I am looking out a window. I see my childhood. I see a lake.

It is summer in Finland, and I am sitting in the summer cottage my grandmother bought in the 1950ies. I am editing the next edition of Adult Education and Development. I read texts from all over the world. They tell stories about what it means to be a citizen on this planet. They are touching, personal, angry. They are calls for action, testimonials, everyday insights. They are engaged, constructive, analytical.

As I sit and watch the lake that has not changed for millennia the world comes to me. I feel privileged. By nature I am curious, and this job lets me explore and get to know things I have never encountered before. As each issue we do focuses on a new topic the work is always fresh. The world is a violent place. We are consuming natural resources at an increasing speed. There is certainly no lack of suffering or injustice. Sitting here, looking at the lake is soothing. Calming. I know and understand that what we do in lifelong learning will not solve the challenges humanity is facing. I know our journal will not bring food to the hungry, fight corruption or make things more sustainable. Those are other fights, hard and long. With this in mind, is a journal like AED worthwhile to pursue?

Yes. Yes yes yes. Action without thought is headless. We need to think about what needs to be done. We need to see the patterns of change, learn from each other. We need to give each other strength. People involved in lifelong learning are a varied bunch. Yet when we receive an increasing amount of unsolicited articles from all corners of the world I know we are onto something. The mix of analysis, practical examples, life stories, case studies, reflections and calls for action creates a strong brew. We are rooted in the global adult education community. We are one of the voices.

The feedback we get is positive. I feel that we pour our experience, understanding and thoughts into the journal, and it is being received. Our efforts are being noticed. And we keep pushing ourselves. We try our hardest for each issue to be better than the last.

In the end you, the reader, will provide the verdict. If you find it useful. It it gives you strength, hope, ideas, motivation to fight the necessary fights, we have succeeded.

Read more about our journal

Regnet droppar, det doftar höst. Dammet sköljs bort, luften blir lättare att andas. Den lilla nallebjörnen kikar fram bakom gardinen av mossa som ger regnskyddet det där lilla extra. förr eller senare måste regnet upphöra, eller hungern ta överhanden.

Gläntan känns redan hemtam. Dofterna har lagt sig till ro. Nallebjörnen både känner och hör magen kurra.

En bit bort plaskar bäckens vatten ystert stilla. Där finns mat, tror nallebjörnen. Det doftar starkt av fisk, favoritmaten. Men doften blandas med andra, okända och därför kanske farliga lukter. Dessutom regnar det fortfarande. Skönast att lägga sig tillrätta i boet en liten stund till. Kanske släcka ögonen och låta regnets melodi leda in i sömnen. Bara för en helt liten stund. I samma ögonblick känns ögonlocken så tunga. Huvudet sjunker nedåt helt av sig själv. Nu finns ingen återvändo.

Nu kommer sömnen.

Johanni

#Blogg100

Går och simmar. Ser dem igen. Alla dessa tatuerade män. Många med skägg och böljande muskler. En del med ölmage och uttunnande hår. Jag har sett dem förr, och beskrivit dem. De är alltsomoftast där med sina små (och väldigt söta) barn. Nej, barnen har inga tatueringar. Det är inte så. Då tänkte jag på dem som pappor, som ett tecken på att vi gör framsteg, åtminstone inom vissa områden kring jämlikhet.

Idag slås jag av en annan tanke.

Tatueringarna är väl det synligaste exemplet på jagprojektet. Det där som handlar om migmigmig. Liksom de vältränade kropparna, ett tydligt tecken på många gymtimmar. Jag har aldrig tänkt på det så förr. Alltså att tatueringarna är en del av projektet. Undrar om de tänkt på det själva. Eller om det är mer en kul grej, en trend. Viss har så många att jag undrar. Vad är det som skall visas? Det är något kring det individuella, att just jag har just denna kombination av bilder, som uttrycker vem jag är.

Kanske något sånt. Eller vill de bara vara tuffa?

