Känn ingen sorg för mig Göteborg

haga

När slutar en att vara inflyttad, utböling, invandrare? Vem är det som bestämmer den exakta tidpunkten då en övergår från det ena till det andra?

Jag växte upp i Göteborg. Stora delar av staden gjorde jag till min. Jag hittade, jag kände mig hemma, jag hörde till. Detta tänkte jag inte på. Det var något självklart.

När jag var 20 flyttade jag österut, till Helsingfors. Jag trodde jag skulle komma ”hem”, men det var allt annat än. De första åren upptäckte jag hur svensk jag var. Jag fick lära mig ett nytt språk. Nya gator att erövra.

Det var å andra sidan ett medvetet val. Jag lärde mig att tillhörande inte är automatiskt, utan något du måste kämpa dig till. Så blev utanförskapet bekant.

Idag betraktar jag Helsingfors som min hemstad. Jag har hunnit bo i flertalet av stadens 5 delar (och fler om vi räknar med huvudstadsregionen).

Vem kan alltså komma och säga till mig att jag inte hör hemma här? Att jag ska flytta ”hem”? Vart är det? Staden jag föddes i? Är vi för alltid förknippade och låsta vid vårt ursprung? Hur många borde i så fall inte flytta ut från Helsingfors, där bara ungefär 25% idag är infödda. Varför är detta med ursprung så viktigt? Det känns ibland som en slags besatthet.

Idag vandrade jag på stadens gator med tusentals andra. Vi ville visa vår motvilja mot Nordiska motståndsrörelsen som skulle marschera just idag, under Finlands självständighetsfirande. Vi var ett mycket blandat gäng, alla säkert med våra olika motiv för att delta.

Jag var först lite osäker. Jag ville inte konfronteras med den gryende nynazismen i Norden. Men jag blev övertalad, och det känns nu som rätt beslut.

Jag kan inte förstå annat än att mångfald är en rikedom. Min egen bakgrund är kluven. Jag har finska rötter, men också svenska. Jag känner mig inte helt hemma i någondera kulturen. Vart skall alltså jag skickas? Vad är hem?

När jag växte upp var Göteborg min livsluft, mitt liv. Staden andades och fanns i mig. Jag var en del av den. Vi var vänner. Haga, Masthugget. Järntorget. Hamnen. Floden. Slottskogen. Majorna. Hagabion. Kafeerna. Långgatorna. Sprängkullen. Schillerska. Inne i mig någonstans lever den staden kvar, oförändrad. Mina vänner är alla fortfarande där, vid liv.

Allting ligger framför oss. Allting är möjligt. Allting är nu.

Johanni

#Blogg24

Bakom takana

axa

Rummet är mörkt och fyrkantigt. Det är litet, men ganska mysigt. En fönsterglugg spanar ut över Folkpensionsanstaltens mörkröda tegelkoloss. Den som så ofta skyms av alla besökande japaner. Deras kamerablixtar gör gatan ljusare för ett ögonblick.

I hörnet, en kokvrå. Futonsängen dubblerar som soffa. Allt som allt kanske 27 m2. I bortre Tölö. Lägenheten ägs av en journalist på Hbl, som hyr ut den åt behövande. Och vi är behövande.

Kvarteret är tungt trafikerat. Här finns apotek, en liten butik, Café Norden och ett MC-gängs högkvarter. Runt hörnet huserar Siion-församligen i gamla AXA-biografen, en fd kvartersbiograf av det slag Helsingfors hade så otroligt många av på 50-talet.
Det ryska kulturcentret ligger längre ner på gatan. Mosaiken med hammaren och skäran, den socialrealistiska arbetarmänniskans lyckovision, som fyller hela ytterväggen, är täckt av en blå presenning.

Ett kvarter åt andra hållet huserar bröderna Karusmäki. I en liten källarlokal förvarar de filmutrustning, lampor och sitt kontor. Ett stort kylskåp rymmer en massa filmrullar. VilleAlfa productions delar utrymmet med bland andra Anssi Mänttäri. Härifrån skall de, främst Aki, erövra världen. Men detta är i början, innan världsberömmelsen. Det är sunkigt, rökigt, rörigt och luktar fukt.

