Tittar på korken till diskmedelsflaskan i köket. Den är öppen. Igen. Trots att jag stängde den för en stund sen. Kan det vara så svårt?

Går in i badrummet. Någon har lämnat en av skåpdörrarna lite på glänt.

Igen.

Kommer hem från jobbet. Möter en hög av oregerliga skor på tamburmattan.

Igen.

Är det bara jag i familjen som kan hålla ordning? Ser de andra på riktigt inte hur fel det är när korken är öppen?

Jag tar upp det till allmän diskussion vid middagsbordet.

De andra bara skakar på huvudet. Om det där är dina största problem, har du inte mycket problem får jag höra.

Men förstår ni inte, tänker jag.

Jag säger det inte, eftersom det är uppenbart att de fattar noll.

När jag ska gå på morgonbussen till jobbet förundras jag över att ingen kan gå in i turordning, utan alla trängs lite huller om buller. Som om det skulle gå fortare. Jag skapar på huvudet. De är inte kloka, de där helsingforsarna, tänker jag.

Sen kommer kvällen när jag får veta precis hur fel jag har.

Det börjar helt lugnt och stilla. Jag träffar S, vi har inte setts på länge. Vi går till Sandvikens hall, det är lördag och som vanligt öppet hus med DJ och tapas i hela hallen.

Där är ganska tomt, jämfört med sist. Trevligt, men lite..tomt.

Vi pratar om ditten och datten, mycket att komma ikapp med.

Så börjar vi tala ålder. S berättar om sin pappa, som har blivit kontrollfreak. Allt har sin plats, allt ska göras på ett visst sätt. Jag kommer att tänka på påståendena om att vuxna människor stelnat i sina roller, i sina liv, i sig själva. På att jag inte känner så själv, att jag ju minsann är lika flexibel, nyfiken och öppen idag som för 20 år sedan.

Jovisst, du förstår han öppnar sin necessär och radar upp allt i storleksordning, berättar S.

Det handlar om en rädsla. För åldrandet. För att inte ha kontroll. För att saker slinker mellan fingrarna. De är tecken på ett av de många rädslotillstånd du kan fastna i som äldre.

Och jag förstår.

Åldrandet kommer smygande. Det infiltrerar dina vanor, smyger in markörer, som om du är uppmärksam, kan hjälpa dig att styra åt ett annat håll.

Herregud. Jag var på väg rätt in i detta, med vett och vilje. För det var ju alla andra som hade fel. Som inte följde den naturliga ordningen. Som var blinda.

Johanni

#Blogg100

Femte våningen. Jag visste inte ens att det fanns så många våningar. Jag menar, visst är Campus Allegro en hög byggnad, men det är en sak att se det från utsidan, en annan att ha möte högst upp, under taknocken.

Vi är ett litet men piggt gäng. Vi talar om digitalisering. Om hur den digitala vardagen påverkar oss alla, på gott och ont.

Det här är kick-outen. För två år sedan hade vi kick-off, då var allting möjligt. Nu tar finansieringen slut i det här projektet. Men jobbet och utmaningarna finns kvar. De försvinner ingenstans.

Vi talar om att det inte går att lämna ifrån sig frågan till myndigheterna. Visst har de planer och visioner, digitaliseringen hör till ett av de få områden som den annars mycket spar- och nedskärningsinriktade nuvarande finska regeringen faktiskt satsar på.

Finlands självbild är att vi har ett fantastiskt utbildningssystem, en ren natur, clean-tech och green-tech, är innovationskreatörer, och håller oss väl framme i digitaliseringen.

Det är inte riktigt hela sanningen.

Men jag tänker inte här börja analysera vad som är sant och vad som är önsketänkande. Min poäng är snarare att digitaliseringen är en så omfattande och djup förändring av så mycket i samhället och i våra liv att vi alla behövs när den söker sin form.

Det finns många som gäspar och säger att vadå, det där har vi ju talat om i tjugo år (eller längre, beroende på vem du talar med och hur länge de varit aktiva).

Det är sant. Vi har talat om detta många gånger.

Men.

Jobbet är inte gjort ännu. Utveckling sker hela tiden, och konsekvenser av digitalisering upptäcks regelbundet. På gott och ont.

