heller länge dagens ljus. För i en sådan värld är alla katter grå. Alla sitter och väntar på Den Stora Utdelningen. Vi tänder ljusen och knäpper händerna. Med tvättade halsar backar vi mot dörren. Det finns inga andra. Vi hör det i oss. Vi fäster snöret frivilligt.

Ty det är lättare att ledas än att leda, inte sant?

Gånger som denna vill jag helst tänka på annat. Låta de subatomära systemen ta över.

Lita på bron som bär.

För jag är inte min broders väktare. Jag vandrar blott i hans skugga. Jag ser, men säger inte. Jag kan, men vill inte.

Över mig sjungs inga sånger. Det är inte heller meningen.

De bitarna är för länge sedan passerade.

Nu dansar vi till en ny rytm. Det specifika är oväsentligt. Se hellre mönstret. Det som upprepas.

Det som skimrar.

Det vi äger, när allt annat försvunnit.

Nedåt. Nedåt.

Ut på stigen. Genom dofterna.

Ensilage.

Lathjärna

DSC_0196

Jag känner hur hjärnan blir tyngre. Långsammare. Den sänker tempot. Den är lat. Jag säger den behöver gå på gym. Den ler överseende åt mina folier. Hjärnan min är laidback. Den chillar. M skulle säkert med tvärsäker röst konstatera att den där, den bor i Berghäll!

Och kanske är det så. Kanske gör hjärnan alltid så lite som möjligt, för att spara energi.

Det är lockande att tänka att det är jag som är herre över mina tankar, min kropp och min hjärna. Antagligen är det bekvämt för hjärnan att låta mig tro det. Jag gör ju mindre uppror då.

Men hjärnan, den är ett resultat av många års evolution. Där handlar det inte om individen, utan om livets sätt att försvara sig själv.

Jag känner hur lamporna släcks i rum efter rum. Det är då hjärnan kopplar bort mig från mig själv. Det är dags att sova. Så att hjärnan får jobba ifred.

Världen i ditt öra

livlinan_episod6

Lyssnar på poddar. Det är intressant. I stora världen (läs: utanför Finland) är det storytelning som gäller, Serial gjorde ett banbrytande arbete, nu finns det många liknande, som lägger upp podden som en klassisk story, ett manus som kunde bli film. Det är medryckande, samtidigt är det redan lite manér i det. I Finland är det mer samtal, till exempel mediepodden, som är ett intressant samarbete mellan konkurrenterna YLE och Hufvudstadsbladet (eller KSF media för att vara mer noga). Hör om medielandskapets utveckling här (https://soundcloud.com/ksfmedia/mediepodden-avsnitt-31-om-flodet-pa-vega-och-det-dyra-svenska-inom-yle).

Vi har nu i snart ett års tid arbetat tillsammans med YLE kring podcasten Livlinan. Nu gör vi sista episoden i den här serien. Under året som gått har vi lärt oss massor om hur ett samtal kan byggas upp, vilka teman som kan bli intressanta. Småningom hittade vi också en form som jag tycker fungerar bra. Det roliga med poddar är varje enskilt avsnitts långa livslängd. Rätt vad det är hittar en ny lyssnare fram till just ett för denne intressant tema. Lite som livslångt lärande i praktiken alltså.

Nu är det oklart om det blir en fortsättning eller inte. YLE gör om sin radiokanal Vega till hösten, och allt är där öppet. Själv tycker jag poden känns relevant (men det är klart att jag tycker det, som själv varit med). Framför allt har det varit roligt.

Det vi ville var att utforska det goda samtalet. Och samtalat har vi gjort! Har du hört något av våra avsnitt än? Du har all tid i världen att göra det här: http://bit.ly/livlinan

Diskussionen fortsätter sedan i vår facebookgrupp, där du också är välkommen.

Johanni

Pappren på bordet

Malviktjønna med myr foran

Jag såg dem inte mycket den våren. De liksom försvann under radarn på något sätt.

Och visst ska jag erkänna att jag inte speciellt sökte upp dem heller. Det var en…motstridig tid. Rutiner blir till vanor, vanor blir till mönster, och plötsligt är de saker som fick dig att skapa rutiner inte där längre. Men vid det laget är mönstren så djupa att du inte så där bara går och ändrar dem.