Johanni

#Blogg100

De senaste dagarna har jag bott på twitter. Eller åtminstone halva jag. På gott och ont drogs jag in i en spiral under #itk2017 där det kändes relevant att kommentera, fråga, heja och hojta under konferensen. Jag satt nästan hela tiden med ett öga på twitter-flödet, och ett öga på föreläsningen i salen. Det gjorde så att inte ett ögonblick blev tråkigt. Samtidigt kan jag ha missat både ett och annat som sades live. Du vet sådana där manicker i filmer där det går att spola fram tian snabbt, för att det inte händer så mycket emellanåt, att det blir mest transportsträckor? En sån känsla gav twitterströmmen rent konkret. Jag gick upp i varv och stannade där. Det är lite som att börja bli full, du får tunnelseende och allt går fort. Känslan är också berusande, för det är en känsla av närvaro. Hjärnan blir glad för den får jobba.

Det är sedan svårt att landa igen. Jag fastnade i den där spiralen, kanske också med en dos adrenalin i sig, och hade svårt att varva ner. Upplevelsen var intensiv. Det var här och nu som gällde, och alla (även mycket korta/snabba) interaktioner med så många människor gav också en kick. Många säger ofta (också detta år) att de far på ett evenemang som #itk2017 för att träffa människor, nätverka. Att de bockat för en massa presentationer som de tänker gå på, men sedan mest står i korridorerna och samtalar.

För vi behöver tala med varandra. Var och en av oss. Om allt och inget. Jobb och skvaller. Jag tror vi är byggda så. därför är vi beredda att rucka på våra stressade och fyllda tidsscheman, betala rejält med deltagaravgift, och sedan stå i en korridor i ett par dar.

Beskrivet sådär låter det ju inte riktigt klokt, eller hur? Det påminner lite om netflix och andra tjänsters lakoniska synopsis-beskrivningar av filmer och tv-serier. Det är två tre meningar som oftast inte säger ett ord om filmen/serien. Eller, de kan sammanfatta handlingen på ett ytligt plan, men få av oss tittar på filmen baserat på detta. Det innehåller inga reflektioner, inga känslor, inga adjektiv.

Och sånt behöver vi, tror jag.

Håller du med?

Johanni

#Blogg100

Jag har börjar komma igång lite mer med Snapchat. Liksom med alla nya kommunikationsformer är jag sen i starten. Jag ser på dem med misstänksamhet och tänker nej det där, det är nog bara en fluga. Så tänkte jag om twitter, så tänkte jag om snapchat. För instagrams del tog det tid att förstå hur gränssnittet fungerade. Och alla dessa tjänster som bara fanns på telefon – inte riktigt min grej. Jag har väl för stora fingrar eller nåt, men jag föredrar fortfarande läppären framför nallen. Så jag är alltid nyfiken på det nya, men knappast en early adopter. När jag väl skaffar mig, eller börjar använda den där nya saken, har nyhetens behag ofta falnat, och de mest teknikdrivna har flyttat vidare, i jakt på den där killerappen, eller upplevelsen, eller plattformen. Hungern verkar omättlig, och säkert en avgörande ingrediens i dagens ekonomi.

Det är ju en fråga om kapacitet också. Det är inte i sig svårt att starta en ny kanal, tricket ligger i att upprätthålla den efteråt. Alla appar inom sociala medier slåss om din tid. Det gäller inte bara den som konsumerar innehållet, det gäller i lika hög grad den som producerar. För att inte gå in i väggen, eller bli helt galen, är en viss försiktighet av nöden.

