Rant

pablo-11

Lite handlar det ju om oss själva också. Jag menar, det är himla lätt att kritisera andra, tycka de är dumma i huvet som inte fattar nåt. Men de tycker ju samma sak.

Det är svårt att leva sams med idioter. Särskilt som alla andra är det. Och inte fattar de när man sätter dem på plats heller! De blir bara sura. Eller ogint hotfulla. Helt orättvist. Och onödigt. Om de bara gjorde som jag säger vore allt bra. Det kan väl inte vara så himla svårt, eller?

Raka rör. Tydliga regler. Utskrivna bestraffningar.

Locket ska vara fast.

Lampan skall vara släckt.

Du ska se till höger, till vänster, till höger, innan du korsar gatan.

Om du är hund får du snusa andra hundar i rumpan 5 sekunder, sen blir det opassligt, och du borde veta bättre.

Du ska städa bort tallriken från bordet. Torka upp smulorna från skärbrädet.

Hänga upp tvätten.

Gå och sova i tid.

När alla gör som jag säger flyter dagen på i ett behagligt tempo.

Du vet vad du får.

Fåglarna flyger i raka led över himlen där molnen seglar i kolonn i magnetbandens riktning.

Ge min pengarna, så skall jag betala.

Allting har en ordning. Och ordningen vill inte bli störd. När den stör mörknar himlen, skratten tystnar, fåglarna faller ner från himlen i stora klasar.

Stendöda.

Och då är det för sent att säga vad var det jag sa. För sent att ta steget tillbaka.

När du ger upp ordningen tappar du rätten att kontrollera.

Då händer vadsomheslt.

Johanni

Blogg100

Dåndunkdimpen

pablo-10

jag har börjat lyssna på musik igen, efter en lång paus.

Det är roligt att upptäcka nya ljud.

Ljud gör något med mig. Det transporterar mig, men öppnar också saker. Jag tycker om att omslutas, och inneslutas av ljudlandskap.

Det är lite som att resa. Musiken är öppen på det sättet.

Länge var spotify en god vän. Just nu är jag mer inne på mixcloud. Just för mixarnas skull, och för att där kunna snubbla över det oväntade. Det som jag inte ens vet att jag vill lyssna på.

Tänker på månen, den stora himlen som välver sig över mig, väldig, svart och tyst, när jag går en sen promenad med hunden. Då passar Quietus senaste mix ovanligt bra.

Det blir en soundtrack till livet, eller bara allting runt omkring. Jag hör, och inspireras. Jag vill också skapa. Bygga upp från frekvenser. Skapa berättelsen.

Sträcka ut fingret och röra vid det.

Hur gör du?

Johanni

#Blogg100

 

Perfekt

perfekt_web.jpg

Jo, jag har också det draget. Att kontrollera. Jag vet väl inte om det är perfektionisten direkt, så noga är jag inte. Men jag kan vara petig. Göra om. Kräva lite till.

Som tur är (?) har jag också otåligheten i mig. Den som vill få klart, producera, skicka ut.

Dessa två bråkar ofta inne i mig.

Jag tror det är en mixed blessing att vara noga. Eller, så noga man kan. För visst blir det fel. Visst slarvar jag också ibland. Drar till med de stora penseldragen. Lite ditåt. Så att jag kan gå vidare.

Så kanske du gör också?

Det är outsägligt skönt att ha en sådan drivkraft. Det är inte en fråga om val. Jag kan inte vara på något annat sätt. Jag ser inte ens alltid värdet i det. Det har blivit en sån naturlig utgångspunkt i mig.

Det är också en pain in the ass. Prestationsångest, stress, och bitchighet är sidoeffekter.

Sånt som kommer på köpet.

De går inte heller att välja bort.

Så jag gör som (antagligen) de flesta.

Jag hankar mig fram. Från idé till idé. Projekt till projekt.

Ibland går det riktigt jäkla skitbra.

Då känns det skönt.

Ibland är allt bara uppförsbacke.

Mindre skönt.

Det är bara att gilla läget, för att ändra på detta tror jag inte längre är möjligt. Jag vill ju absolut inte erkänna att jag skulle ha fastnat i några former eller mönster. Men naturligtvis har jag det. Det är manér, genvägar och sammanfattningar. Sådant som också utgör en del av summan som är jag.

Där tror jag de flesta av oss fungerar på ungefär samma sätt.

Hur mycket perfektionist är du, och hur hanterar du det?

Johanni

#Blogg100

De annat sedda

pablo-9

Ute blåser dammet. En halv måne skiner elakt över gammal och ung. Stjärnor, dessa universums divor tittar ointresserat på. För dem är ett litet klots upprörda vågor en sådan petitess att den inte registreras alls, utan drunknar i galaxernas brus.

