Så står man där, och undrar hur det gick till. Försöker återskapa stegen som ledde just hit. Men var börja? De är ju så många. Solskenshistorier som blir skräckhistorier. En utmålad framtid som är en tom kuliss.

Men verkligheten där bakom, den är inte fullt lika tom.

Sneda hyllor, lådor av skräp.Ouppringda telefonabonemang. Vi kunde ha tagit av var som helst på vägen. Vi kunde ha tryckt på stoppknappen.

Men vi är så förbenat nyfikna. Vi glömmer att det ens finns någon knapp.

Vi tror att här och nu är allt som gäller.

Nej, det säger jag dig. Det lönar sig inte.

Kanske är det en mänsklig ovana, men den leder inte till något gott.

Bättre då att satsa framåt, och tänka att nästa gång..nästa gång träffar jag säkert rätt.

Så går tiden. Det som en gång byggdes upp faller ner. Vi som såg staden växa kunde aldrig se den ebba ut. Vi trodde den andades, vi trodde den var vid liv.

När en artär klipptes av föddes en ny. Så ringlade sig staden kvar genom åren, med ständigt nya armar ut i omgivningen.

Vi såg det ske, men vi var blinda. Farten fick ögonen att tåras, och i mellanrummen smög något mörkt in. Något som inte tålde dagsljus, men som trots det var starkt.

Starkare än limmet vi trodde satt fast oss.

Starkare än minnets kitt.

för inne i stormens öga

är det lugnt

och

ingen har bråttom

men

ingen ser heller

utanför vortex. världen där ute är blurrig

liksom

pixelerad

och vi är avslappnade, med handen på höften. Redan på väg.

Vi ville så mycket

och det är oss förlåtet. För

det var inte ondska som drev oss

det var begär, kåthet. Kärlek.

Låt ingen annan säga annat. För de vet inte

de tror på sagor

på blåa berättelser

på mannen i slips som ser allvarlig ut

men inuti är en hav av moln

och pigga blickar

som vi inte ens anar, vi som ser så mycket, som följer med.

Vi som går mitt på gatan

med ansiktet mot solen

som avlagda hatthyllor, rofyllda

helt utan lim

med ögonen mot

universum

Utan att tveka har jag gått ut genom dörren. Jag har stängt den varsamt bakom mig (en vill ju inte lämna brända broar i onödan) och gått rakt ut. Jag har andats in dofterna. Känt solen värma mig. Jag har hört de stressade fåglarna sätta igång med sitt värv. Sett grönskan spira och slå ut. En neongrön kulör som skulle se grällt osannolik ut på en målning.

För vi har våra bilder, tankar om hur det skall se ut. Om något avviker, är det fel på det avvikande, inte på normen.

Jag följer med strömmen. Vi vallfärdar. Fyller skrymslerna. Fyller våra tankar.

Just i sista ögonblicket hände det. Som vatten i öknen. Det finns många tömda reservoarer att fylla. Vi springer inte, men inom oss brinner en eld lika hetsig som i fåglarnas pickande hjärtan.

Jag tar språnget, och det är naturligt. Övergången är omärklig. Det finns ett extrabatteri som kopplar på vid såna här tillfällen. En instinkt som tar över.

Jag är vid medvetande, men jag sitter inte i förarsätet. Min lott är att se på, och lära, och njuta av skådespelet.

Min lott är att leva.

Din också.

Systrar och bröder. Våren är här.

Jag vill gärna tänka att det var för att komma ut ur min bekvämlighetszon som jag startade skrivandet av Den Dagliga Dosen 2007. Receptet var enkelt.
En bitter sanning om dagen, en självinsikt. En reflektion. Allt detta ville jag pröva på. Då hade jag redan bloggat länge, men kände att det jag skrev ofta var inlindat i ordrackerier, eller var subtilt diffusa. Jag har alltid tyckt om att skriva, att uttrycka mig i ord. Att leka med dem. Jag hade försökt med bloggformen, men aldrig känt att jag fått till det. Orden inne i mig såg inte rätt ut när de hamnade på bloggsidan. Jag var frustrerad. Undrade om det var feghet.

Jag ville se om ärlighet varar längst.

Jag kom en bit på vägen. Läs, och kommentera gärna.

Men, en sanning om dagen är också rätt mycket. Det gick en tid, sedan gick det inte riktigt längre.

Ibland kom det en text som verkade vara öppen, men egentligen inte var det. När jag ser på texterna nu är det en sak som är slående.

Det är svårt att komma undan sitt eget beräknande.

I alla fall för mig.

Det har jag väl gemensamt med Nietzsche. Idag började jag läsa en bok om honom. Jag tog cykeln ut förbi Hanaholmen (som förresten renoveras som bäst och är stängt, visste du det? Det visste inte jag. Öppnar våren 2017 igen). Jag bredde ut filten i skuggan alldeles vid vattenbrynet och började läsa.

Det gick lätt. Jag kom snabbt till kapitel tre, sedan var jag tvungen att ta en paus och njuta av sommarvärmen, den klara himlen, och den lätta sjöbrisen.

