Månadsarkiv: december 2021

Dag 17

Publicerat i reflektion av

När regnet har upphört. När bilarna har stannat. När mörkret har kommit.

Om gudarna vill. Om grannarna vill. Om du vill.

Vid rätt ögonblick. Vid den första beröringen. Vid människans gräns.

Smak av hallon. Smak av svett. Smak av närhet.

Musiken tystnar.

Pulsen stiger.

Du andas flämtande. Det är nu.

Tevattnet kallnar. Köksdörren står öppen. 

Du skyndar nerför trapporna. Du hör bussen komma runt hörnet just som ytterdörren slår igen. Din kappa flaxar, eftersom du i brådskan inte hunnit knäppa den ordentligt. Kappan är lång, du faller nästan. Med två långa kliv återfår du balansen, det går på ett ögonblick.

När gatorna tömts. Rävarna somnat. Butikerna stängt. Maskinerna kallnat.

Bara du. Och känslan. Längtan, rädslan.

Dag 16

Publicerat i reflektion av

Den snälla doften av brasa ringlar genom husen. Någon värmer sitt hus mot vinterns köld. Kaminen knäpper och sprakar. Ett gammalt minne flyter upp.

Två minuter senare kommer regnet. Det trummar mot bussens tak, gör fönstren immiga och strimmiga av rännilar. Med ens blir världen mindre. Vänligare. Ljuden dämpas, det uppstår en ordlös gemenskap, när alla tar skydd mot elementen.

Såna dagar älskar han mänskligheten. Det bultar i hjärtat, han vill brista ut i stora leenden. Människorna blir så….mänskliga.

Trafiken saktar ner då sikten försämras. Billjusen suddas ut, förlorar sin skärpa och blir bredare. Något händer med ljuset utomhus. Som om ett filter läggs på.

Barn plaskar förtjust i pölarna, små minisjöar som samlas där avloppsbrunnarna täppts till av löv. En hundägare går förbi med nedsänkt huvud, hunden drar, bråttom att komma undan det blöta och in i värmen. Konstigt egentligen, uttrycket ett riktigt hundväder. De flesta hundar verkar föredra regnet som är utanför fönstret, inte regnet på promenaden.

Mot kvällen minskar regnet till ett lätt duggande, och slutar sedan helt. Doften av blöta kläder fyller ännu bussen.

Dag 15

Publicerat i reflektion av

Lyckan sprider sig som en varm badbomb genom kroppen. Den sjunker ner och landar i magen.Kroppstemperaturen stiger, synfältet smalnar. Han upplever ett slags tunnelseende. Vissa ljud blir alldeles skarpa, de som är nära. Övriga ljud smälter ihop med omgivningen, försvinner.

Han ser på sina händer. De är vackra. Ljuset från vintersolen silas genom fönstret, ser ut som spets. Han ser ut genom fönstret. Det är vackert. Vinden har avtagit, folk går som i slowmotion. Förunderliga färgblobbor fyller utkanten av hans seende, i himlakanterna.

Han måste hålla huvudet mycket rakt, annars blir han sjösjuk. Han försöker hålla ögonen så öppna han kan. Annars dyker undervärlden upp igen. De små männen. Hårda kvistar under hans nakna fotsulor. En skärande sol. De skrattande munnarna. Två dörrar av gammalt trä, båda stängda. Doften av hö.

Lyckan är en färg som han kan smaka. Med båda händerna håller han fast den känslan.

Dag 14

Publicerat i reflektion av

Ingen vit jul. Nehej. Inte i år heller. Det är något fel på världen. Något håller på att gå sönder. Bara grått grått blött. Oavbrutet. Skall det aldrig sluta? Annat var det förr. Då var jularna alltid vita. Folk hade hyfs. Unga människor reste sig i bussen och gav plats. Gröten smakade gröt, inte klimpvatten. Töserna var sötare, inte utspökade som mannekänger. Mina leder värkte inte hela tiden. Jag hade en position. Man lyssnade på mig. Jag var fri. Jag hade råd. Inte som idag, denna dåliga ursäkt till december. Denna låtsascharad. Men jag vet nog. Jag ser er. Ni tror ni blandar in i skuggorna, men ni är lika synliga på fiskar på torra land. Ni riktar era små manicker mot min hjärna, försöker stråla. Jag är beredd, pälshatten är fodrad invändigt med aluminium, det enda som biter på strålarna. Naturligtvis kan jag inte gå in i varuhusen, vars alla alarm piper av metallen. Men det gör mig föga. Jag har inget att hämta i dessa mammons tempel. Det glitter jag söker finns inte i världsliga ting.

Inte heller i flaskans botten.

Jag vet, för jag har sökt där. Kostade mig allt.

Så ingen vit jul. Men för mig en mycket vit jul.

Se inte så där snett på mig. Se dig i spegeln först.

Dag 13

Publicerat i reflektion av

Mandlar, gräddkola, vispgrädde, jäst. Skagenröra, tandkräm. Det var ännu något. Vad? Sjutton också, varför skrev jag inte upp det? Kul minneslek tänkte jag. Nu blir jag blöt och kommer säkert glömma nåt istället. Fiffigt.

Handlandet har blivit så annorlunda, sen de började bygga. Köpcentret är borta, ersatt av en grop. Butikerna är långt borta, en bussresa bort.

Visst är det ett ilandsproblem. Vi har ju i alla fall butiker att gå till, och det råder inte brist på något. Det är lite som den där gamla sanningen, att man vet inte vad man har före man förlorar det. Jag trodde väl mest det gällde relationer, men tydligen gäller det också matbutiker.

Och dessutom butiker som jag ofta klagat på. För dåligt utbud, för råddigt, för dyrt. Nu längtar jag tillbaks till då de fanns och man inte behövde planera detta också så himla noga. Allt ska planeras. Det blir mycket bussresor. Tur att 24:an finns.

Jag antar att det var en slags infantil revoltlusta som fick mig att inte skriva en köplista. Ungefär så att allt skall inte planeras. Nu får jag stå mitt kast, och minnas det vi behöver, eller åka två gånger.

Mandlar, vispgrädde, jäst. Skagenröra. Sablar, nu saknas flera saker.

Té? Behövde vi té? Eller var det lök? Nej, lök var det nog inte. Det tror jag ofta saknas, så jag köper, och upptäcker hemma att vi har flera påsar. Så nej, lök kan det nog inte vara. Eller té.

Men hej! Nu kom jag på det! Tanten där framme med den röda mössan joggade mitt minne.

Amaryllis.