Denna insikt slåss sedan en heroisk kamp varje gång med nyfikenheten och viljan att vara där det händer. Gissa vem som alltid förlorar hundra-noll i den fajten…

Teknik är ett rörligt spelfält, där planen växer, buktar och slår bakut alltsomoftast. Tjänster kommer och går, sjunker i kvicksanden eller äts upp av hungrigare djur. Att arbeta med och i denna kaotiskt djungel är djupt tillfredsställande, eftersom det känns som att det är här det händer. Kanske, bara kanske skulle den slutliga perfekta appen ta död på allt detta. Det är mycket möjligt att det är resan som är målet, eftersom den håller oss alerta, hungriga, nyfikna, och aktiva. När huset väl är färdigbyggt och det inte finns något alls mer att göra, jag då dör vi väl av uttråkadhet. Nej, jag vet att det inte är ett ord. Men det borde vara det. Nån borde hitta på det.

Aj vad jag heter på snap? jlarjanko

Johanni

#Blogg100

#itk2017

Utanför fönstret är allt sig likt. Isen har lämnat spår efter sig i vattnet vid borgen, en blek sol försöker glittra i kanten mellan öppet vatten och isranden. Det är inte så att tiden står still här, naturligtvis inte, men det är precis ett år sedan jag var här sist, och det motsvarar mina minnesbilder exakt.

Hotellet är ett monument över storhetstiden i Finland för spa-hotell. Alltså, den nyaste storhetstiden. Vi talar 80- och 90-talet. Det är patinerad, lite trångt, med bristande ventilation, murrigt på ett sverigebåtsaktigt sätt. Jag trivs mycket bra.

Jag tar ett tidigt tåg för att inte hamna mitt i rusningen. Det är ju hit alla kommer. Vi är 2300 på väg från hela landet, för att delta i #itk2017, den största mässan/konferensen/nätverksträffen för alla som håller på med lärande och teknik. Jag har blivit en trogen besökare sen tre år tillbaka. före det trodde jag konferensen var för hela andra människor. Här finns och lever ett skapande kaos som jag har lärt mig att uppskatta. Det är inte stelt, inte välorganiserat på ett såndärt byråkratiskt sätt, och därmed mycket kreativt i sina bästa stunder. Visserligen är de flesta här lärare i grund- och gymnasieskolan, men vi delar alla samma intressen för flippade klassrum, interaktivitet i inlärningen, digital vardag. Eller, vi kanske inte alla delas dem exakt, men här finns tillräckligt många likasinnade för att ge en stor energikick och en massa nya idéer.

Idag är fördagen, dagen för workshops. Jag ska delta i en om Open Badges, och berätta om vilka olika roller som vi ser att intresserade som vill komma med och utveckla Open Badges i Finland kan ha.

Det är ganska stort intresse, salen är inte full, men vi är många fler än vad jag trodde. Vi håller på 10-13, och under den tiden hinner vi planera en hel del.

Det känns bra.

Vi kommer inte fram till en konkret arbetsplan eller färdiga nästa steg, men vi kanske lyckas knuffa fram utvecklingen lite. Jag hoppas att vi också väckte ett intresse för att komma med och bygga systemet tillsammans. Jag tror det är allt man vågar hoppas på.

Du kan läsa mer om konferensen under #itk2017.

Johanni

#Blogg100

Kön ringlar sig nästan ända till ytterdörren. Folk småpratar lite tyst, sådär med sänkt röst som man använder i kyrkan, på bibliotek och i muséer. För att inte störa.

Solen har tittat fram, och det kanske bidrar till den småmysiga stämningen.

Klockan är över sex, och här är mycket mer folk än vanligt. detta är sista dagen. Och jag, liksom många andra har drabbats av en slags brådska. Vi ska igenom ritualen.

Det är lite som när kyrkorna fylls två gånger i året. Vid jul och skolavslutningen i början av sommaren. Om du vill göra din röst hörd måste du.

Annars kan du lika gärna vara tyst.

Jag förstår dem som inte ids. Framförallt i stora länder måste det vara lockande att strunta i hela saken. Det spelar väl ändå ingen roll?

Vi trängs inte, ingen verkar onödigt stressad. Fram vid ingången visar jag upp mitt ID och släpps in. Jag scannar igenom listorna med namn och nummer. Visst är Helsingfors en stor stad, men ändå. Det är lite imponerande, och intressant, att se hur många som vill vara med och bestämma.

