Borde ha kallats en dekalog

Tankar om natten. Jag brukade tänka bättre på nätterna. Då, när jag tänkte de stora tankarna.

Stilla silar ljuset genom gardinerna. Biljusen lyser upp väggen, kastar blommornas skuggor stora och svepande. Sedan är det mörkt igen.

Det är natt.

Varför flyter tanken bättre om natten? Vad är det som gör att livet känns närmare? Är det mörkret, att horisonten krymper? Är det minnet i de äldre delarna av hjärnan som kopplar på, väcker djurinstinkter i oss? Är det frihetskänslan, att inte ha några måstan?

Natt, många timmar av stillhet, fokus, té och koncentration.

Alla dessa samtal. Med uppriktig blick, ivrig röst och medveten närvaro. Kanske är det minnet av alla de nätterna som ger natten skimmer?

Eller så är världen avskalad, begränsad, och därmed mer hanterbar. Det som finns nära är det enda som räknas. Har du märkt att ljuden förändras på natten? Eller kanske är det vår hörsel som fokuserar bättre. Allting är tystare, och kräver mer koncentration. Natten gör rummet till en scen, med begränsad och fokuserad belysning, gärna bara stearinljus. Teaterfoajéer, kyrkor och natten, de delar samma viskande tonfall. Och kanske samma förväntan.

Jag tycker det är lättare att tänka efter mörkrets inbrott. Det är som att jag ser klarare på något sätt. Jag har alltid gillat nätterna. De är som bäst mättade av upplevelser, tankar och känslor. De skapar en gemenskap som är enkel, instinktiv och direkt. Det är lättare att visa känslor, och empati.

Kanske är det allt tédrickandet, denna ritual. Det var länge jasminté. Det smakar inte riktigt likadant på dagen. Någonting med doften, någonting med vattnets hårdhet förändrar smaken. Så vi brukade äga nätterna!

Samtalens spiraler var oförutsägbara, och just därför så givande. Det fanns ingen agenda. Utom kanske att ibland försöka imponera med något briljant. Det var en nattens gemenskap.

Det är borta nu. Människor, liv, tankar, vänner, vänskaper, kärlek, insikter, vilja, längtan. Inget synligt blir kvar, men jag tänker gärna att jag bär en del av det inom mig. För minnena finns ju, sköra och svekfulla som de är, innehåller de samtidigt stoft från det jag en gång var, och den jag en gång var.