Därför behövs fria bildningen. Tredje sektorn. Civilsamhället. Aktivisterna.

Vi kan, och ska inte, försöka stå emot förändringen. Men vi ska påverka den. Vara medvetna om den. Diskutera den.

För ett samhälle som lämnar människor bakom sig därför att de inte hänger med i digiracet är inte ett samhälle vi vill ha. De som står utanför det analoga samhället står också ofta utanför det digitala. Där har vi en enorm utmaning att möta.

Och nu handlar det inte längre, eller inte enbart om att lära folk datorns ABC, eller grunderna i sociala medier. Inte heller är det enbart en fråga om att se till så alla i landet har bredband, eller en apparat att koppla upp sig med. Det behövs, utan dessa saker kommer du inte vidare.

Nej, nu handlar det allt mer om att ta nätet i besittning. Göra det till sitt eget.

Och då talar vi om att vara kreativa på nätet, eller skriva Wikipedia-inlägg, eller ingå i aktiv dialog. Det finns inte idag, men jag tycker vi behöver en folkrörelse för att återta nätet. Och fylla det med oss själva. Och med diskussion, men också kärlek. För att allt detta skall lyckas behövs vi alla. Det är helt enkelt alldeles för viktigt för att enbart överlåta åt en myndighet, eller en arbetsgrupp, som gör det åt oss. Eller?

Johanni

#Blogg100

Går på ishala gator i soligaste Jakobstad. Här finns drivor av snö. Folk kör lite långsammare, busschaffisen ler och småpratar en stund med alla. Grusplätten som dominerat torget så länge är nu nästan borta. Säger nästan, för även om torgparkeringen är klar (inget syns, och så länge som de höll på) så är det fortfarande grusvägar på, över och runt torget. Där är det sedan extra halt och vått att gå. Det känns som en tid före asfalten uppfunnits, att gå mitt i centrum på grus så där.

Med en enkel förflyttning från Helsingfors förskjuts perspektivet. Den lokala tidningen berättar om lokalt viktiga saker, som aldrig når mig i Helsingfors. Och det är inte exotiskt, gullegulligt eller konstigt. Det är helt vardagligt.

Bara lite annorlunda.

Här är jag den som kommer utifrån, den som iakttar, den som bedöms. Här är jag den som talar annorlunda (blandning av riks- och högsvenska).

Jag är inte normen, och det är ingen stor sak, men jag märker det. De jag träffas med här byter till vad de tänker är en mer begriplig version av svenska då de tilltalar mig, bara för att i nästa mening tala brett på eget språk då de tilltalar varandra.

Att tro att vi är hemskt olika på grund av våra ytliga skillnader vore ett misstag. Det är också fel att mota in alla svenskspråkiga i Finland i samma fålla.

Det finns individuella, lokala, regionala och nationella skillnader.

Detta är självklart, men behöver ändå upprepas. Nu för tiden verkar det ibland alltför lockande enkelt att generalisera för att propagera för sin egen ståndpunkt. Då är lite mer komplicerade och inbördes paradoxala förhållanden ett problem. Att ta upp dem hjälper inte den som vill nå fram till en snabb (och enkel) poäng.

Johanni

#Blogg100

I ett läger, långt härifrån, för mycket länge sedan, grävde män efter guld. De svor och de fornikerade, och de spelade tärning. De red på hästar. Ibland åt de, sedan svor de lite mer. Däremellan uttryckte de sig lika konstifikt vore de varelser i Shakespeares värld. Mest av allt söp de. Oavbrutet.

Tvättade sig gjorde de sällan. Som de måste ha stunkit. Leriga ochs skitiga. Med en andedräkt som kunde knocka en oxe.

I tre hela säsonger fick de hålla på, innan ett plötsligt och abrupt slut sänkte ridån, och lämnade oss i ovisshet. Då hade vi redan hunnit bli så inbodda i lägret att separationen kändes påtvingad. Nej, de var inga änglar precis. Men inte heller bestialiskt mordiska.
De var trasiga människor som alla fått livets käftsmällar upprepade gånger. Och just därför så lätta att älska. I TV-serien Deadwood fungerar suspension of disbelief därför att du vill att den skall göra det. Den är teatralisk, överdriven och burlesk. Det stör inte. Tvärtom får dessa drag den att kännas…verkligare. Det är ett stycke teaterskådespel som inte efterliknar, men ändå känns sann. Jag tror det är därför, och på grund av sin förtidiga död, som serien fortfarande fungerar, och har sådana passionerade fans.