Hon hade börjat på ett nytt jobb, det minns jag. Hon verkade glad, om än lite avlägsen. Det är ju så svårt det där. Att veta när man ska lägga sig i och när man ska se bort. Jag menar, vi fattar väl alla våra egna val, eller? Hon mådde ju inte bra i relationen, det såg man ju. Hennes minspel var, nej alttå hennes blick…äh, hon såg torr ut helt enkelt. Som tom på den livskraft jag beundrat så när vi lärde känna varann. Men du vet, människor förändras. Ett tag är dom si, sen är dom så, och du såg aldrig riktigt när det hände. Kanske smög det sig på? Kanske jag är mitt inne i en sån fas just nu? Vad sa du att du hette? Kan jag få se några papper tack? Jag säger inget mer förrän du vidar mig pappren. Visa mig. VISA MIG.

Johanni

Digipang!

forsvar

Vad gör försvaret i den digitala världen? Ganska mycket visar det sig. De försöker nå ut i den digitala vardag där resten av oss finns. Det handlar dels om att skapa synlighet för försvarsmakten, dels om att nå ut till kommande beväringar. Det jag hade väntat mig att få höra, hur Finland försvarar sig mot hybridangrepp, dvs angrepp mot el, nät kommunikationer nämndes inte alls då Försvarsmaktens kommendant Jarmo Lindberg äntrade scenen på årets #ITK2016-dagar i Tavastehus. Cyberhot mot Finland är, enligt Jarmo Lindberg, nämligen inte försvarets uppgift. Istället visade han på de viktigaste digitala dimensionerna för försvaret.

  1. Simulatorer sparar pengar. De är alltmer sofistikerade och realistiska. Jarmo berättade lyriskt om hur mycket tekniken gått framåt sedan han själv arbetade med MIG-simulatorer, på den tiden finska luftvapnet använde sovjetiska flyg. Nu går det att spela krigsspel som Steelbeasts (bara namnet, jag baxnar), som lär ut samarbete, koordination, och farliga moment som är svåra att genomföra på riktigt. Utvärderingen och uppföljningen blir också effektivare av att allt spelas in, och gås igenom efteråt mycket noga. Lindberg berättar att de ägnar lika mycket tid åt genomgång och diskussion som går ut under själva övningen.
  2. Nätet erbjuder förberedande kurser. Detta preppar kommande rekryter, håller reservisterna alerta och är ett billigt sätt att erbjuda utbildning. Av vad han visade på skärmen ser det ut som vanliga textbaserade nätkurser.
  3. Det blir också en feedback-kanal mellan ledningen och soldaterna. Det handlar om vardagliga saker under militärtjänstgöringen. Tanken är väl att du som beväring skall känna att ledningen vid behov lyssnar på dig. Med tanke på krigsmaktens rykte som hierarkisk institution par excellance är det ett högt berg att bestiga. Främst verkar det här handla om att erbjuda direkta kommunikationskanaler.
  4. Nätet skapar slutligen också kontakt mellan försvarsmakten och det övriga samhället. Vi befinner oss inte utanför, vi är en del av samhället, insisterade Lindberg, som samtidigt medgav att milin ofta uppfattar sig själv som en sluten organisation. Men, sade han, vi måste också ta oss ur vårt elfenbenstorn. Intressant liknelse, eller hur? Det är ju annars akademiker som brukar beskyllas för att leva i sådana. Men kanske är de trångbodda, fulla av allehanda institutioner? För att nå ut ti vår allas vardag finns försvaret på facebook, twitter, instagram, och nu snart också på Periscope. Dessutom uppmuntras beväringar bli Digi-agenter, vilket redan lyckats långt över förväntan.

I det sammanhanget sa Linberg något som fick mig att haja till Försvaret upprätthåller slutna grupper för kommande, nuvarande och fd beväringar. På Facebook. Visst de är slutna, men någon kan ju läsa dem. Grupperna hjälper till att skapa sammanhållning, men också att visa hurdana människor som är på väg in i arméen. En slags profilering alltså. Det är säkert bra. Samtidigt kan ju Facebook också se och göra samma profileringsarbete, om den så önskar. Någon annan än jag som tycker det är lite läskigt vilken potentiell makt detta (och liknande saker) ger företag som Facebook?

Det rekommenderas att du hoppar åt rätt håll

digital

Det låter lite för enkelt för att vara sant. Just därför är det antagligen sant. Det finns inget sånt som en digitaliseringsstrategi. Det finns strategier för en digital värld.

