Månadsarkiv: april 2016

Tomgång

Publicerat i #Blogg 100, berättelsen av

He ovat paenneet 2014 ( DVDRip x264 ) - Tek Link İndir

Motvilligt låter han motorn slockna. Han vet att den kanske inte startar igen. Han vet inte var han är. Han väntar. Hon sa att hon skulle möta honom här. Han måste spara på bränslet.

Och han får inte dra till sig mer uppmärksamhet. Det har varit alldeles för mycket av den varan redan.

Allt började så oskyldigt. En dålig dag. Ett förhastat ord. Plötsligt: livet tar en ny bana.

Han har redan börjat glömma det gamla. Det är sån han är. Här och nu, det får han (oftast) grepp om. Allt annat, det är såphalt. Allt annat, det är sånt han inte litar på.

Han vet att han inte kan lita på sig själv heller.

Fan, det finns ingen här i världen man kan lita på. Det är bara att fortsätta framåt. Som om.

Att göra något annat ändrar inte på utgångsläget.

Men nu. Nu fick hon gärna komma.

Där finns det ändå något. En gnutta hopp. En annan att dela förbannelsen med.

Han gör sig inga illusioner. Deras delade ögonblick är lika bestämda av omvärldens förakt som av inre drivkraft. Men, eftersom han inte gör sig några illusioner om den här tillvaron räcker det.

Det räcker mer än väl.

Han nynnar tyst för sig själv. För att få tankarna att gå. Nej, för att få tiden att gå.

Det mesta är ju just så. Väntande.

Omedvetet slår han fingrarna i en rytm mot panelbrädan.

Det ska gå. Det kan gå.

Då ser han henne.

Johanni

#Blogg100

Puls

Publicerat i #Blogg 100 av

Gothenburg at night, Sweden

Utan tvivel kunde vi ha kommit undan med mord den sommaren. Det var något med luften. Eller så var det kemin som uppstod då vi träffades. Vi var ostoppbara. Det uppstod en energi som jag inte upplevt förr eller senare. Vi blev våra egna kraftverk.

Allt var uppenbarat. Allt var vårt.

Och vi visste om det. Vi njöt av känslan, vi tog ut svängarna.

Ingen av oss var elak. Det handlade inte så mycket om makt, som att känna sin egen förmåga. Kanske vet du vad jag menar. Kanske har du varit där själv.

Det är en tid då allt synkar. Alla vet att tiden är ändlig. Men ingen har bråttom någonstans.

Det är att veckla ut vingarna.

Och också att våga ta för sig.

Ibland säger jag slentrianmässigt att ungdomen är bortslösad på de unga.

Det är först med livserfarenheten livet får sin sälta, och sin tyngd.

Det är inte helt sant. Det är lite mer av en efterkonstruktion, för att skyla över missdåden, och släta över åldrandet.

Vi vill alltid stå i centrum. Alltid ha en förklaring till hands. Även då ingen tittar.

Vi tittar ju själva.

Nattliga promenader. Berusande dofter.

Kåthet.

Avgaser och té. Skalor av grått.

Vänskap. Livet som bultar i trötta tinningar.

Telefonsamtal som inte tar slut.

Vågskvalp.

Susande träd.

Johanni

#Blogg100

Vitt ljud

Publicerat i #Blogg 100, #Temablogg52 av

110422-4224259

Ser deras ansikten. hör inte vad de säger. ser deras blickar, dras till samma punkt. Oundvikligt. Som vattnet i ett badkar när proppen dragits ut. Finns inga andra ställen för vattnet att ta vägen.

Suget är kraftigt.

Drar med sig kvistar och tvivel. En ensam stövel snurrar förbi. Den är blå.

Känner värmen från deras kroppar. sammansvetsade som en.

Men också, mitt inne i virvelvinden, rädisan. Medvetenheten om att detta är fel. Fruktansvärt fel.

För barn kan vara grymma. Men de är inte korkade. De förstår samtidigt när gränsen passerats. De vet att de går för långt.

Så varför fortsätter de? Är vi alla grymma om vi får chansen? Är det kraften i massan som lockar med dem?

Kanske.

Men kom ihåg, vattnet har ingen annanstans att ta vägen.

Något vill ut.

Och i den gomblicken fungerar nog inte flera sektioner av hjärnan. De är förbikopplade.

Och lilla stjärnan gräver. Jord under naglarna. Ett tyst kvidande.

Jag ser det i ögonvrån. Människorna som går där förbi. Oseende. Är inte de vår berättelses riktiga skurkar?

Jag bara frågar.

Johanni

#Temablogg52

#Blogg100

Mynt

Publicerat i #Blogg 100, ekonomi av

osloApril2016Onsdag. Går på gatorna i Oslo. Det regnar. En kvinna sjunger hest om halleluja. Hon sitter på gatan på en liten filt. En man står på knä med händerna i en bedjande gest framför sig.