Även valarna simmar lugnt vidare, de som återstår.

Pingviner leker på isflaken.

Bakterierna i jorden fortsätter sina bakteriella liv.

För dem alla är detta likgiltigt. De kan inte bry sig mindre.

Kanske de borde.

Kanske de skulle få rikare liv om de lärde sig kränkthetens melodi. Avundsjukans allegori. Missunnsamhetens magnater.

Jag ser dem, och jag skakar på huvudet.

Så lite har de förstått.

Det är synd om stjärnorna.

Månen.

Valarna.

Delfinerna.

Bakterierna.

Johanni

#Blogg100

Bubbelhjorden

pablo-8

De senaste åren har det talats allt mer om bubblor. Det heter att vi lever i våra egna bubblor, skapade av sociala medier. Är det verkligen så?

Det luriga med en bubbla är att den är genomskinlig. Den utgör en gräns du inte kan överskrida, men du ser det inte. Lite som glastaket. Det finns där, men du ser det inte, och om du inte slår huvudet i det själv tror du inte att det finns.

Men.

Jag menar att vi alltid levat i bubblor. Att vara helt öppen mot världen, att inte avgränsa alls, det gör oss galna. Eller medvetslösa. Kommer ihåg avsnittet i Liftarens guide till galaxen där det går att koppla upp sig mot hela universum. Det slutar illa.

Så avgränsningar har vi alltid haft. Och måste nog ha.

Det knäppa uppstår när bubblan möter hjorden. Alltså när vi som individer, måna om att vara unika och oss själva, börjar röra oss i flock.

I vår tid och i vårt samhälle är det fint att vara individuell. Det är något vi skall eftersträva. Vi är alla unika, och vi vill känna oss unika. I vår jakt på att vara unika skapas mönster, mode, förebilder. Vi har ett flockbeteende som verkar inbyggt. Trots alla våra försäkringar och idealiserande av den enskilda vill vi få godkännande av andra. Gärna bli beundrade av andra. En del vill gärna ha lärjungar.

Vi går alltså där i våra respektive bubblor och tror oss vara unika, samtidigt som vi rör oss i flock. Så uppstår till exempel nätdrev mot någon som hotar den tyst överenskomna normen.

Det är lätt att bli förbannad på dem med andra färgers bubblor. De har ju så fel. Det är jag, och vi som har rätt.

Så byggs djupare klyftor mellan människor. Jag tror hatretoriken och alla påstådda hot gör störst skada här. De skapar tjockskalligare bubblor, som gör att vi inte längre ser klart framför oss. Vi ser inte det stup vi jagar upp varandra att rusa mot, i en meningslös chicken run.

Den som först kastar sig utför stupet vinner.

Eller?

Johanni

#Blogg100

Vår tids rädsla för gott samvete

pablo-7

Det går dåligt nu. Alla kurvor pekar nedåt. Vi ska nog inte vänta oss att det vänder heller. Systemet kollapsar, och det finns inget vi kan göra åt det.

Vi har sett det en längre tid, men ingen trodde på oss.

Nu är vi här.

Det är slut.

Ibland undrar jag om vi är riktigt kloka.

Vi är lite som bortskämda barn, genast något inte går vår väg blir vi kränkta och pekar finger. Säger att den och den är dum. Den och den tog min godisklubba. Det är dens och dens fel att jag mår så här dåligt.

Alla andra har det bra, men inte jag. Så då ska jag klaga på alla andra, så att de också har det dåligt. Det är i sig en paradox, om alla andra har det bra, hur kan hela världen då vara på väg åt helvete? Men paradoxer är komplicerade, så det går att bortse från dem. Det räcker med att gå ut på stan för att se att allt ju är fel.

Ta bara alla dessa som tittar oss i ögonen med en anklagande blick. De som verkligen har det dåligt. Som lever på gatan, som tigger. Som ber om att få komma in i värmen. Som flyr från ond bråd död, eller från urusla förhållanden.

De mår skit, och det är svårt att inte beröras. En del berörs så att de ställer upp som volontärer, finns på plats, försöker hjälpa. Andra gräver i plånboken efter några slantar.

Och en del svär och går förbi. Med en anklagande blick. Vad står du där för? Ryck upp dig. Skaffa ett jobb. Flytta hem. Titta inte på mig. Jag har det minsann inte heller så lätt. Det är mig det är synd om.

Vi lever i en tid av extremt överflöd. Vi har råd och utrymme att föda alla på den här planeten. Vi kan, om vi vill, välja att tro och lita på våra medmänniskor. Vi kan njuta av det liv vi lever, unna oss det. Om vi vågar kan vi till och med ha gott samvete.