När Saku Tuominen (@sakuidealist) talar om världens utveckling vid öppningen av årets stora it-händelse i Finland, #ITK2016, så berättar han en anekdot. Han säger att då han rör sig i världen och talar med de smartaste, hörde han en förvånande sak. Överallt finns samma oro för framtiden, samma vilja att bygga en bättre värld, samma farhågor kring missbruk av nätet och teknologin, samma förhoppningar om hur teknik skall underlätta och förbättra. Men, berättade han. Enligt en guru han samtalade med skiljde sig Finland från alla andra länder i ett avseende. I Finland, och bara i Finland, talar vi fortfarande om digitalisering. Som en skild sak. Något specifikt. Externt. I resten av världen är digitaliseringen något som genomförs, och strategin är integrerad i tematiska helheter. Han sade det inte rakt ut, men mellan raderna kunde jag ana rekommendationen: prata mindre OM det, gör något ÅT det. Digitaliseringen är ingen naturkraft. Det finns inte bara ett håll. Saku nämnde också att vi i Finland ofta upprepar mantrat att vi behöver ett digiskutt. Men, frågar han, vart?

Politik är val och prioriteringar. Vart vill vi hoppa? Och när skall vi göra det?

Jag vet inte om han har rätt. Men jag tror han är något på spåren. Under #ITK2016 slås jag av hur ofta vi talar om det som skall hända, men inte om varför. Inte om vad vi vill. Saku arbetar med flera non-profit-projekt för att försöka påverka utvecklingen. Jag tänker att kanske behöver vi visioner. Samhället är inte bara det som vi ser här och nu, det är också vart vi är på väg. Det digitala är inte en teknisk implementering, det är en värdegrund. Det är ju trots allt samhället vi talar om. Och samhället består av människor. Vi kan välja. Vi kan prioritera. Vi kan vilja.

Om vi vågar.

#Temablogg52

Att säga, att tro och att göra

 

 

Torsdag morgon. Sitter på #ITK2016 dagarnas öppning i Tavastehus. Utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen talar. Jag tänker att det kan inte vara helt lätt för henne att stå inför mer än 500 lärare och rektorer från hela landet. Hon representerar här inte bara Undervisnings- och Kulturministeriet, som hon är chef för. Hon är i mångas ögon också ett av problemen i dagens finska regering. Varför? Den regering hon sitter i har under hela sitta första verksamma år kontinuerligt kritiserats, ofta med rätta. Inför valet lovade de partier som sedan vann dyrt och heligt att de inte skulle skära i pengarna till utbildning. Nu har nedskärning följt på nedskärning. Studenter och lärare har gått ut på gatorna och demonstrerat. Som relativt ung, och dessutom kvinna, har hon säkert hamnat mitt i en skitstorm. Jag kan knappast ens föreställa mig de hatbrev hon antagligen får.
Så där står hon nu, livslevande. Hon trevar lite med orden. Hon försöker måla upp en vision av ett Finland vars utbildningssystem är bäst i världen, som är allas förebild. Och som nu skall uppdateras och komma i takt med tiden. Som skall utnyttja den naturliga nyfikenhet och öppenhet som unga känner inför framtiden och teknologin till att motivera dem i sina studier. Det är lite svårt att förhålla sig till hinner ord. Går de att lita på? En politiker lever på sitt förtroendekapital. Rätt eller orätt, så fungerar politiken. En minister som är med och skär ner i högre undervisning för att nästa vecka skriva öppna brev till samma institutioner och fråga varför de inte gör mer, och hur de tänker bli världsledande inom sina områden väcker starka känslor. Vet hon vad hon håller på med?
Enligt henne finns det indikationer på att skolan och lärandet inte längre automatiskt är första prioritet för unga. Skolan måste, enligt henne, göra sig relevant igen.
Det är vad regeringen tänker med sin digitaliseringsstrategi. För att detta skall lyckas behöver lärarna stöd. Det handlar inte om teknik säger hon gång på gång. Det handlar om kommunikation. Lärarna behöver fortbildning, och en ambitiöst program för att inkludera digitala färdigheter i all fortbildning för lärare på alla stadier är på väg att sjösättas.
Dessutom, säger hon, borde vi bli bättre på att lära av varandra. Det som görs i Tammerfors vet man inte mycket om i Lahtis, menade hon. Det har hon säkert rätt i. Tyvärr känns det som om regeringen hon är en del av oftast sitter i Tammerfors, medan vi andra sitter i Lahtis.
Hon skall dock ha cred för att hon vågade komma hit. Och deltagarna ska ha cred för att de inte buade eller avbröt henne. Även om applåderna var rätt tama. Och Sanni snabbt försvann ut efter sitt tal. Hon hade väl inte tid att lyssna på vad som sedan sades.

 

Bokmystikerlistan

ROBERTO BOLAÑO 1953-2003

3. Murakami.

Jag klev in i Murakamis värld genom ”The Wind-up Bird Chronicle”. Nu, efter ha läst det mesta han har skrivit, slår det mig hur bra det var att jag kom in just genom den dörren. Murakami är för mig existensialistisk, myskofierande, spännande och kulturrefererande.

