När vi närmar oss hamninloppet har dagen blivit kväll. Kustens långa mjuka remsa har ersatts av ljus i mängder och regelbundna former.

Kvällen är ljum, det är nästan vindstilla.

Den starka söta doften av blommor som följt oss under dagen blandas nu med en annan söt lukt. Lukten av strand. Tång, sjögräs och något som förmultnar. 

Vi glider förbi den oändliga vågbrytaren för motor, och känner oss väldigt små. Last- och tankfartyg ligger utspridda för ankar lite huller om buller. Deras ljus speglas i det mörka vattnet. Dieselångor och matos dyker upp ur mörkret. Fartygen är som små världar, flytande omöjligheter. Innanför vågbrytaren är Medelhavet kav lugnt. Måsar skränar högljutt men osynligt. Blinkande ljus visar vägen, som så många gånger förr. Även vi är en liten värld för sig.

Den sista sträckan under en lång dag kan kännas nästan oändlig. I skymningen går det inte längre att bedöma avstånd. Det som känns nära intill fortsätter att vara utom räckhåll. Vi har inte bråttom, det kan man inte riktigt ha på en segelbåt. Trots det längtar jag efter att få komma fram, lägga till, och slappna av. Det här är en övning i att vara närvarande. Övningen har pågått sen vi kastade loss för väldigt många timmar sedan. Nu känns rörelsen, båtens lunkande takt, i kroppens alla ben. Vi är ett med rörelsen.

Framför oss i det tilltagande mörkret breder Barcelona ut sig. Av miljonstaden ser vi bara pirer, lyftkranar och den här vågbrytaren som vi redan sett från andra sidan. Trafikljuden är dämpade, och andra ljud kommer inte just från staden. 

Jag vet inte hur länge det tar, eller var vi slutligen lägger till. Jag minns den sista sträckan in till kaj, fast jag glömt mycket annat från resan. Jag kommer ihåg känslan, ljusen som speglar sig i vattnet. Jag kommer ihåg känslan av att vara vid liv.

Nattliga monologer 5: Den sista sträckan.