Jag har börjar komma igång lite mer med Snapchat. Liksom med alla nya kommunikationsformer är jag sen i starten. Jag ser på dem med misstänksamhet och tänker nej det där, det är nog bara en fluga. Så tänkte jag om twitter, så tänkte jag om snapchat. För instagrams del tog det tid att förstå hur gränssnittet fungerade. Och alla dessa tjänster som bara fanns på telefon – inte riktigt min grej. Jag har väl för stora fingrar eller nåt, men jag föredrar fortfarande läppären framför nallen. Så jag är alltid nyfiken på det nya, men knappast en early adopter. När jag väl skaffar mig, eller börjar använda den där nya saken, har nyhetens behag ofta falnat, och de mest teknikdrivna har flyttat vidare, i jakt på den där killerappen, eller upplevelsen, eller plattformen. Hungern verkar omättlig, och säkert en avgörande ingrediens i dagens ekonomi.

Det är ju en fråga om kapacitet också. Det är inte i sig svårt att starta en ny kanal, tricket ligger i att upprätthålla den efteråt. Alla appar inom sociala medier slåss om din tid. Det gäller inte bara den som konsumerar innehållet, det gäller i lika hög grad den som producerar. För att inte gå in i väggen, eller bli helt galen, är en viss försiktighet av nöden.

Denna insikt slåss sedan en heroisk kamp varje gång med nyfikenheten och viljan att vara där det händer. Gissa vem som alltid förlorar hundra-noll i den fajten…

Teknik är ett rörligt spelfält, där planen växer, buktar och slår bakut alltsomoftast. Tjänster kommer och går, sjunker i kvicksanden eller äts upp av hungrigare djur. Att arbeta med och i denna kaotiskt djungel är djupt tillfredsställande, eftersom det känns som att det är här det händer. Kanske, bara kanske skulle den slutliga perfekta appen ta död på allt detta. Det är mycket möjligt att det är resan som är målet, eftersom den håller oss alerta, hungriga, nyfikna, och aktiva. När huset väl är färdigbyggt och det inte finns något alls mer att göra, jag då dör vi väl av uttråkadhet. Nej, jag vet att det inte är ett ord. Men det borde vara det. Nån borde hitta på det.

Aj vad jag heter på snap? jlarjanko

Johanni

#Blogg100

#itk2017

Utanför fönstret är allt sig likt. Isen har lämnat spår efter sig i vattnet vid borgen, en blek sol försöker glittra i kanten mellan öppet vatten och isranden. Det är inte så att tiden står still här, naturligtvis inte, men det är precis ett år sedan jag var här sist, och det motsvarar mina minnesbilder exakt.

Hotellet är ett monument över storhetstiden i Finland för spa-hotell. Alltså, den nyaste storhetstiden. Vi talar 80- och 90-talet. Det är patinerad, lite trångt, med bristande ventilation, murrigt på ett sverigebåtsaktigt sätt. Jag trivs mycket bra.

Jag tar ett tidigt tåg för att inte hamna mitt i rusningen. Det är ju hit alla kommer. Vi är 2300 på väg från hela landet, för att delta i #itk2017, den största mässan/konferensen/nätverksträffen för alla som håller på med lärande och teknik. Jag har blivit en trogen besökare sen tre år tillbaka. före det trodde jag konferensen var för hela andra människor. Här finns och lever ett skapande kaos som jag har lärt mig att uppskatta. Det är inte stelt, inte välorganiserat på ett såndärt byråkratiskt sätt, och därmed mycket kreativt i sina bästa stunder. Visserligen är de flesta här lärare i grund- och gymnasieskolan, men vi delar alla samma intressen för flippade klassrum, interaktivitet i inlärningen, digital vardag. Eller, vi kanske inte alla delas dem exakt, men här finns tillräckligt många likasinnade för att ge en stor energikick och en massa nya idéer.

Idag är fördagen, dagen för workshops. Jag ska delta i en om Open Badges, och berätta om vilka olika roller som vi ser att intresserade som vill komma med och utveckla Open Badges i Finland kan ha.

Det är ganska stort intresse, salen är inte full, men vi är många fler än vad jag trodde. Vi håller på 10-13, och under den tiden hinner vi planera en hel del.

Det känns bra.

Vi kommer inte fram till en konkret arbetsplan eller färdiga nästa steg, men vi kanske lyckas knuffa fram utvecklingen lite. Jag hoppas att vi också väckte ett intresse för att komma med och bygga systemet tillsammans. Jag tror det är allt man vågar hoppas på.

Du kan läsa mer om konferensen under #itk2017.

Johanni

#Blogg100

Kön ringlar sig nästan ända till ytterdörren. Folk småpratar lite tyst, sådär med sänkt röst som man använder i kyrkan, på bibliotek och i muséer. För att inte störa.

