I närheten av Salo börjar snöflingorna slå mot rutan. Jag undrar om snön kommer att börja vräka ner, om jag ska bli snöblind, men det håller sig vid en lugn ström av omämnda vita flingor som dansar framför bilens strålkastare. Hur kan man veta att det inte finns två snöflingor som är identiska? Det verkar så knäppt att någon skulle ha forskat i det, eller är det bara matematik? Ett sånt jobb annars, att studera enskilda snökristaller i 30 år och aldrig hitta två likadana. Och dessuotm jobba snabbt, de smälter ju! Och vart tar de vägen sedan? Vad händer med de flingor som dansar? I mörkret blir de. I glömskan. Som så mycket annat. Som så många andra. Vita ansikten i ett hav av svart, dessa negativ som tittar fram under luppen, som gluttar åt mitt håll, kanske vill de säga något, men de förblir stumma, och verkar/känns liknöjda med att sättas in i den svarta pärmen och in i garderoben igen, i väntan på nästa gång. På nästa nostalgivåg, som får mig att lyssna på Dire Straits och söka upp Sofia i telefonboken på nätet. Kan det verkligen vara hon? Vågar jag ta kontakt? Vad ska jag säga? Har jag något att säga?

Det går lätt att bli förälskad i sina egna tankar, en sort intellektuell narcisisst, som speglar utan behov av bekräftelse. Tala om bubbla. Och ändå, om inte jag lyfter på svansen, vem gör det åt mig? Jag har väl aldrig? Och visst måste man? Och vad ska nån säga om det? Det är ingen som lyssnar, ingen som bedömer. Jag spelar inte med i filmen, det är en vanföreställning, en procedur som fäster mig i loopen lika stadigt som alkoholistens grepp om flaskan sent på kvällen då alko är stängt och detta är sista chansen. Att släppa ut, släppa till, ge sig hän, låta det gå, lita på att det bär. Lita på det här. Skapa tryggheten som följer med, som ger det där varma lugna skenet, tilliten som medger öppnandet, som medger leendet. Att dela med sig i en tillvaro där jag är ensam, du är ensam vi är alla ensamma. Kanske är det eskapism, men är det så farligt då? Vem skadas?

Kanske låser det fast kedjan utan att märkas, vi bygger alla vårt eget fängelse, vår eget torn, från vilket vi hoppas, längtar och vill att någon skall rädda oss, rädda oss från oss själva, från våra inre demoner, från vår ångest. Klappa oss på huvudet och utbrista ”Jälvar”!

– Det heter inte jälvar, det heter jävlar

– Det var ju det jag sa! Jalvar.

– Åååh. Faan. Åååh.

– Sluta sura och kom med. Vi hämtar cyklarna sen. Det är lugnt.

Om det är ett uttryck han hatar på är det just ”det är lugnt”. Ungerfär som ”At the end of the day”, eller ”when all is said and done”. I det långa loppet. Sist och slutligen. Utan vidare. Jälvar.

Och vad skulle jag säga till mitt barnjag? Om möjligheten fanns? ”Det trodde ni inte om mig i mellanstadiet”. Nä, sånt är mest en tankelek. Ändå kul att leka. Homo Ludens. Den branta backen, den vassa eggen. Prinsgatan. Gudmor. Baba. Utan filter, när sattes det på? När kom eftertanken före handlingen, före verkligheten? Kanske redan tidigt. Jag var ju alltid lillgammal. Efterklok. Och nyfikenhet i all ära, blocket och pennan är också en sköld mot världen, något mellan mig och alla andra, allt det andra.

