Vi har samlats på den angivna platsen. Vi har tagit den långa vägen, gått de föreskrivna tre varven runt församlingshuset. Olof hade samlat oss. Det var någon vi måste möta, hade han sagt, innan han brutit upp från kaffebordet, skrapat med fötterna, bockat och gått baklänges ut på farstuknuten. Han hade många att meddela och tiden var knapp. Vi hade alla vetat att den här dagen kunde komma. Ändå såg jag ett ögonblick av panik i Sirkkas ögon. Jag visste vad hon tänkte. Vad vi alla tänkte. Vi var inte värdiga. 

Det spelade ingen roll. Allt skulle ske så som det var sagt. 

Sirkka tog fram och strök bröllopskostymen åt mig, lade den i kökssoffan innan hon gick ut i kammaren för att göra sig färdig. Vi sade inget. Det som skulle sägas hade sagts. Nu var det i Hans händer, i Hans röst. 

Visst kände jag en tagg av nyfikenhet. Olof hade utstrålat ett så förklarat mörker att något hade väckts inom mig. Något jag trott förlorat, efter alla år av väntan. Jag rakade mig lite extra noga, blötte kammen i vattenhinken och drog några tag. Det frestade att se efter i spegeln, men det var en världslig frestelse, inte svår att bemästra. Herren ser oss som vi är, honom är inget dolt. 

När Sirkka inte kommer ut för att fylla på min kaffekopp, när hon inte är där för att släppa in katten (i ett ögonblick av köttslig svaghet döpte vi henne Misan – jag hoppas han där uppe ska ha förbarmande), ja, när hon inte är där längre känner jag svärtan smyga in längs knutarna och klättra upp för benen på mig. Jag skall just till att hosta till besked att tiden inte väntar på oss då hon kommer in i rummet och tar mig i handen.

Vi har samlats på den angivna platsen. Vi har tagit den långa vägen för att komma hit. Inget har vi lämnat kvar. Inget har vi glömt. Vi böjer våra nackar, ödmjukar oss. Vi har samlats.