Ikväll ser jag, motvilligt igenom sista episoden. Helst vill jag dra ut på det lite till. Inte för att det är så otroligt bra att andan fastnar i halsen. Snarare för att den har en så salig blandning av ingredienser, och oförklarade karaktärer, att den låter sig tolkas på så många olika sätt.

Dessutom har den det där flytet som krävs.

Jo, jag kommer också att sakna Deadwood.

Johanni

#Blogg100

Fattar pennan och börjar skriva. Efter några rader värker fingret. Jag pressar pennan för hårt. Det blir ett rött märke. Så ovan är jag att skriva för hand. Skärmen och tangentbordet har kommit att dominera så totalt. Det är lite knäppt egentligen, hur beroende av nätet, men också av ström, livet har blivit.

Jag arbetar mycket med, på och i nätet, och har svårt att tänka mig att leva utanför det. Men ibland tjongar det till i skallen. Ta en paus, säger rösten. Och dig gjorde jag det. Tog fram papper och penna och började formulera.

Jag vill göra mer sånt. Diversifiera. Uttrycka mig via olika medier.

Det finns mycket att säga. Rapportera kring.

Skapa.

Dessutom är det roligt också. Det är svårt att fånga ögonblicket, att lyckas säga något relevant. i denna troll-tid är det också en balansakt att hantera det anekdotiska i ögonvittnesskildringar och första-persons-perspektiv, men det finns inga alternativ. Andra är kanske skickligare på det, men so what? Här kommer jag, och min penna.

Jag tycker tankarna flyter annorlunda när jag skriver för hand.

Långsammare. Jag tänker mer på att fylla pappret än på vart orden för mig. I det digitala är pappret oändligt. Det är också skönt, men det är annorlunda.

Och eftersom en tanke att göra ofta följa av en annan, liknande tog jag också fram kameran för första gången på mycket länge. Det mesta går att fånga med telefonen. Men kompositionen blir en annan. Jag ser saker lite annorlunda med en kamera i handen. Så är det bara.

Å, jag skulle vilja fota mer.

Nu när jag glatt givit mig in i snapshat-universumet märker jag ännu en gång att jag oftare gör små berättelser, superkorta minidokument, än filmar mig själv. Jag känner ofta inte ens ett behov att lägga på texter, eller förklaringar.

Det är mer en känsla, en rörelse, ett par ögonblick.

Det är spännande, jag gillar det.

Samma möjligheter finns nu också i instagram, med upp till tio bilder. Facebook är på väg med samma sak.

Det påminner mig om de små foto-berättelser jag gjorde för över tio år sedan. Där och då, liksom nu, tycker jag det är lika roligt att hitta på titlarna, sätta in subkontexter, som det är att ta själva bilderna.

Det är befriande enkelt, ja lekfullt. Det behöver inte leda någonvart, eller betyda någonting. Det är något som sker i ögonblicket, helt enkelt.

Det som kallas ”breathing”, då människor statusuppdaterar som ett sätt att visa/påminna om att de lever.

Jag andas nätet, alltså lever jag.

Johanni

#Blogg100

Inte vad du måste, eller vad du borde. Utan vad vill du?

Det är en fråga som ställs alltför sällan. Det kommer lätt en massa jag vill inte. Men det är lite svårare att uttrycka en vilja FÖR något.

Precis som det är lättare att bli kränkt än kär.

Starka negativa känslor ligger på lur i vassen och väntar på det opportuna ögonblicket att hugga till.

Jag vill så mycket ännu. Det är till och med lite svårt att tala om det. Orden stockar sig lite i halsen, ivriga att flyga ut, men osäker på ordningen.

Jag saknar utopier. Visioner. Drömmar.

Jag ser mycket dystopier, fan målade på väggar och intrikata hotbilder.