Några a-lagare raglar förbi, högljutt glada.

Annars mest ungdomar som har bråttom hit och dit.

Från många av butikerna, modern musik och dovt dunkande trummor. En del har rea, andra inte. De flesta är kedjor av ett slag som också finns hemma.

Snabbmatskedjorna är även de samma som hemma. Tidningarna skriver om Panama-pappren och undrar vilka av de 200 norrmän som finns på listorna som gjort sig skyldiga till brott. Regeringen lägger fram förslag som skall försvåra familjeförening för nyanlända.

Sparkrav gentemot den offentliga sektorn leder till uppsägningar på bland annat statliga radio och tv-bolaget NRK.

Kort sagt. Detta kunde lika gärna vara Helsingfors. Och Finland.

Så fort det kom hithän.

Ibland känns det som om bara vi gör dumma beslut, drabbas av masspsykos, deprimeras. Tyvärr är det ett globalt fenomen. Kortsiktighet, osäkerhet, rädsla.

Det är stapelvaran för många politiker idag. Deras svar blir att svinga mot utsatta grupper, att peka finger för att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Förenklingar. Och denna idé om att försämringarna är oundvikliga. Det är ju också ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret.

Allt detta får mig illamående.

Här lever vi, mitt i allt detta. Och låter oss deprimeras. Tyngas ner. Förföras av budskapet att detta måste vara så här.

Låter oss lamslås till skygga får, lättare att hålla i fållan. Låter uppgivenheten ta över.

Det är destruktivt. Det är självuppfyllande. Det är korkat.

Därför har jag börjat sätta mynt i de tiggandes pappersmuggar.

Det är inte att rädda världen. Det är inte för att må bra.

Det är för att kunna se mina medmänniskor i ögonen.

Johanni

#Blogg100

Bildrama i dimman

Publicerat i #Blogg 100 av

dimmaSätter mig på morgonbussen. Skumpar in mot stan. Känner mig lite trött. Lite…seg. Det är dimma ute. Igen. Staden förändrar alltid utseende totalt när dimman kommer. Och jag kan inte låta bli att försöka fånga den på bild. Ser alltså lite extra uppmärksamt ut genom rutan då vi kommer in mot centrum.

Och så ser jag den.

Ut dimman skymtar en bil fram. Krockad. Den har kört upp, antagligen i ganska hög fart, på trottoaren och kört in i en lyktstolpe. Framrutan är krossad, och motorhuven har ett djupt V. Det där måste ha gjort ont tänker jag. Krockade bilar syns aldrig inne i stan, har du tänkt på det? Också den här kommer säkert att vara borta innan dagen är över.

Vi har kört kanske 150 fram då ÄNNU en krocka bil dyker upp. Detta har jag aldrig sett förut. Det är ännu en personbil, lite större än den förra. Estniska plåtar.

Men det mystiska är att vänster bakruta krossats. Som om någon brutit sig in i bilen, antingen för att stjäla den, köra från hamnen (kanske en kilometer) och sedan krocka, eller överge den.

Eller, så har någon brutit sig in EFTER att den lämnats här, vind för våg.

Fantasin sätter, förstås, genast igång. Biljakt? Uppgörelse i undre världen? Jag menar, man har ju sett några filmer. Och oskyldigt sammanträffande? Nae, jag tror inte det kommissarien.

Vad som verkligen har hänt?

Det får vi nog aldrig veta…

Johanni

#Blogg100

Ögonblickens dyning

Publicerat i #Blogg 100 av

Oregon Stars # 3

Han lägger sig till ro i dyningen. Det är mammas röst, den lena. Han lägger sig på rygg och ser upp mot stjärnorna. Så många de är! De blinkar. Ser på honom. Blinkar igen.

Tågvirket knarrar. Alla sover de. Alla drömmer de.

Han vecklar ut sina tankar och låter dem sträcka sig ut över valvet. Han sträcker på själen. Det knakar lite i lederna när han gör det.

Lamporna har brunnit ut. Vinden har somnat.

Han ser klarvaken sina tankar fylla tomrummet ovan honom. Han ser leendena. Minnen av människor. Ett blink. Ett leende.

Kramar i dunklet. Nattliga promenader, med huvudet bland molnen.

Längtan efter vattnet. Den mjuka dyningen.

Just nu är havet inte argt. Men det är inte hans vän. Havet är urkraften. Det känner ingen sorg. Ingen ånger.

Det är därifrån vi kommer.

Kroppen känns tyngre när han slappnar av.

Tyngdkraften ska ha sitt. Det gör skilsmässan enklare. När kroppen tar ut sin rättmätiga del. När sömnen sköljer över. Är det ändå inte glömskan. Ögonblicket finns kvar. Han betraktar det. Lägger det i sitt minnesskrin. Det lilla fina, med en doft av cigarr, och beklätt med sammet på insidan.

Utanpå, en enkel låda.

