Måndag. Ny vecka börjar. Snart är det sommar, men det skulle man inte kunna tro. Det mesta folk här talar om är vädret. När snön inte kom före jul tyckte många DET var konstigt. Nu, när det snöar långt in i maj, är det igen det stora samtalsämnet.
Visst är det fascinerande hur mycket tid vi kan lägga på att diskutera något sånt som väder? Något som är högst övergående, som inte egentligen berör oss, och som vi inte på något sätt kan påverka.
Kanske är det just därför? Du vet, lite som road rage. Det är så skönt att kunna släppa loss och ryta till när man själv är helt oskyldig, och alla andra beter sig som idioter. Eller, för att ta ett annat exempel, som när man blir kär i den där som man aldrig kan få, antingen för att hen inte är intresserad, eller redan kär i någon annan.
Kärlek är ett annat stort område som vi gärna talar om, åtminstone i populärkulturen. Det finns regler och förväntningar, klara mallar. Och något som vi mäter oss mot. I stort sett alltid för att kunna konstatera att vi inte håller måttet. Vi är inte tillräckligt kära, vi är inte tillräckligt lyckliga, vi är inte tillräckligt snygga.
Trots att jag tror många av oss vet det där verkar det ändå sitta djupt. Att jämföra sig med andra. Att komma till korta. Är det ett sätt att hantera att livet är ändligt, att vi sysselsätter oss med sånt här för att distrahera oss själva, så att vi inte tänker så mycket på döden?
Det skulle jag i så fall kunna förstå och acceptera.
Hur är det med dig?
Johanni
#Blogg100
Otåligt drar söndagen fram över landet. Det är val nere i väster, och samtidigt vill våren inte riktigt komma. Oländiga marker blir bostäder åt de som inte kan bo kvar. Storken flyger söderut, här är vi gamla. Här klär oss tanken på ett renare liv. Bara så kan vi se, och kännas. Mottagningen är tillfällig, snart kommer skogen åter. VI äter av det goda och ser fundersamt på. Flertalet kan redan räkna. De vet att vi är flertal. 