Vi går mot kommunalval i Finland, och insatserna är höga. I takt med landskaps- och sjukvårdsreformerna blir utbildning den största kommunala frågan efter detta val. Överallt trumpetas det ut att populisterna si och så dominerar, tar över, styr diskursen.

Men inte i detta ögonblick. Jag utövar min demokratiska rätt att rösta. Först då känner jag mig som en delaktig medborgare, med rätt att ifrågasätta och kritisera.

Det är inte mycket. En röst hit eller dit. Men det är en princip, och det är ett verktyg som det är korkat att inte ens använda sig av.

Nu på söndag är den egentliga röstdagen, och efter det är jag nyfiken på vilka som väljs in. De jag röstar på brukar inte klara sig så bra, eftersom jag oftast röstar med samvetet, och det jag tycker är viktigt är inte riktigt lika viktigt för tillräckligt många andra. Och det är okej. Visst skulle jag hellre se att mina favoriter fick ett större inflytande, men också själva processen är meningsfull.

Och där har jag kommit en lång väg, från någon som verkligen djupt misstrodde systemet och alla som drevs av och i det.

Jag röstar. Gör det du också.

Johanni Larjanko

#Blogg100

Alla bara väntar på att det skall gå åt helvete. Som om de fick nånslags pervers njutning av att se sina farhågor besannade. Istället för att kämpa emot nedskärningarna, idiotierna, röveriet. Alla jagar ikapp med att påvisa det ena mer horribla uttalandet eller beslutet efter det andra. det är ett slags kalla krigets upprustningslogik, där vinnaren är den som lyckas bli mest kränkta, eller hitta det mest blatanta exemplet på vanstyre.

Det finns mega urbana legender som människor som när de ser en olycka första plockar upp telefonen för att filma det hela, istället för att ringa ambulans eller gå in och hjälpa.

Så vi lever våra liv också via våra telefoner.

Vi skulle kunna erbjuda alternativ, inte gå med i hatvågen, eller hur? För de jag talar med om detta säger att vi har ett val. Vi kan också välja att välja bort.

Men då tvingas vi samtidigt se efter alternativ.

Om du inte har skärmen att roa dig hela söndagskvällen, vad ska ni riktigt GÖRA tillsammans där hemma?

Till nätets (många) avigsidor hör, tycker jag, att den isolerar oss så totalt, inom familjen. Det är ännu en bit offentligt rum, det kanske mest privata av de offentliga rummen, som nu blivit en marknadsplats, där vi konsumerar våra egna liv, våra upplevelser, tankar, bilder. Dikter. Proklamationer.

Det var ju inte så det skulle gå.

På många sätt är vi teknikens och utvecklingens fångar. Vi har inte hunnit ikapp helt enkelt, tror jag.

Likt Sagan om ringen tror vi oss kunna använda kraften till något gott. Vi skulle inte, nejdå herrn, inte alls, hemfalla åt de svagheter andra med makt alltid har gjort.

Vi skulle bygga upp, skapa gemenskaper.

Vi var de virtuella ingenjörerna, uppspelta vid tanken på att också vi skulle vara med och bygga upp allt detta nya. Våra visioner skulle leda mänskligheten in på ett mänskligare spår. Alternativet vore att ställa sig utanför bubblan och se alla andra försvinna bort i smogen. Det skulle stämpla oss som bakåtsträvare, reaktionärer. Fegisar.

Och så såg vi inte oss själva.

Att bygga innebär alltid möjligheter.

Det finns bara en väg, och den leder framåt.

Så linjärt ser vi utvecklingen idag, trots att vi vet bättre. Vi vet att tiden är cirkelformad, liksom rummet vi befinner oss i. Vi vet att det svarta och det vita är två olika väglängder, inte varandras motsatser, så som vi lärt oss att se på dem.

Vi vet, men vi vet så lite.

Johanni

#Blogg100