Det som inte är synligt ditt kan inte tas ifrån dig.

Detta är en dyrköpt lärdom. Detta är sant. Så det gäller att vara förberedd. Men just nu minns Fredag att han är hungrig. Han reser sig, borstar obesvärat bort Londondammet och några större delar som han helst inte vill tänka närmare på, och går med tvärsäkra steg på en obekant gata någonstans i Paris centrum. Tror han.

– Även Parisare måste ju äta, eller hur?

Det är alltid lika förvånande självklart att människor lever sina liv där precis som här, och fortsätter göra det utan att tänka desto närmare på saken. Om någon kraschlandar på en gata med en förvirrad uppsyn och skrämmer upp en katt som vilat sig på skjulets plåttak kanske en eller annan lyfter på ögonbrynen, men sedan fortsätter de precis som innan. Det är mat som skall lagas, sopor som skall slängas, läxor som skall göras, butiker som skall rånas. Där liksom här. 

När skylten Bistro Sceller dyker upp bakom ett hörn i ändan på en liten återvändsgränd tvekar han inte. Inne i lokalen är det skumt och halvtomt. Precis som hans (något naiva) bild av ett Paris han bara läst om skall vara. Det teatraliskt överdrivna känns rätt, och gör honom en liten smula lugnare. Det finns ett utrymme. Det finns plats. Han sätter sig vid ett inte alltför rent bord och väntar tålmodigt på att bli serverad.

– Un Phoque grillé säger han utan att titta på menyn. Et un pastis.

Medan han väntar på sin mat dricker han pastisen långsamt och passar samtidigt på att ögna igenom klientelet. Det är fort gjort. Om Sceller någonsin varit ett populärt pariserhak måste det ha varit före han fötts. Här syns inga avtryck av de senaste århundradet.

Fortsättning följer (Detta var kapitel 4)