Det kan inte vara annorlunda, dina problem packar resväskan i samma ögonblick som du köpt biljetten, eller fattat beslutet. De kommer inte att försova sig, kommer inte att kliva på fel vagn. De är med dig for life. Lika bra att

Men tänk om det inte blir bra, måste det bli bra. Nej, det är inte därför. Inte längre. Det spelar ingen roll. Är det ett ärligt påstående? Eller är det också posturing? Vad är posturing på svenska? Att postera? Nä, det kan det ju inte vara. Flöde som släpps lös, kanske är det samma som att skriva utan punkter, att skriva utan tankar, att låta medvetandet flyta. Varför heter det flyta? Varför har vi låtit orden begränsa oss? Det finns väl en massa andra sätt att kommunicera, men handlar det om att kommunicera, eller att tämja/släppa ut floden som finns där inne, dödsångesten, ensamheten, och kanske mörkret. Varför är mörkret symbol för det onda? Är det biologiskt, eller är det bara en slump, något i vårt språk, så att det i andra språk kanske är ljuset, hettan, solen som är det onda, det man måste akta sig för.

Det är nästan mekaniskt, att låta fingarna gå, låta dem plinga på tangenterna utan att veta när meningen börjar hur den skall sluta. Är inte det som livet, att man aldrig vet? Eller är livet som en cykel? Fast det var ju skrivandet, ibland blir det punktering, ibland flyger man fram. Vissa skaffar sig elcykel. De kör i gräddfilen.

Kan det stämma att Mozart aldrig skrev om, aldrig behövde korrigera sina kompositioner, eller är det också en myt, tacksamt upprätthållen för att puffa upp bilden av det unga geniet, han som var rebell mot Salieri och det medelmåttiga. Men som själv blev kanon. Det är inte bara revolutionen som äter sina egna barn, se bara på jesus. Se bara på mozart.

Allt går att inkorporera, omfatta, paketera och sälja. Det verkar inte finnas några gränser för den förmågan, och kanske är det en bidragande orsak till att vårt trasiga, orättvisa och ohållbara system fortfarande står på benen, fortfarande utarmar. 

Och det är lätt att föölja med i den strömmen, lätt att förföras.

Vi vill bli förförda, eller hur? Att någon/något sveper oss från våra fötters beröring med denna jorden.

Det gamla språket, vad finns gömt i det som vi så glatt kastade av oss med tanken att det var ett ok? Kanske kommer allt det gamla tillbaks, går vi inte ändå i cirklar, utan att komma fram, utan att nå till det som vi tror/säger oss sträva efter? Är det då samtidigt sant att resan är målet, eller är det också en tacksam metafor för att inte behöva bryta sig loss, att göra sig blind för det faktum att vi sitter fast i ett system, som vi själv skapat och som vi omhuldar, tror att vi ändå kan påverka, styra, kontrollera rentav. Så, om det ger lindring, om det ger smärtstillande, skall vi ändå säga nej? Den hungrige fången, skall hen inte dricka, inte äta?

Vem straffar vi om inte oss själva? Vem hotar vi, om inte vårt eget levebröd. Det är som treåringen som vägrar äta i protest. Den ende som då går hungrig är treåringen själv, eller hur?

Och ändå, visst finns barnet kvar inuti, det känner väl du också? Barnet som är småsint, avundsjukt, svartsjukt, osäkert men på samma gång oerhört, stolt, självsäker, kan-själv metnatiltetsladdaren på topp.

Jag vet inte om det är det vi vill tillbaka till, om det är vårt strävan, vår inre längtan. Psykoanalys är ju trots allt inte en exakt vetenskap, utan skapat av oss (eller våra föregångare) i en annan tid. Inte så att de automatiskt har fel bara därför, men de har inte heller automatiskt rätt, det finns inga absoluta svar, tror jag. Jag är inte absolut säker, kanske lever vi under ett förstoringsglas, som myror i ett labb, och allt mäts och bedöms enligt skalor vi inte ens kan omfatta, begripa, eller möjligtvis någonsin ens lista ut.

Och då återkommer frågan: spelar det någon roll? Gör det någon skillnad? Whatever rocks your boat, eller?

Det finns en inre och det finns en yttre demon, jag vet inte om de känner varandra, eller om de slåss om äran.