Lyssna på första kapitlet:

Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.

Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.

Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behöll alltid sina toppar och dalar. Varje gång var som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.

Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sin markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet. 

Fortsättning följer (detta var kapitel 1)