2. Mulish.

En enda bok som verkligen fastnade, men den gjorde desto större intryck. ”The discovery of heaven”. Tänk om du inte spelar huvudrollen i ditt eget liv. Tänk om du egentligen behövs som statist i någon annans!? Bokens handling döljer det som är finurligt dolt mellan raderna.

  1. Bolano.

Magin i en värld som kantas av våld, försvinnande och hetta. ”2066” visade sig också vara en perfekt ingång till en författare som bara fortsätter att imponera. Här finns allt som jag tycker om. Mystik. Absurd surrealism. Sidospår. Oförklarade händelser. En känsla av stigande press, och an oundviklighet. Sexuella undertoner. Människans fulare sidor. Musik.

Johanni

#Blogg100

Lyckosmederna

blacksmith

Är man sin egen lyckas smed? Uttrycket betyder väl egentligen att man är ansvarig för att göra det som behövs för att komma dit man vill i livet. Det som i USA gärna kallas self-made man. Idealtanken att ha börjat med två tomma händer och därefter byggt upp hela sitt liv. Lite som djävulen alltså. Jag försöker läsa Paradise lost på en liten smartnalleskärm. Engelskan är krångelgammal. Så, jag har inte kommit så långt än. Men berättelsen börjar med att djävulen satt sig upp mot gud, gått till strid och förlorat. Nu står han inför uppgiften att bygga upp hela sin värld, tillsammans med de som slagit på hans sida. De funderar hur de skall gå till väga.

En efter en reser dig sig upp och agerar rådgivare.

Svavlet osar, deras nya hem stinker, men de skall göra det till sitt. De skall ta det i besittning, och som hämnd skall de börja fresta människan, guds stolta skapelse. De skall leda henne i fördärvet, korrumpera henne inifrån, tala till hennes sämsta sidor och lägsta drifter. Så, tänker de sig, skall de hämnas krigets förlust.

Jag menar, vad har vi människor att säga till om, egentligen? Grekerna såg sina gudar som ett gäng bångstyriga, oregergliga, supande och nyckfulla härskare. Sådana som lekte med oss vanliga dödliga enligt eget behag. Kristendomens gud och djävul (i sig nästan allsmäktig) verkar vara inne på samma spår. Management by perkele, som vi säger i Finland.

Jag undrar om vi inte borde vara varandras lyckas smeder. Jag skrapar dig på ryggen om du skrapar mig. Jag tror att vi visserligen har behov för individualism, men i grupp. Människan är en social varelse, och det går mycket bättre för den enskilda individen när den samarbetar med andra. Att göra hela jobbet själv är helt enkelt inte särskilt effektivt. Det är mest utmattande och frustrerande.

Tror jag.

Johanni

#Blogg100

Dyr kräm

stomatol 14

Vi far och handlar. Det har blivit lite mindre med veckohandlandet på sista tiden. Vet inte varför. En tid veckohandlade vi inte. Så började vi med det, och det kändes som om vi sparade pengar, så vi höll på med det en tid. Sen, i något skede försvann det. Inte helt och hållet, men nästan.

Undrar varför det blir så, egentligen.

Vi går igenom en nästan tom butik. Inte tör att det är problem med leveranserna, utan för att vår lokala Lidl ska stänga för renovering i en månad. Vi är här på sista dagen de har öppet.

De kunde ju har lite mer på rea, upptäcker jag mig själv tänka syrligt.

Mycket av det som fanns på vår lista hade de inte. Så det blev till att gå över gatan och in i den dyrare S-butiken.

De hade däremot allt.

Även tandkräm.

Har du tänkt på hur sjukt dyr tandkräm är? 3 euro 19 cent för en liten tub på 75 ml. Kilopriset är rätt högt (http://ekogatan.blogg.se/2012/august/tandkram-vs-svensk-oxfile.html).

Vad är det som kostar, egentligen? Jag menar, hur stor vinstmarginal har tandkrämstillverkarna? Jag får för mig att den är absurt stor. Eller finns det någon som tror att ingredienserna är superdyra, och betingar ett så högt pris?

De flesta känner antagligen till priset på en liter mjölk, en limpa, och säkert en hel del dagligvaror till. Men när reflekterade du senast över priset på en tub tandkräm?

Visst, det går att köpa billigt och dyrt. Vi köper inte längre det billigaste. Jag antar att all tandkräm innehåller i stort sett samma saker. Ändå känns de olika. Det är väl också konstigt?

Kanske blir tandkrämen till slut en klassfråga. De som har råd satsar på…lite bättre tandvård?

Eller, har jag fel?

-Johanni

#Blogg100