Solen har tittat fram, och det kanske bidrar till den småmysiga stämningen.

Klockan är över sex, och här är mycket mer folk än vanligt. detta är sista dagen. Och jag, liksom många andra har drabbats av en slags brådska. Vi ska igenom ritualen.

Det är lite som när kyrkorna fylls två gånger i året. Vid jul och skolavslutningen i början av sommaren. Om du vill göra din röst hörd måste du.

Annars kan du lika gärna vara tyst.

Jag förstår dem som inte ids. Framförallt i stora länder måste det vara lockande att strunta i hela saken. Det spelar väl ändå ingen roll?

Vi trängs inte, ingen verkar onödigt stressad. Fram vid ingången visar jag upp mitt ID och släpps in. Jag scannar igenom listorna med namn och nummer. Visst är Helsingfors en stor stad, men ändå. Det är lite imponerande, och intressant, att se hur många som vill vara med och bestämma.

Vi går mot kommunalval i Finland, och insatserna är höga. I takt med landskaps- och sjukvårdsreformerna blir utbildning den största kommunala frågan efter detta val. Överallt trumpetas det ut att populisterna si och så dominerar, tar över, styr diskursen.

Men inte i detta ögonblick. Jag utövar min demokratiska rätt att rösta. Först då känner jag mig som en delaktig medborgare, med rätt att ifrågasätta och kritisera.

Det är inte mycket. En röst hit eller dit. Men det är en princip, och det är ett verktyg som det är korkat att inte ens använda sig av.

Nu på söndag är den egentliga röstdagen, och efter det är jag nyfiken på vilka som väljs in. De jag röstar på brukar inte klara sig så bra, eftersom jag oftast röstar med samvetet, och det jag tycker är viktigt är inte riktigt lika viktigt för tillräckligt många andra. Och det är okej. Visst skulle jag hellre se att mina favoriter fick ett större inflytande, men också själva processen är meningsfull.

Och där har jag kommit en lång väg, från någon som verkligen djupt misstrodde systemet och alla som drevs av och i det.

Jag röstar. Gör det du också.

Johanni Larjanko

#Blogg100

Alla bara väntar på att det skall gå åt helvete. Som om de fick nånslags pervers njutning av att se sina farhågor besannade. Istället för att kämpa emot nedskärningarna, idiotierna, röveriet. Alla jagar ikapp med att påvisa det ena mer horribla uttalandet eller beslutet efter det andra. det är ett slags kalla krigets upprustningslogik, där vinnaren är den som lyckas bli mest kränkta, eller hitta det mest blatanta exemplet på vanstyre.

Det finns mega urbana legender som människor som när de ser en olycka första plockar upp telefonen för att filma det hela, istället för att ringa ambulans eller gå in och hjälpa.

Så vi lever våra liv också via våra telefoner.

Vi skulle kunna erbjuda alternativ, inte gå med i hatvågen, eller hur? För de jag talar med om detta säger att vi har ett val. Vi kan också välja att välja bort.

Men då tvingas vi samtidigt se efter alternativ.

Om du inte har skärmen att roa dig hela söndagskvällen, vad ska ni riktigt GÖRA tillsammans där hemma?

Till nätets (många) avigsidor hör, tycker jag, att den isolerar oss så totalt, inom familjen. Det är ännu en bit offentligt rum, det kanske mest privata av de offentliga rummen, som nu blivit en marknadsplats, där vi konsumerar våra egna liv, våra upplevelser, tankar, bilder. Dikter. Proklamationer.

Det var ju inte så det skulle gå.

På många sätt är vi teknikens och utvecklingens fångar. Vi har inte hunnit ikapp helt enkelt, tror jag.

Likt Sagan om ringen tror vi oss kunna använda kraften till något gott. Vi skulle inte, nejdå herrn, inte alls, hemfalla åt de svagheter andra med makt alltid har gjort.

Vi skulle bygga upp, skapa gemenskaper.

Vi var de virtuella ingenjörerna, uppspelta vid tanken på att också vi skulle vara med och bygga upp allt detta nya. Våra visioner skulle leda mänskligheten in på ett mänskligare spår. Alternativet vore att ställa sig utanför bubblan och se alla andra försvinna bort i smogen. Det skulle stämpla oss som bakåtsträvare, reaktionärer. Fegisar.

Och så såg vi inte oss själva.

Att bygga innebär alltid möjligheter.

Det finns bara en väg, och den leder framåt.

Så linjärt ser vi utvecklingen idag, trots att vi vet bättre. Vi vet att tiden är cirkelformad, liksom rummet vi befinner oss i. Vi vet att det svarta och det vita är två olika väglängder, inte varandras motsatser, så som vi lärt oss att se på dem.