Johanni

#Blogg100

Vad betyder nätet?

troll_webJag ställer frågan (via nätet), för jag är nyfiken. I höstas deltog jag på internetdagarna (#ind16), som hölls på waterfront i Stockholm. De flesta huvudtalare gav en mycket dyster bild av vår nätvardag. Nätet är sönder, det läcker, det missbrukas. Nätet är pantfånge hos populister och troll. Nätet som vi kände det har dött.

I nästa andetag bedyrade de flesta att de älskar att leva i denna tid. Att nätet och alla möjligheter är så fantastiskt.

Jag fick det inte att gå ihop.

Så jag ställde frågan, med tanke på att sätta ihop en podcast om det (vi gjorde några poddar i höstas, kicki och jag).

Två personer reagerade, och jag intervjuade dem.

Jag tyckte intervjuerna blev ganska bra. Vi sitter alla med samma kluvenhet, och osäkerhet inför det som händer nu.

Ingen jag har talat med menar att lösningen är att sluta vara på nätet. Det alternativet finns inte på kartan.

Det tycker inte jag heller. Nätet har blivit en så integrerad del av min vardag, och mitt liv, att jag inte riktigt kan föreställa mig att vara utan. Just därför känns hoten så personliga. Som om någon gör inbrott hemma, fotar allt, rotar igenom mina saker, lämnar äckliga meddelanden på köksbordet.

Kicki lyssnade på intervjuerna och var inte imponerad.

Hon tyckte inte de sa något nytt.

Det hade hon helt rätt i. Kicki menade att en podd behöver innehålla ett aha, något nytt. Eller så ska den ifrågasätta något. Jag förstår vad hon menar, men jag håller inte med.

En så komplicerad fråga som vårt digitala liv låter sig sällan kokas ner till enkla, konkreta sentenser. Jag tycker det istället handlar om att fundera, grubbla, diskutera, argumentera och reflektera. För detta behövs också ”självklarheterna”.

Den som gjorde starkast intryck på min i Stockholm i november var Erica Baker. Hon slängde ut sin planerade presentation av hur hon varit med och utvecklat slack, och höll ett brandtal för att återta nätet. För henne var det en högst personlig angelägenhet. Som svart och kvinna kände hon sig hotad av DTs överraskande seger i amerikanska presidentvalet. Vi måste välja våra fajter sa hon. Och för mig är nätet något av det viktigaste som finns. Det är mitt hem. Det vill jag försvara.

För några veckor sedan skickar Fredrik Wass en fråga till os som tidigare deltagit i #Blogg100. Han frågar om vi vill vara med igen, och använder som argument att det nu är viktigare är kanske någonsin att stå upp för yttrandefrihet, öppenhet och tolerans. Och att motarbeta fejknyheternas falska världsbild. Jag känner mig kallad och manad. Jag vill också vara med.

Vad betyder nätet för dig?

Johanni

#Blogg100

Mot väggen

zenpodd2Sitter på flygplatsen. Tidig morgon. Allt är upplyst, rent, modernt. Nya resturanger har öppnat, platsen är modern, nutida.

Funderar på vart jag skall sätta mig för en kaffe. Går förbi de öppna platserna. Går till kaféet längst bort, längst in i hörnet. Sätter mig dessutom längst in.

Det känns säkrare så.

Inget händer, och det är inte troligt att det kommer att göra det heller.

Men någonstans bak i hjärnan surrar det. Tänk om. Här och nu.

Det är fint att uttala sig om att inte låta rädslan ta över. Det har den inte gjort heller. Den mesta tiden är allt som förr. Samtidigt. Vi lever i en sån individualiserad tid att också det osannolika får utrymme att växa. Den bubbla som är jag kretsar kring just mig. Som om jag vore världens centrum.

Det finns saker som är fint med det. Att våga ta plats. Att våga höja rösten. Att (åter) säga jag är unik. Du är unik. Massmedia har ersätts av algoritmmedia. Mer än någonsin ser och hör jag bara sånt som intresserar mig, eller handlar om mig, eller har beröring med mig. Den stänger mycket av världen ute. Och det som är ute kan bli hotfullt.

Det krävs bara ett par terrordåd så är hela världen i gungning. Inte så att de skulle kunna rubba, eller ens hota samhället. Det har jag svårt att tro. Det finns för många lager.

Men, i en värld där jag är i centrum känns plötsligt också hoten mer påtagliga. Troll, drev, hatkampanjer och deras logiska slutpunkter våld.

Det är inte samhället som är hotat. Det är jag. Och kanske du.

Så har terror alltid fungerat. Genom att slå på våra osäkerheter, vår sårbaraste punkt. Genom att förgifta tilltron till andra människor. Känslan att vi delar den här planeten, och måste lära oss att leva tillsammans. Därför tror jag inte bubblorna i första hand är skadliga för att de håller oss instängda. Jag tror de är farliga för att de får resten av världen att kännas så farlig.

