Dagsljuset bleknar sakta bort och tar dagens ljud med sig. Mörkret sprider sig från skogens granar ut över sjön, ut över himlen, slät och mjuk. Skogen är tyst. Sjön är tyst. Vinden är tyst. Månen tittar fram, svullen och rödgul. Och stor. Det känns som om den kommit närmare. Visst ser du det också? Det känns som om den ser på mig, på oss. Visst märker du det också? Den rör sig snabbt över trädtopparna, över öarna. Den rör sig målmedvetet, utan att tveka. 

Kan vi dela på natten, du och jag? Om du lägger dig här brevid, på mage, kan jag rita kartor på din rygg. Rita upp hela världen och berätta hur livet kommer att bli. Känna kittlingarna i fingerspetsarna. Din hud ett landskap dränkt i värme. Gränslöst. 

Vi går försiktigt för att inte trampa på någon groda, eller trampa snett och falla. Det är för mörkt för att läsa etiketten, men det spelar ingen roll, jag skulle antagligen ändå inte veta vem det var. Finska stenkakor, dramatiska rytmer och en röst som drar andan ordentligt. Stora känslor i det raspiga svarta. Mormors hemligheter utsjungna. Vi håller varandra i händerna och dansar en vild och galen dans i månljusets sken. Ingen ser oss, men alla hör oss. Musiken fyller sjön, svävar över vattnet.

När skivan är slut sätter vi oss på det solvarma berget och skålar. Kall cava i höga glas. Sedan är det dags för nästa skiva. Vi reser oss högtidligt och lyssnar efter de första tonerna.

Du kan aldrig få nog. Kartritandet går från elektriskt till utforskande. Om du kunde skulle du spinna. Vi släcker den sista lampan och omfamnar mörkret. Vi liksom sjunker in i det.

Efteråt andas vi ut, nöjda och avslappnade och småskrattiga.