Vi vet, men vi vet så lite.

Johanni

#Blogg100

Hur blir man rolig? Är det något man föds till, eller något man blir? Jag kommer ihåg de som var klassens clown, ofta någon som var utsatt och använde humor, väldigt ofta genom att själv bli måltavla för allehanda ”skämt”. I ett försök att bli accepterad, och omtyckt. Många är de komiker som i roddar, i tv-soffor eller i böcker berättat om livet backstage. Olika missbruk, sexuella övergrepp av familjemedlemmar. Sprit- eller drogproblem. Skolmobbning.

Det heter ibland lite slentrianmässigt att all konst föds ur smärta. Och sinnebilden för en konstnär är att han lider. Det är lidandet som är sant, som gräver i konstnärens känsloliv. Och fast vi inte alls tycker det är ok egentligen upprätthåller vi ändå rätt gärna myten om den lidande konstnären. Liksom vi i Finland gärna idealiserar alkoholismen. En riktig konstnär super, och så skall det vara. För han är inte som vi andra. Han visar känslor, är antagligen hypersensitiv. Och då gäller bara sponken.

Så, hur blir man rolig? Genom att förneka sig själv? Hänga ut sina tillkortakommanden och misslyckanden? Många stå-up-komiker verkar ha gjort detta till sitt varumärke. Se på mig, skratta åt mig, känn igen dig i mig. Är du man skall du visa din nakna futtiga själ. Är du kvinna skall du visa din nakna kropp.

Så kan vi se dig.

Skratta.

Och gå vidare.

Trygga i vetskapen om att våra egna vardagsliv innehåller en mening vi aldrig riktigt får fatt i. Men åtminstone är vi inte lika uppfuckade som den där kändisen, vad hette hen nu igen?

Tycker du tankarna vandrar allt djupare ner i mörkret? Kanske så, men det är tillfälligt. När du öppnar porten vet du sällan vad som står där bakom och väntar på dig.

Du vet det där med romanfigurer som blir levande och hoppar ut i världen? Funckes Bläckhjärta, eller flertalet stories av Stephen King?

Så är det med mig och bloggande ofta.

Om det är natt och jag är sen med mina inlägg låter jag bara tangenterna flyta iväg som de vill.

Jag är lika förvånad som du över slutresultatet. Det blir lite medvetandeström över det hela, inte sant? Och då är det just tankarna som snurrar filtrerat längst uppe i hjärnbarken som tenderar att stiga fram

Say hello

Johanni

#Blogg100

Vi sitter därför att vi inte riktigt kan något annat. Väntesalarna är sålda, rutterna är sålda. Huset är intecknat, grannarna sjuka. Gräset är blekgult, väggarna mjölkvita. Ovanför våra himlar syns corioliseffekten som en skugga. Vi kommer att hinna, men just nu finns bara sittandet. Det är inte i våra händer. Vi har skrivit under på den punkterade linjen. Vi har ställt attachénäskan på tolfte trappsteget, as per instruktioner.

Detta är inte en övning.

Vi ser svärmen komma. Vi vill det.

Det stod klart redan före människornas tid.

Vi kände det på oss då vi inhystes här. Allt är tillfälligt. Allt är tillfälle.

Nej, jag hyser ingen agg. De agerar enligt sin egen glasklara logik. Vi råkade bara på varandra vid en punkt då kollisionen var oundviklig. Kalls det slumpen. Kalla det ödet.

Jag ser ut över slätten. Detta mitt hem. Där jag sett May och Clare leka i majsfältet. John vandra bort. Jag ser huset och jag vet detta. Jag har levat.

Här kom mina armar till användning. För att lyfta, laga, skörda och trösta.

Här kände jag jordens tyngd, jordens värme.

Här gick det att andas.

Här.

Finland, landet jag bor i, fyller hundra. och det firas under hela året. Den slogan som någon reklambyrå arbetat fram är ”Tillsammans”.

Det låter väl trevligt? Du och jag och alla andra. Det är inte ett aktivt ord, ingen behöver göra något. Det är ett ställningstagande bara om du vill att det skall vara det.

Ställningstagandet kan igen stå för allt eller inte. Det kan vara vi tillsammans mot alla andra. Det kan ni tillsammans som redan kommer överens. Det kan vara att vi tillsammans bestämmer att du måste göra så, men inte får göra si. En pöbel står samman, liksom alla vi som har rätt i fråga som fråga.