Nietzsche såg sitt liv som ett projekt. Han skulle leva det, och reflektera över det. Reflektionen var det viktiga, det som gav honom mening.

Vi slåss med demoner, insikten om alltings meningslöshet, det han kallade ledan. Det är bara människan som kan uppleva leda. Som har fantasi nog.

Sinnet förleder sig själv med att reflektera. Konsten är vårt sätt att handskas med ledan. Den håller oss sysselsatta, och den stimulerar oss.

Det oerhörda, det var Nietzsches grej.

Och en besatthet av självreflektion. VI är fångar i vårt eget medvetande.

Sen kommer motorbåten i hög fart och jag ser ut över havet.

Där är fullt av båtar. Stora och små.

Alla ser de ut att vara på väg nånstans. Men egentligen är de inte det. De är bara ute och nöjesåker. Målet är fullständigt sekundärt.

Allt som betyder något är själva resan.

En liten bit till.

Vad är det som får mig att orka? Vilken del av hjärnan är det som sätter gränsen? Vad är det som skall till för att passera den, och sätta en ny? Vilka krafter finns i reserven, nästintill omöjliga att ta ut? Varför sparas så mycket?

Jag har tänkt att det är lathet. Kanske är det något annat. Kanske är det instinkt. Kroppens sätt att försvara sig, att spara på krafterna tills det verkligen behövs.

Den förklaringen kan jag lätt leva med.

Men jag, som triggas av tävlingar, som ändå gillar att mäta, som kan gå den där extra milen för att få ihop dagens stegmål, jag vill lura instinkten.

Min kropp mår bra av att röra sig. När jag gör det, känner jag kraften som finns inne i mig. Livskraften. Men jag slår av på takten. Rädd för att bli andfådd.

Latheten är i maskopi med instinkten. De är ett formidabelt radarpar. Svåra att överlista.

På kvällen blir jag ofta hungrig. Oftast förfaller jag och äter något. Ty köttet är svagt.

Jag tror att jag inte egentligen faktiskt behöver mer näring så sent på kvällen. Men, det är ju så gott.

Och gott blir lätt en vana. Kroppen förväntar sig mer av samma vara.

Jag vill ju lyssna på min kropps behov. Men tänk om den ljuger, och sjunger sköna sånger om sådant den vill ha, men som inte alls är bra för mig? Lurar jag mig själv, eller är det kroppen som lurar mig?

Vem är det egentligen som bestämmer här?

Solflöde över Stockholm. Nånstans i bakhuvudet surrar nyheterna. Terrorhot. Var vaksam. På vägen in mot stan: reklam för Eurovisionsschlagerfestivalen.

Solen glittrar i vattnet. Måsarna skriker.

Gamla stan är fullt av finländare. Är det inte alltid?

För en tillfällig besökare visar sig staden från sin bästa sida. Rytmen är lugnare (det är ju första maj). Våren har kommit, och demonstranter bär småpratande sina plakat mot uppsamlingsplatserna. Nu är det många som demonstrerar mot sig själva, eftersom socialdemokraterna sitter i regeringen. Det är politiska motståndare inte sena att skratta åt på nätet.

I Borlänge samlas Nordens nazister. Enligt liverapportering från lokalmedia är de cirka 400 stycken. De går med gråna flaggor, vita skjortor och svarta slipsar. Det verkar vara nästan uteslutande män.

Vi går en promenad bland vitsopporna i skogarna runt Bagarmossen. Folk cyklar, joggar, sniffar på blommor. Hackspetten letar efter mat.

Solen värmer.

Jag tänker, så här kan man bo. Så här kan man leva.

När vädret är så här känns allting vackert. Allting möjligt. Höghus i betongghetton får en särskild lyster. Jag tänker att det är lätt att sälja lägenheter var som helst en sån här dag.

Vid torget runt t-banan i Bagarmossen, på fiket lilla bagis, på pizzerians uteservering, överallt sitta människor i solen och småpratar, eller bara tar igen sig.

En doft av grillat anas i luften.

Är det detta som skall falla?

Det känns inte så. Staden verkar så levande, så stor. Terrorn känns långt borta idag. Det känns som om den inte kan rå på allt detta.

Jag slås av hur vackra färger husen är målade i. Hur mycket gammalt som bevarats och piffats upp. Som om staden lever sitt eget liv. Och vi, vi är bara tillfälliga gäster. Den som tror att han (för det är alltid en han) kan fälla allt detta genom terror, han misstar sig.

Jag vaknar nästa morgon i en förort, inte långt från Globen. Jag har bott hos Irene i ett rum. Jag hyrde det av henne via air bnb. Den tilltron till andra människor som krävs för att hyra ut ett rum i sin egen bostad för en natt är ganska imponerande.

När jag vaknar skiner solen gladare än någonsin.

Fåglarna kvittrar. Irenes lilla svarta hund hoppar upp i min säng och vill bli kliad bakom öronen. Sedan klappad på magen.

Jag sätter mig på tunnelbanan och byter till Saltsjöbanan. Det är vindstilla. Idyllen känns fullständig.