De har blivit (eller kanske länge varit) det normala. Alltid när något hemskt händer kommer det mera vatten i kvarnen och nu kan det väl ändå inte vara långt kvar?

Jag tror ibland vi människor som art har en rätt unik förmåga att gotta oss i och grotta ner oss i, olyckor. Kanske är det ett resultat av ett genetiskt arv. Vi har inte längre de fiender i naturen som kan ta kål på oss, men vår hjärna har inte hunnit uppgradera sig ännu heller.

Evolutionen är en långsam mästare.

Jag vill resa, lära mig nya saker, lära mig flera språk, skriva en bok, träffa mina vänner, se min familj åldras.

Jag vill ha en lösning på miljöproblemen, energiproblemen och hatproblemen.

Jag vill ha flera hundar, den vi har nu har gjort mig helt hundfrälst.

Jag vill bygga en gäststuga på sommarstället.

Jag vill lära mig att laga goda såser.

Jag vill träna ett fotbollslag.

Jag vill se nätet utvecklas.

Och detta är bara första veckans program.

Jag tror det är viktigt att ibland lyfta blicken lite, och blicka vidare.

Visst kan livet vara skit, tillvaron suga, pengarna vara slut.

Det betyder inte att du måste suga. Det enda som händer om du fastnar i det gungflyet är att du sjunker.

Och jag vill flyta.

Segla.

Njuta.

Skratta.

Älska.

Är det för mycket begärt, tycker du?

Johanni

#Blogg100

Hunden snarkar.

Granne bankar i väggen, vad gör de riktigt? Jag kan inte somna, speedad av en intensiv (och ganska rolig) dag. Bläddrar på Twitter. Hittar last night in  sweden-uppföljningen, Tim Pools videoreportage. Kommentarsfältet under en av sverige-rapporter på youtube är samma gamla visa. Det finns en till synes aldrig sinande ström av hat som spys ut. Och det ännu människor som går i svaromål med en saklig ton, och som inte låter sig provoceras av det infantila, svärande och rabiata ordstormar som slungas emot dem.

Och det verkar fungera. Den som läser får dra sina egna slutsatser, och den slutsats jag drar är att i den här specifika tråden framstår den ena sidan som frustande och hysterisk, den andra som lite mer eftertänksam och debatterande.

För ett av (många) problem(en) är att det inte verkar finnas något utrymme för att lyssna på varandra, erkänna att man kanske hade fel, eller försöka övertyga med argument. Istället blir det grova påhopp, svepande generaliseringar och upprepningars upprepningar.

Försöker fundera hur jag förhåller mig till Tim, en representant för vår tids journalistik. Han samtalar direkt till kameran och redogör för sina upplevelser. Han talar med och ger utrymme åt de som har något att säga. Han vill gärna framstå som äkta och genuin. Eftersom han inte kommer från eller har anknytning till Sverige ser han kanske också klarare. Han har ingen uppenbar agenda, förutom att få tittare. Han är sitt eget brand, och för att behålla sin publik måste han vara (eller uppfattas som) ärlig.

Han tar bland annat upp statistiken kring vålds- och sexbrott i Sverige. Hans poäng är att stora tidningar i USA lyft fram en enligt honom vilseledande statistik, som skall visa att antalet vålds- och sexbrott minskat i Sverige, tvärt emot vad FOX och DT sagt.

Tim analyserar statistiken utifrån det tidsperspektiv som använts. Grafen är 1980-2015, och han säger att 1980 är slumpmässigt vald. Den som istället tittar på 2013-2015 ser tydligt att brotten ökar.

Ojdå, tänker jag. Det låter ju som att han har tänkt igenom det här.

Sedan läser jag kommentarerna, och slås ännu en gång av hur viktigt det är att tänka efter före. 2013 är lika slumpmässigt vald. Och enligt en av kommentarerna så är dessutom det totala antalet så litet att förändringen under perioden 2013-2015 ligger inom ”normala” fluktuationsvärden. (Varje våldsbrott och varje sexbrott är fruktansvärt och ett brott för mycket, det är ingen som försöker förneka att brott begås, eller att de får avskyvärda konsekvenser). När samma kommentator dessutom påpekar att den ”statistik” som Tim referat till rörande sexbrott är det ingen statistik alls, utan en gallupundersökning.

