Stugan är mycket liten. Två rum. Dit kom för att dö. Han tog sig från sjukhuset till stugan, och brodern gav honom ena rummet, och bästa sängen. Själv kamperade han i köket, tillsammans med sin fru och deras tre barn. Den ena brodern, han vars stuga vi talar om, var skräddare, följde i fars fotspår. Skräddare var de hela bunten i den familjen, av tradition. Den andra brodern, han som kom dit för att dö, skapade den finska litteraturen. Alla finska skolbarn har honom som obligatorisk läsning, och tycker antagligen därför inte så mycket om honom. Mot alla odds lyckades han skaffa sig en utbildning, och med sitt skarpa intellekt formade han kärnan i den unga finska intelligentian. Där Runeberg skrivit romantiskt och vurmat för det finska folket på svenska väntade sig alla att Alexis Kivi skulle göra samma sak, fast på finska.

Tji fick de.

Hans böcker svär, super, pruttar och beter sig. De är levande, motsägelsefulla och skitiga. Det föll inte i god jord. När sju bröder kom ut sågades den vid fotknölarna, något som tog hårt på en känslig, och sjuklig Alexis.

I den lilla stugan bodde alltså sex personer. Saker finns bevarade i det som nu är ett museum. Det går nästan att föreställa sig hur livet här en gång tedde sig.

Efter att han sedan dött, under nyårsnatten, började brodern lyfta hans namn. Besökare visades runt i stugan och fick höra anekdoter och berättelser ur skaldens liv och tid här. Intresse väcktes, och aktningen steg allt mer, postumt. Stugan såldes på villkor att det skulle bli ett permanent museum, och att de skulle få bo kvar.

Mitt i natten bryter sig rånmördare in och hugger ihjäl brodern och hans fru. Med kniv. Rånmördarna hade hört rykten om försäljningen och hoppades att pengarna skulle finnas i stugan.

Det fanns de inte.

Spisen/bakugnen/kaminen har ännu blodfläckar efter dådet.

Paret hittades av grannar, då knappt en dag hade gått.

Vad Alexis Kivi själv dog av?

Det är det ingen som vet.

Johanni

#Blogg100

Hundar inte välkomna här, parkering förbjuden. Gräsmattan får ej beträdas. Genomgång förbjuden. Förbjudet att äta glass. Mata ej fåglarna. Rökning förbjuden. Förvaring av båtar förbjudet. Förbjudet att simma i shorts. Förbjudet att göra upp eld. Inga hundar på stranden.

Du vet hur det är. Det mesta är förbjudet. En hel del av det förstår jag, de är mer som bondförnuft. Men ibland känns det som om förbuden fortsätter av bara farten. Då kan det kännas som om allt roligt är förbjudet. Som om vi lever i ett nej-samhälle, där allt är förbjudet – för säkerhets skull.

Det som från början var tänkt att skydda oss, och de svaga i synnerhet har kanske löpt linan ut. Möjligen är detta en naturlig följd av jante-lagen.

Dagens folkbildning: (tack vare Wikipedia)

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933).^[1] Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns däremot på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.

Så, den ena sidan av mig tycker att sunt bondförnuft vinner över idiotiska regler-för-reglernas-skull. Den andra sidan störs av regelöverträdelser. Spelar ingen roll hur dum regeln är, det är något som brister då den överträds.

Se där ett modernt psykologiskt dilemma. Kanske inte så stort i jämförelse med världsproblemen, men ett dilemma likväl.

Och frågan uppstår – om det är ok att bryta mot vissa uppenbart korkade förbud, var går gränsen? Det börjar med att du går mot rött på en öde gata, och slutar med…systemkollaps? Allvarligt? Det kan du väl inte mena?

Johanni

#Blogg100

Det är kväll, jag promenerar med hunden runt kvarteret. Sommardofter slår emot oss, det är sömnig söndag, snart är helgen över. Inne i husen är lampor tända, TV-skärmars blåa ljus flimrar mot mörka väggar. Ljudet av klackskor ekar från busshållplatsen, där två Drumsöbor just stigit av bussen som alltjämt ersätter den för evigt försenade metron.

Det doftar blommor och diesel när den brummar förbi. I den lilla parken kvittrar fåglar frenetiskt, som hade de viktiga ärenden.

Hunden sniffar sig fram, gathörn för gathörn. Det är mycket info som skall samlas in och processas.

Jag minns en lektion i gymnasiet. Jag minns inte ämnet, läraren, klassrummet eller mina klasskamrater. Jag minns bara en mening.

Vår hjärna registrerar 12 fakta varje sekund.

12 fakta. Det låter mycket. Jag undrar hur många av dem jag kan återskapa genom att tänka. Genom att öva.

Jag kommer ihåg att vi diskuterade något med hypnos, att det är därför hypnos kan ge vittnesresultat. Via den går det att få fram fakta vi registrerat, men är omedvetna om.

Jag har ingen aning om det är sant, kanske du vet?

Det är en fascinerande, och lite skrämmande tanke, om det är så att vi samlar in så mycket info. Speciellt med tanke på hur lite vi minns, hur mycket som sorteras bort.

Sen undrar jag också hur man kommit fram till just 12, om där finns en felmarginal, om vi alla samlar in lika mycket, om det avtar med åren.

Se där, allt sånt jag inte kommer få svar på.

-Johanni

#Blogg100

Det märks med en gång. Ett par dagar, och stapeln sjunker. Inte för att den är hemskt hög från början, men ändå. Jag har alltid sagt mig själv att jag inte skriver för alla andra. Jag skriver för mig själv. Och så är det ju. Delvis. Men, sen när det börjar komma några läsare, efter mycket marknadsföring och läsande/kommenterande av andras bloggar, då känns det plötsligt lite annorlunda. Du ser att stapeln sjunker genast jag inte skriver på en dag eller två.

Och det triggar, det är bra. Jag vill ha upp stapeln igen. Visst är det nånslags egostrykning, men so what? Det är mitt liv, eller hur?

Och då undrar jag, varför går det så snabbt? Jag läser då och då flera år gamla inlägg och ler. (Nej, inte bara mina egna, så egofokuserad är jag INTE). Men av någon anledning är det gamla föråldrat. De finns inte.

Bara det senaste är intressant.

Som om det fanns ett bäst-före-datum för tankar, idéer, insikter.

Visst blir vissa saker föråldrade (kläder, frisyrer, tempot i film…) men de är inte mindre intressanta för det. Så varför denna jakt på det nyaste?

Jag erkänner, jag är likadan. Sugen på det nya, alltid på jakt. Men jag tror det kan komma tillbaks och bita oss i svansen (om vi hade någon).

Visst förstår jag stressen. Det är mycket som lockar och pockar på vår uppmärksamhet. Bara det som flyter längst upp på ytan syns. Det går att greppa.

Och jag skulle vilja att det var annorlunda. Att det fanns tid för alla de där lite äldre tankarna. Att det inte var så bråttom jämt. Jag måste säkert börja med mig själv. Om jag bara visste var jag ska börja.

Har du förslag?

Johanni

#Blogg100