Vad tänker du när du känner mullret i tunneln och ser ljusen? Är du på alerten? Kanske är du tankspridd och utan fokus. Det är konstigt hur fort vi vänjer oss. Livet i tunnlar känns ju helt självklart nu, eller hur? Jag tippar att du inte reflekterar över hur många ton jord och sten som just nu finns ovanför dig. Eller att du befinner dig i själva definitionen av ett icke-rum. Nej, jag skulle faktiskt gissa att detta är något du tar för självklart. Ett livets faktum, lika påtagligt som trafikljus eller sparkstöttingar. Om du tillåter mig spekulera ytterligare en aning tror jag dessutom inte du är unik i detta. Visst kan det hända att alla de andra, de du ser runt omkring dig just nu, i hemlighet går och uppskattar massa och tyngd, men handen på hjärtat, skulle de inte se lite mer oroliga ut då? Alerta, liksom.

Samma sak är det med hastigheterna. För bara ett tjugotal år sedan skulle man ha himlat med ögonen och ryggat tillbaka förskräckt. Nu höjs inga ögonbryn. Den nya tiden är här, vi har bara inte hängt med. Ja, jag vet, jag säger vi, men det är för att jag känner det så starkt. Vi är utlokaliserade, sanningen gick aldrig förbi här. Det enda vi får är pumpar och upplyst reklam. De skyler skickligt över kanterna, guppen, det som skaver.

Nej, du behöver inte höja på ögonbrynen så där. Jag vet hur det låter. De och de. Men då ska jag berätta en sak för dig. Jag skulle be dig hålla tyst om det, om jag trodde att det spelade någon roll. Allt det som hände efter 95…jag du vet ju själv.

I alla fall. Jag var de. Jag minns ännu lukten i kontrollrummen, svagt metallisk, inte helt obehaglig. Mitt jobb var inte så värst speciellt, jag vakade på nivå 4. Åtta roterande skärmar och en AI som vi halvt på skämt halvt oroliga kallade Abel gjorde i praktiken allt jobb. Men eftersom toppen ville ge sken av mänsklig kontroll satt de oss där. Det var mördande tråkigt, men det var ett jobb. Jag kände inte riktigt de andra i gruppen, ledningen ogillade fraternisering. Det gjorde oss mindre alerta hette det. Mest tror jag de var rädda för att bli avundsjuka på människor som faktiskt kunde få kontakt, som ännu hade den förmågan. Du tror mig inte när jag säger att det en gång var något som alla kunde. Jag vet, jag skulle väl inte heller tro det om jag inte själv levat det. Det är svårt att sudda ut sina egna minnen. I alla fall en del av dem. Nya kan man tillverka, det gör ju alla nuförtiden. Jag skulle ha hakat på den trenden för 20 cykler sedan då…men nej, nu råddar du bort mig. Det är lätt gjort, det vet jag. Det finns inte längre någon att hålla i handen, du vet? Visst, bruset håller oss sällskap, men det är inte samma sak. Nej, jag vet. Du förstår inte. Kan inte omfatta. Okej. Vi gör så här istället:

Fortsättning följer (detta var kapitel 8)