Det var en mörk och stormig natt. Björkarna på gården kastades våldsamt runt, som elvispade. Deras långa, lövlösa svarta grenar raspade hårt och ofta mot fönstret i storarummet. De kändes levande, men inte mänskliga, deras rörelser spasmiska men ändå med en aning intention. Gatulampornas gasgula sken vacklade fram och tillbaks längs våra väggar. Inga bilar körde på gatorna. Staden, eller en stor del av den, sov. Inga människor syntes på trottoarerna. Nattbusen hade kört sin sista tur. Tidningsutdelaren hade inte ännu stigit upp för att dela ut morgondagens nyheter.

Lamporna här inne är släckta. 

Halvdunkel råder. 

Jag har just vaknat.

Vet inte vad som väckte mig.

Alla andra sover. Till och med hunden.

Tassar ut i köket för ett glas vatten. Hör hur ett begynnande regn börjar slå mot fönstren och de piskande lövruskornas ljud förändras. 

02:42. 

Midnatt passerad med marginal. Men ännu inte vargtimmen. Timmen då de flesta människor dör, och föds. 

Den tyngsta timmen.

Känner mig underligt vaken. Minns inget alls av drömmen. Vaknade plötsligt, men inte med ett ryck. För några ögonblick, med ögonlocken slutna, vet jag inte om jag sover eller är vaken. Jag är lätt desorienterad, är det morgon eller kväll?

Är det nu eller då?

Jag minns.

De långa nätterna, fyllda med samtal och tankar. Då när världen kändes oändlig, allt var möjligt och inget ännu hade hänt.

Jag såg mig själv som en nattmänniska då. Världen förändras vid solnedgången. Andra kreatur tar över vaktskiftet. Ljuset blir mjukare, böjligare. 

Stressen avtar. Pulsen saktar ner. Tankarna får färg och form.

Det är sällsamt.

Kanske är det därför jag har sovit så gott de senaste åren. Sällan riden av mardrömmar. Sällan med sömnproblem.

För att jag känner mig hemma i natten. Hemma, eller trygg.

Jag kan hålla i det ögonblicket. En liten stund.

Där borta är sängen. Med det inbjudande täcket, den mjuka dunkudden. Sängen där formen av min kropp ännu kan anas.

Jag ska just resa mig och gå tillbaka dit.

Om ett ögonblick.

Mitt ögonblick.