Johanni

#Blogg100

First dictation

Publicerat i #Blogg 100 av

Destination

It was a deal too good to be true so I had to cave in. I knew from the start we had somewhere else to go but then again I wasn’t sure where. Therefore I opened my book and had another look. In my book there are many things. To find the final destination is not one of them.

This bothered me no end until I realised I could not have pinpointed the end destination anyway. I was lost lost for words, lost for direction, lost to the world.

Now ordinarily this would have been a downer. But not today. I had a feeling something would come out of this, something I could not foresee, as per usual I could not look into the future without my eyes tearing.

It must have been the flow that day, I could not feel sad. I looked at all the things we had done, and I was happy. This, I felt, if the ways things should be. If only, I thought.

Now, I know how you feel about it. You want something more definite, don’t you. Well, I am sorry. This is, after all, my story. If you are not happy with my story, feel free to look elsewhere. This is about the day when the destination was unknown. And me, sitting there at the station, looking at all the departures, thinking hard.

It was an ordinary day. I felt the wind caress my face. I saw the leaves rustle in the trees. Still there even at the beginning of December. If I had been contemplating climate change, I would have been shocked at the leaves. But, today, that just felt normal. They were supposed to be there. Perhaps I, was supposed to be here?

The station was busy. Commuters, coming and going. Tourists, with their big eyes, and it would be curious camera pointing each and every where. I knew then, something I have since forgotten. It was a conviction, something that made me Carl that day. As it is now forgotten, I cannot tell you what it was. I can only tell you, that I somehow felt quite in tune with the surroundings. If the leaves were supposed to be in the trees, and I was supposed to be here, then all was well.

Kroppsspråk

Publicerat i #Blogg 100, berättelsen av

Marrakesh

Tror du han har vaknat än?

Tyst, han kan höra dig!

Nä, inte med de öronen. Såg du hur han såg ut? Helt uppsvullen. Kanske är det hettan.

Det är allergi, jag har sett det förr. Sandmaskar.

Uj, vad säger du! Tvi tvi tvi.

Åhå, börjar vi få kalla fötter? Kom ihåg vad vi lovade.

Jaja, jag vet. Men det är bara…sandmaskar, de ger mig rysningar. Är du säker?

Sluta med det där och häll upp mer té. Vattnet är hett.

A reser sig tyst och går bort till eldstaden. Med en liten eldgaffel lyfter han smidigt upp kastrullen från elden och håller upp två stora glas.

Det här kunde bli deras chans. Han visste det. Men det gjorde honom illa till mods. Det var något med..färgen, eller kanske lukten av mannen de släpat in från gatuprånget som klickade i honom. Han visste inte varför, men hade för länge sedan lärt sig att lyssna på sin kropp. Den sade honom saker.

Saker som kunde få honom att sväva. Känna jordens strävhet mot sin tunga. När det sa klick visste han att hålla sig borta. Ändå. Här var han. Han kunde inte annat. Men han måste inte tycka om det.

Ute i kanten känner han hur själen naggades. Sorg väntar på att flyta in, likt vatten i ett badkar. Så skulle det gå ännu ett varv.

Han håller andan.

Två kan spela det här spelet.

Johanni

#Blogg100

Tekniskt sett

Publicerat i #Blogg 100, #Temablogg52 av

img_0014med cassandras’ voice i huvudet rullar jag nedåt.

söderut.

det är den första april 2016. plötsligt kom den dagen.

vansinniga japanska femtiotals och sextiotalssurfmusikmixningar (mixcloud) passar bra till lakeuden kutsu som vi glider igenom. tekniken som gör allt detta möjligt kan jag inte riktigt förklara. den…bara finns där.

så fort går det trots allt att ta teknik för given. ett ofta upprepat uttryck är att framtiden kommer långsammare än du tror men är här fortare än du anar.

kanske är det så. för mig betyder tekniken mest nya möjligheter. en chans att vara kreativ, att ingå i ett sammanhang, och att ha en elektronisk kompanjon. jag är således inte en teknikdystopiker som ser ett nära annalkande slut på civilisationen som vi känner den.

ändå vill jag inte uppfatta mig själv som naiv. fast, det är jag kanske. naturligtvis finns inget sånt som en gratis lunch. det finns också gott om ondisar som gärna drar nytta av de nya möjligheterna att göra illa. de har alltid funnits. vissa kallar dem för haters. jag kallar dem för något betydligt värre, men det lämpar sig inte för tryck.

mobbare och mobb har nu långt blivit en och samma bunt. vi måste våga tala om hatet, och vi kommer att hitta lösningar som inte samtidigt slänger ut barnet med badvattnet. vi ser det kanske inte just nu, men vi kommer att ordna det. det måste vi göra. det gäller att ha tålamod, kreativt sinne och tjock hud. eller, tror du att vi INTE kommer klara biffen? vad får dig i så fall att känna så?

johanni

#Blogg100

#Temablogg52