Många år senare skall jag gå med i stödföreningen för AXA. Församlingen vill sälja lokalen, de har vuxit så att de behöver ngt större. Det visar sig att salongen från 30-talet är nästan intakt. Det är ett tidigt exempel på gräsrotsfinansiering. Möten ordnas, staden ger sitt bifall, pengar börjar samlas in. Men det tar tid, finansieringen haltar. Sedan: katastrof. Församlingen meddelar att lokalen fått omfattande vattenskador. Det ursprungliga måste rivas ut. Projektet vissnar och försvinner.

Under en kort tid är bortre Tölö vårt hem. Nordenskiöldsgatan. Det är ett litet krypin över portgången in till gården. Trägolv. En sliten, men fungerande toalett. Fanns där till och med ett badkar? Jag minns inte längre. Det är så länge sedan.

Johanni

#Blogg24

White Russian

suutarila

En tid bor jag i Skomakarböle. Det är en förort till Helsingfors. Lägenheten är på bottenvåningen. En studentlya med 3 inneboende. Jag, och två finnar. Varje morgon går jag till brevlådan och hämtar föregående dags DN, hoprullad och inslagen i plast. Pä kvällarna framkallar jag filmer och gör papperskopior. Det här utspelade sig på den tiden folk ännu hade analoga systemkameror. Och prenumererade, och läste, morgontidningar trycka på papper. Jag hade köpt sovjetiskt och östeuropeiskt filmpapper. Jag hade en Olympus. Var inte så bra på att fota, men tyckte om det.
Också det manuella i meckandet.
Lägenheten var tråkig, ful och lite klumpigt planerad. Bostadsområdet var livlöst. Kanske för att det var för nybyggt. Kanske för att det låg ute på en före detta åker.

Nån gång är alla stadsdelar nya, själslösa. Deras besjälning tar tid. Är en process.

I vissa fall lyckas det aldrig.Jag har inte blivit riktigt klok på varför. Vilka ingredienser som behövs. Det finns betongghetton som fått karaktär, som fått människor att känna sig hemma, känna sig stolta. Det finns småhusområden som aldrig andats liv. Det är inte bara den faktiska åldern på husen och kvarteren som avgör, även om de är viktiga.

Då de byggdes representerade dessa hus det nyaste och finaste. När jag flyttade in kändes de mest ledsna och gamla i förtid. Som att färgen bara väntade på att börja flaga. Människorna på att åldras. Att uppnå sin inre ålder, komma ikapp.

Vad jag minns fanns där inga butiker, inget köpcentrum, ingen plats för liv att uppstå.

Mina rumskamrater studerade nånting med natur. De var ganska fåordiga. Det hade vi gemensamt.

Till frukost brukade de tycka om att hälla halva glaset fullt med vodka och toppa upp med mjölk. White Russian. Jag trivdes aldrig där, och jag tror känslan var ömsesidig.

Så där lite tyst

helsingfors_natt

Den som inte kört genom staden sent på natten vet inte hur den ser ut. När bilarna är borta, när skyltfönstren är släckta, när bussarna slutat gå.

Då lyser gatlyktornas gula sken på tomma gator. Arkitekturen, linjerna, ytorna. Stadens rum träder fram. Trädens grenar ger levande skuggor som spelar över husfasaderna.

Bilens lyktor lyser upp de närmsta metrarna, och skiner på asfalt som hela tiden slukas av rörelsen.

Framåt. Vidare. Det är att glida fram genom natten. Tyst, smygande. Nästan på tå.

Att sitta i bilen och uppleva staden så, ger den en ny dimension. Vägarna jag färdas längs får en stund huvudrollen. De är inte bara transportsträckor, utan lika viktiga delar av helheten som husen, människorna, parkerna, butikerna och stadsdelarna.

Jag brukade fara så genom staden jag bodde i. Det kändes lite som att erövra staden. Det speciella ljuset och tystnaden förstärkte upplevelsen av staden som en scen. En plats att göra till sin. Där också jag har en roll att spela, samtidigt som jag är betraktaren. För någon så introvert som jag kändes natten trygg. Allt fanns där, men lite på avstånd. Ingen trängsel av människor att behöva hantera. Inte heller någon stress. Det är svårt att stressa på natten.

Och radion spelar klassisk musik, så där lite tyst i bakgrunden.

Johanni

#Blogg24

Anton

estnasgatan

Under några veckor är vi evakuerade. Lägenhetens avloppsledningar renoveras och vi söker oss tillfälligt boende. En del av tiden är vi i Kronohagen. När dessa gator förra gången var mina hoods såg livet annorlunda ut. Allt det som jag idag tar för givet, det fanns inte. Vardagen, människorna, jobbet, hunden. Barnen. Bilen.

