Du fick dina första intryck där. Ljus, former, konturer. Ljud. Golvet var ditt. Din hela värld. Ett slitet plankgolv täckt av trasmattor i dova färger. Du låg på rygg och tittade. Tittade upp mot taket. Tittade på lekställningen med skramlande ljudförande saker. Tittade upp mot oss, leende. Lägenheten var mörk, också mitt på dan. En avlång samling rum (det var itne mer än två) och ett kök i ena ändan, in mot gården.

Jag kommer inte ihåg så mycket. Det var en kaotisk tid. Dag blev natt blev dag. Det måste ha funnits möbler, men jag kan inte se dem längre. Vi måste ha lagat mat, tittat på TV, bytt blöjor. 

Ute, bruset av bilarna som aldrig upphörde. Ute, blött avgasfyllt monotont. Inne, tiden stod still.

Vad tänkte du på där du låg? Scannade din hjärna av omgivningen och registrerade allt som hände runt omkring dig? Såg du världen med den förundran som dina vidöppna ögon tycktes antyda? Uppfattade du nattens mörker? 

Du var liten, där i din färgglada sparkdräkt. Du låg på en gul schackmönstrad filt. Du var för liten för att sträcka dig efter leksakerna i plast som hängde över dig, men du tittade uppmärksamt, reagerade på ljuden som de kunde göra då vi tryckte på dem. 

Du var liten, men inte hjälplös eller skör. Det räckte med att du fyllde lungorna och meddelande världen om något inte var till ditt behag. Världen reagerade snabbt. Natt som dag.

Jag har alltid tyckt att ord är meningslösa, så där egentligen. Ett fullgott vrål, eller ett illtjut fungerar minst lika bra. Alla kommer springande. Och blickarna. Stumfilmsstjärnor och bebisar har världens mest uttrycksfulla blickar. De rymmer oceaner av ord. Med sådana blickar i arsenalen behövs inte språket.

Vi bodde där en mycket kort tid. Jag var glad när vi hittade något annat. Jag tyckte inte om hur smutsig luften alltid kändes så fort vi gick ut genom dörren. Men jag var tacksam för att vi med så kort varsel lyckades hitta tak över huvudet. Och för dig blev det den första bekantskapen med Helsingfors. För det märkliga är ju att ingen av dina föräldrar är härifrån. Vi är båda invandrare. Främlingar. Men du, du är barfotahelsingforsare. Och din promenad genom en stad att ta i besittning, att göra till din, den började precis här.

Det är redan länge sedan. Jag har glömt de små vardagliga detaljerna som utgjorde vårt liv då. Jag kan inte heller se mig själv som nybliven förälder. Det är inget jag sörjer, livet levdes, just så som det skulle. Där borta på andra sidan havet stod de två tornen ännu. Den ena supermakten hade imploderat och i den andra utropades att historien nu var slut. Det visade sig vara en sanning med modifikation.