Det är tufft att vi ser nya former av journalistisk rapportering. Redan för några år sedan användes Periscope på ett liknande sätt, och det gav helt nya perspektiv. Etablerade mediahus klarar ofta inte av att engagera sin publik på samma sätt.

Men, det betyder inte att man får slarva med statistiken, eller källkritisk granskning innan man går live. Här gör Tim samma fel som andra ibland, han offrar noggrannheten för snabbheten. Och där syns effekterna av att inte ha ett mediahus i ryggen, med de resurser som trots alla nedskärningar finns där.

Johanni

#Blogg100

Du vet det själv. Du vet bättre. Ändå.

Något håller dig tillbaka. Något säger stopp.

Du tänker att sen nästa gång.

Du ger upp.

Man måste välja sina fajter, intalar du dig.

Hellre fly än illa fäkta.

Att förändras är svårt. Vi har många inbyggda motstånd som står i vägen. Dessutom är det så lätt att bli distraherad.

Och det där med invanda hjulspår, det säger ju sig självt.

Sen kommer nån annan och säger vad som ska göras om. Göras nytt. Göras ”rätt”.

Och visst, i ögonblicket är det förstås ok att dras med. Att göra på ett annat sätt.

Eller så har finansiärer bestämt ge understöd för just den förändringsprocessen. Och så länge pengarna kommer in och alla är överens fortsätter förändringen.

Efteråt återgår allt till det normala.

För det är lättare så.

Visst är det bra att all förändring inte går över en natt. När treåringen DT pekar finger i sandlådan är det bra att alla inte genast hoppar åt det håll han pekar. Systemisk tröghet innebär också ett slags skydd. Mot allsköns populister och andra som har bråttom, men inte mycket i form av substans.

Men trögheten är inget vi ska lovsjunga. Gungflyet kan sänka även den godaste vilja. Trögheten gör att inget nytt händer, inga vedertagna ”sanningar” ifrågasätts, inga maktstrukturer utmanas.

Och ingen växt sker. För, om alla tänker som chefen är det inte många som tänker.

Därför förändring. Det finns i vårt DNA. Ingenting är nånsin färdigt. Vi kan inbilla oss att historien är över, att evolutionen tagit slut, men vi ser bara inte storleksordningen.

Allt går inte på en sekund, eller en mansålder.

Johanni

#Blogg100

Det kommer alltid så plötsligt. Anfallet. Utbrottet. Hotet. På spåvagnen kan en människa med avvikande utseende bli verbalt påhoppad. Eller två små killar som talar svenska (kom ihåg att detta är Helsingfors). På jobbet kan en kollega plötsligt bli utskälld. Och jag står bara där. Stum i ögonblicket. Första reaktionen rädd. Vad är det som händer?

Jag tycker det är fel, men går inte genast instinktivt in emellan.

Efteråt blir jag förbannad på mig själv, och tänker att nästa gång, då minsann.

Men det blir samma sak igen.

När chaffisen inte öppnar dörren för att en äldre människa tagit sig till utgången samtidigt som bussen skall gå säger jag också sällan något. Situationen är inte på något sätt hotfull eller aggressiv, men det verkar inte ha någon avgörande betydelse.

I de ögonblicken, då snabbt och rättframt handlade är påkallat, fryser jag till.

Jag vet inte varför. Jag skulle vilja ändra mitt beteende. Göra så som jag tänker att är rätt sätt att handla.

Det verkar inte som om önskemålet i sig är tillräckligt för att få en förändring till stånd. Så jag försöker shamea mig själv här, i hopp om att det ska knuffa mig i rätt riktning. Fast jag vet att det är svart pedagogik. Och sånt vill jag ju inte alls underblåsa.

Jag tänker att även om förändring är trögt långsam så går den i små steg. Jag tänker att det tar tid, men det blir småningom bättre. Jag har väl blivit mer socialdemokratisk till sinnet med åldern, eller nåt.

Och ganska ofta, i olika sammanhang, har jag sett att det fungerar just så.

Men inte i detta fall.

Här är det något annat lager i hjärnan som tar över. Något som inte låter sig styras så lätt.

Tips tas tacksamt emot.

Johanni

#Blogg100