Klockan är tre på morgonen när biografdörren nere till vänster om filmduken öppnas ut mot det skarpa solljuset. Tre trappsteg ner och de svartvita bilderna ersätts av hårda kontraster. Myggor och låga hus. Pulsen dunkar mot tinningen, en tunn strimla skiljer oss åt. Doften av ved som brinner i närheten. Nästan som om vi vore i västern, lite ur fokus. Med en tänkt cigarett dinglande i vänstra mungipan och en enstavig slängkäftdialog. Att vandra bland de perfekta kulisserna. Tröttheten skimrar också bakom stängda ögonlock. Allt långt borta är mycket nära. 

Vi är zombies som vacklar längs med husväggarna. Allting blir en film, och vi är statister. Cirkustältet, det hårda skolgolvet som säng, ständigt samma frågor i gymnastiksalen, mängder av grillad korv med senap. Blaskigt öl. De ännu levande vandrande filmikonerna vid frukostbordet på det lilla (och fula och alltid fullbokade) hotellet.

Midnattssolen. Skrönorna. Filmhistorien. Allt hänger ihop. Vi vandrar i gränslandet, vi vandrar sakta men målmedvetet. Under några dagar finns bara detta, en osannolik drömvärld som jag tar för given. Tills den inte längre finns inom räckhåll. Tills den en dag har glidit bort i dimman. 

Dygnsvändningen påverkar minnet, påverkar sinnena. Människorna tunnas ut till långa streck, tankarna sjunker i floden. Det ständiga undantaget, tillfällighetens magi. Tid som matas in, likt tomflaskor (koff, förstås), som väntar på att pantas. Det hårdkoktas möjlighet. Ekande avlägsna repliker med tidens diktion. Svartvit.

Vi har tagit oss ända hit, vi har besegrat. Luften är tätare, ljuset skarpare. Hit men inte längre. Här släpper du taget, men du faller inte. Samma kontrakt gäller för dig som för de där uppe på vita duken. En akt i taget, men oundvikligt mot slutet. 

Vad blir kvar? Vart har ni tagit vägen? När börjar nästa filmvisning?