Det är svårt att få i sig allt. Han tuggar och tuggar, men det verkar alltid finnas lika mycket kvar på tallriken. Det hela känns overkligt. Som i en dröm. Eller…Fredag knäpper med fingarna för att ta sig ur loopen. Han måste ha börjat släppa taget, så där lätt ska det inte gå. Fredag nyper sig i armen och räknar baklänges från 19, allt enligt reglementet. Det går helt automatiskt, träningen kickar in. Ett djupt andetag och försiktiga ögonkast för att se om Markörerna reagerat. Nej, det verkar lugnt. För säkerhets skull smackar Fredag lite extra ljudligt i brott mot tidens konvenans. Det är ett litet trick han plockat upp på vägen, Markörerna kan aldrig hålla masken om någon går utanför sin roll. Ingen reaktion, musiken plinkar på i bakgrunden som bikupors surrande en sval augustidag. 

Fredag fortsätter sin svepande runda, och fortsätter räkna ner. Det kan inte vara långt kvar, ändå känner han sig konstigt lugn. Ibland blir det så där. Mitt i stormens öga saktar pulsen ner, färgerna blir klarare, tankarna samlas. Då gäller det att ta vara på ögonblicken, hitta anomalin, och logga den.

Fredag dubbelknäpper med fingrarna för att ta sig ur loopen. Någonting är fel. Hade han inte redan? Och dörrklockan? Plingade den för en stund sedan?

Han lyfter blicken mot lokalens norra ände. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Är det nu det sker? Skall alla hans förberedelser, den långa träningen, försakelserna, faktiskt bära frukt? Ska han, Fredag, få bevittna Svängen? Det hela känns overkligt. Som i en dröm. Eller…Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen mumlar något ohörbart åt barägaren som redan satt fram ett stop och nu häller upp en tjock ljus vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Elektriskt på ett sätt som de aldrig förberett honom på. Motvilliga kontrastfärger, en doft av….något. 

Det är besluten som är svårast. De lär dig kodexen, de lär dig de mentala träningarna, de lär dig språket. Men de kan aldrig lära dig hur och när du ska fatta besluten, eftersom det finns för många variabler som inte går att förutse. För en del kollegor blir det för mycket, de rispar upp i kanterna och tappar sina konturer. Fredag har under sin tid vid agenturen sett två av sina kollegor gå den vägen. Det finns inget att göra när processen satt igång. Han ryser, men nu hjälper det inte att grubbla. Nu behövs Beslut. 

Fortsättning följer (detta var kapitel 9)