Och när jag tänker efter lite längre, väl medveten om hur svårt det är att ha nationella kampanjer som fungerar för alla, så blir jag fundersam. Det finns en liten avvikare här, om du tillåter. I officiella dokument och strategier står de nu ofta, eller alltid, att vi ska ha en öppen process, att alla skall höras. Demokrati betyder i det här sammanhanget att vi alla uppmanas vara aktiva medborgare. Denna tanke är så stark att den ständigt upprepas, både av beslutsfattare och tjänstemän. Men det ögonblick vi höjer våra röster blir det stopp. Det är för dyrt, det är för svårt, det är inte i alla intresse. Det finns inga siffror på det. Vi har redan planerat det där. Tack för din input, näste förslag? Vår tidtabell tillåter inte sådana justeringar. Aktivt medborgarskap låter bra på pappret, men är väldigt svårt att omfatta i praktiken. Jag tror tjänstemän och politiker är livrädda för tanken på att vi alla skulle bli aktiva medborgare.

Om vi skulle ta Tillsammans bokstavligt, betyder det vår att vi skall vara empatiska, solidariska, öppna våra gränser, vara generösa, tro på vår nästa? Att vi ska börja säga ja istället för nej? Att vi börjar bygga istället för att måla fan på väggen och hitta hotbilder att mobilisera emot? Är det detta politikerna menar med sin slogan? Det känns inte som att de är beredda på en sådan politisk vändning i Finland. Kanske, kanske kan vi som tycker ett öppnare och mer generöst samhälle är önskvärt påverka hur sloganen används, och att den inte bara blir en tom och till intet förpliktande rubrik på hundra år av självständighet. Annars kommer framtiden för vår del att bli hundra år av ensamhet.

Johanni

#Blogg100

Det börjar bra. Det gör det ofta. Börjor är på något sätt lätta. Sen halkar det nedåt. Nästan utan undantag. Blir hastverk. Eller slagfel. Och sprinten övergår i långdistans. Det är här envishet belönas. Att bara köra på lite till. Att ge sig den på att komma igenom. Sen passeras en mur, och det går lättare igen.

Det konstiga är att detta mönster är så etablerat, men trots det inte går att rubba. Samma rutin upprepas. Samma uppförsbacke, sluttande plan, snabbsök efter enkla utvägar.

Konstigt nog är det också ofta i just den här fasen de bästa resultaten kommer fram. De är mer polerade, striktare, och mer koncisa.De går inte runt busken slösar inte med blommerande uttryck för sin egen skull. Istället söker de på lättast möjliga sätt berätta. För människan är lat till naturen. Och latheten är en lika god uppfinningarnas moder som hungern. De är möjligen besläktade.

Åtminstone bor de i samma trappuppgång. Trots deras ytliga skillnader påminner de dessutom starkt om varandra. Deras vanor sammanflätas ofta, speciellt om de börjar dela tidsrytm, rutiner och morgonbussen.

Där har jag bara att anpassa mig. Och du också.

Vi lufsar på i de steg som vi skrivit åt oss själva. Den fria viljan har vi satt på hyllan, att ta ner och beundra regniga dagar som denna. Den ger oss lyster och en viss geist. Passar vår självbild, utan att väcka anstöt.

Så vi kan slinka emellan springorna, dansandes. I huvudet en gammal slagdänga som nynnas. Ett ögonblick då vi är mitt emellan, då fogarna knakar.

Då vi dansar på gränsen.

Jo, jag ser dig nog.

Johanni

#Blogg100

Blågröna tårar. Mjuka som sten. Utan ett fast grepp om tillvaron. Slutar himlen att snurra. Jag känner doften. Blågröna dårar. Utan ett vitten till sitt namn. Vi ville så gärna. Ser på mulen. Vet att jaget. Alltid landar uppochner. Vet att dåren, förstår konsekvenserna. Det är inte att ge upp taget. Mindre att låsa fast. Mera att upptäcka. Hålla farten. Vilja farten. En vilja som inte är av denna världen. Små snygga snytingar.

Oförblommerade.

Är du förvirrad än? Kände du också motståndet förändras, som en vindil utanför bastufönstret? Det är inte meningsfullt att byta nu. Rabarbern växer redan så bra. Vi kan lika gärna.

Här som överallt annars.

Med en hetta i kinderna. Inget med gränser att göra.

Språkförbistring.

Små heta stenar.

Ögon som följer, nervös tic. Något med hållningen.

Något att göra.

Vi gör det bara. Inget att dividera om. Saker blir längre så.

Mycket som efteråt känns onödigt. Kanske har de sin funktion. Jag tror de hjälper.

Inte bara om att komma fram. Också se dem kan hjälpa.

En doft av skog. Jag ser det bruna komma närmare. Vi upprepar, och hittar. Vi sjunker, och ser.

Skratten är en färg i salen. Jag vet det, för jag har levt det.

Skratten är ett krafsande på Guds rygg.

Det är inte en fråga om tro.

Tro mig

Johanni

#Blogg100