Och jag kan försäkra för mig själv hur många gånger som helst att allt är bra. Men det där lilla gnagande tvivlet får mig trots det att sätta mig längst in. Mot väggen.

För säkerhets skull.

Hur gör du?

Johanni

Vad är väl en dag på köpcentret?

img_2862

Gatan var full med folk. Bilar stod i kö, trafiken hade stannat. På slaget prick vändes de små förväntansfulla barnaögonen uppåt. Uppåt mot himmelen.

Det var dags.

Köpcentret Lauttis skulle öppna, efter flera års byggnationer.

Namnet hade vaskats fram via en öppen namnförslagstävling. Invånarna på den medelstora ön hade med vett och vilje lagt ner tid på att hitta på ett namn åt öns nya stolthet. Ett tecken på vår civilisations okuvliga framsteg.

Hos många väckte namnet snarast ofrivillig munterhet. Liksom logon, den krulliga blå masken, inte olik Liberalernas nya…

När det gamla köpcentret, monumentet över det kompakta betongfulsnygga 70-talsschabarakens storhetsvansinne gick i graven samlades människor också. Ballonger delades ut. Dragspelen drogs fram och tillbaka.

Nu hördes den förta smällen, och barnens åååh.

I fem minuters tid beskådar vi fyrverkeriet som skjuter ut från köpcentrets tak i silverkaskader. Vi firar ännu ett tempel.

De människor som inte alltid orkar tå upp för det som är rätt, som inte alltid orkar engagera sig i nutiden, de har kommit ut i drivor.

När ett köpkomplex vill locka ut massorna görs det med löften om en gratis plastspann.

Eller ett fyrverkeri, för den som vill vara lite originell.

Jag skakar på huvudet och upprepar mantrat tyst för mig själv. Jag skall fortsätta gå till den där billigare matbutiken som ligger lite längre bort. Nu har jag ju vant mig. Och det är bra för motionen också.

Två dagar senare handlar jag min första mjölk i det nya köpcentret. Det är ju så dåligt väder. Och jag ska bara handla lite.

Så anpassningsbar är människan.

Johanni

Jag brukade gå omkring och fråga folk

img_2764

Funderar på den där lilla frågan om meningen med livet.

Jag brukade gå omkring och fråga folk om de var lyckliga. Eller vad de tyckte att lyckan inehöll. Det kan låta lite pretentiöst, och det var det säkert också, men det utgick från en ärlig nyfikenhet.

Jag har aldrig varit bra på smalltalk. Jag bryr mig inte riktigt om vädret, eller om folk mår bra.

Därför tycker jag sociala tillställningar med människor jag knappt känner alltid varit en pain in the ass. Officiella högtider som nyår eller midsommar skapade också ofta ångest i mig. Mindre så nu för tiden, kanske för att jag lärt mig att inte.

Det kan alltjämt uppstå, ofta oväntat.

Vi är bjudna på fest (det händer inte ofta nu för tiden längre, men ändock ibland). Jag ser fram emot det. Jag tänker att den här gången ska jag bjuda till.

Det är inte mycket som behöver gå snett för att det hela skall gå south. Vi kommer för sent. Nån är aggressiv. Musiken är på för högt. Skitsaker.

Jag blir låst, stum, sluten.

Och det är svårt att ta sig ut ur den dåliga vibben när den startat.

Det går inte alltid så, men alltför ofta.

En kunde ju tro att jag skulle lärt mig behärska situationen vid det här laget. Och ibland går det riktigt bra. Men det är ingen självklarhet.

Det är alltför lätt att rulla in i inkörda hjulspår.

Samma är det med gräl. Samma mönster. Skitsaker.

Roller att spela. Jag hör ju hur ihåliga de är, tomma på det som är viktigt.

Och det är inte bara lyckan som är viktig. När jag gick i tredje klass hade jag ett allvarligt samtal med min lärare. Hon menade på allvar att livet gick ut på att vara lycklig. Och att det var ett val. Jag försvarade dalarna som lika viktiga.

Nu vet jag att hon i mycket hade rätt. Det går att välja olyckan. Att gräma sig, vara avundsjuk, gotta sig i misslyckandet. Men.

Hon hade också fel. Vi styr inte helt över allt i våra liv.

Och det skulle vara fruktansvärt att gå omkring med ett shitgrin dagarna i ända. Långtråkigt helt enkelt.

Ändå.

Det handlar om att ta fajten, tror jag. Att boxas mot demonerna. Acceptera att de vinner ibland.

Acceptera att livet inte innehåller någon grand finale. Det finns ingen slutdestination värd namnet.

Och vara så jävla lycklig som man bara orkar med under tiden.

Förstår du hur jag tänker?

Johanni