Jag går lite förundrat längs de välkända husen. Inte heller Kronohagen är sig likt.

Kafeer har ploppat upp. Butiker och resturanger försvunnit. Plopp. Som om de aldrig funnits. Plötsligt minns jag ett samtal med Kalle. Han berättade om gatan vi då bodde på, från en tid långt före vår. Det han mindes syntes inte på gatan då. Det jag minns syns bara delvis i gatubilden nu. Staden blir aldrig färdig. Ingenting består.

På hörnet ligger en ekodelikatessnärbutik. Där fanns förr en liten kvällsbutik med billig pasta och tonfisk, ungdomens stapelföda. Anton&Anton ser trevligt ut. Men samtidigt dyrt och hipsteraktigt. L säger att hon blir påmind om hur mycket hon tycker om stadsdelen. Jag känner inte riktigt likadant.

Kanske är jag för mycket ett vanedjur. Jag, som alltid vinnlade mig om att variera hundpromenaderna för att inte gå på i samma banor. Kanske är jag den mest traditionsbundna av oss allihop. Den som inte släpper taget. Som har svårt att slänga saker, av sentimentala skäl.

Jag ser det mjuka som krupit fram i stadsbilden. Jag känner inte igen det som en gång var, men det nya är inte dumt.

Det är bara inte mitt.

Johanni

#Blogg24

Taju

pengerkatu

Fredag kväll. Vi tar metron till Sörnäs, och stiger ur i hipsterland. Snålblåsten drar kallt mellan husen. Mörkret har fallit, fast klockan bara är lite över 6. De höga stenhusen i kvarteren vi går igenom är fulla av ljus. Julstjärnor syns här och där, människor som lagar mat, eller just kommit hem. Detta var en gång mina gamla kvarter. Vi går längs Pengergatan, som är mörk. Förbi huset där jag bodde för så många år sedan. I ett annat liv. Den lilla ettan som blev skådeplatsen för en återförening, då min far kom med en flaska konjak och vi satt uppe hela halva natten. Svart Renault. Vi går en liten bit till och kommer fram till teatern. Här har jag inte heller varit på över 20 år. Den lilla privatteatern är nu en del av Helsingfors stadsteater. Vi skall se pjäsen Taju, om konstnären Tyko Sallinens dotter.

Scenrummet är avlångt och smalt. Scenen är halverad på längden, mitt igenom den går en rad med pelare och draperier.

Vi är inte särskilt många här.

Föreställningen börjar. Ett piano dras fram och tillbaka över scenen och utgör ett återkommande ackompanjemang. Scener staplas på varandra, minnesfragment, Tajus samtal med sin döde far, mannen hon hatar, är rädd för, och vill bli älskad av.

Det tar inte länge förrän jag suckar. Detta är kostymdrama, där spelet känns klumpigt och ojämnt. Regin är inkonsekvent, som när någon har svårt att bestämma sig. Vissa ögonblick känns, sedan kommer mera pianoklink och jag undrar hur länge det skall hålla på.

Jag känner mig lite skyldig. De gör säkert sitt bästa. Berättelsen är tragisk och kunde bra vara underlag för en vass föreställning, ett berörande porträtt, en smärtsam uppgörelse. Jag är ledsen att inte fler går på teater, men känner på samma gång att jag inte vill vara där. Det är lite samma känsla som vid en middag dit du går av pliktkänsla. Du övar dig i small talk, maten är halvgod, du har ingen lust att dricka dig full, och du undrar när du kan gå hem. Det är på låtsas, inte på riktigt.

Den här föreställningen är också på låtsas. De larmar och gör sig till, men det är ingen hemma.

Och jag blir beklämd. Tycker synd om dem. Och om mig själv. Och så skäms jag, eftersom de ju som sagt säkert gör sitt bästa.

Mitt i allt detta stannar skådespelet upp. En av skådisarna tittar ut i publiken och säger poikki.

Lamporna tänds. Folk reser sig upp.

En äldre kvinna har tuppat av på sjätte raden. Hon ser helt död ut. Folk blir förvirrade, osäkra. Vaktmästaren kommer. Någon uppmanar oss att ringa 112. En i publiken har så illa att vara att hen snabbt går ut ur salongen. Vi andra står där, osäkra på vad vi skall göra nu. Minerna är bekymrade. Så hjälplös man är. Så skört allting är. Är detta slutet för henne?

Johanni

#Blogg24