Författararkiv: Johanni Larjanko

White Russian

Publicerat i #Blogg24 av

suutarila

En tid bor jag i Skomakarböle. Det är en förort till Helsingfors. Lägenheten är på bottenvåningen. En studentlya med 3 inneboende. Jag, och två finnar. Varje morgon går jag till brevlådan och hämtar föregående dags DN, hoprullad och inslagen i plast. Pä kvällarna framkallar jag filmer och gör papperskopior. Det här utspelade sig på den tiden folk ännu hade analoga systemkameror. Och prenumererade, och läste, morgontidningar trycka på papper. Jag hade köpt sovjetiskt och östeuropeiskt filmpapper. Jag hade en Olympus. Var inte så bra på att fota, men tyckte om det.
Också det manuella i meckandet.
Lägenheten var tråkig, ful och lite klumpigt planerad. Bostadsområdet var livlöst. Kanske för att det var för nybyggt. Kanske för att det låg ute på en före detta åker.

Nån gång är alla stadsdelar nya, själslösa. Deras besjälning tar tid. Är en process.

I vissa fall lyckas det aldrig.Jag har inte blivit riktigt klok på varför. Vilka ingredienser som behövs. Det finns betongghetton som fått karaktär, som fått människor att känna sig hemma, känna sig stolta. Det finns småhusområden som aldrig andats liv. Det är inte bara den faktiska åldern på husen och kvarteren som avgör, även om de är viktiga.

Då de byggdes representerade dessa hus det nyaste och finaste. När jag flyttade in kändes de mest ledsna och gamla i förtid. Som att färgen bara väntade på att börja flaga. Människorna på att åldras. Att uppnå sin inre ålder, komma ikapp.

Vad jag minns fanns där inga butiker, inget köpcentrum, ingen plats för liv att uppstå.

Mina rumskamrater studerade nånting med natur. De var ganska fåordiga. Det hade vi gemensamt.

Till frukost brukade de tycka om att hälla halva glaset fullt med vodka och toppa upp med mjölk. White Russian. Jag trivdes aldrig där, och jag tror känslan var ömsesidig.

Så där lite tyst

Publicerat i #Blogg24 av

helsingfors_natt

Den som inte kört genom staden sent på natten vet inte hur den ser ut. När bilarna är borta, när skyltfönstren är släckta, när bussarna slutat gå.

Då lyser gatlyktornas gula sken på tomma gator. Arkitekturen, linjerna, ytorna. Stadens rum träder fram. Trädens grenar ger levande skuggor som spelar över husfasaderna.

Bilens lyktor lyser upp de närmsta metrarna, och skiner på asfalt som hela tiden slukas av rörelsen.

Framåt. Vidare. Det är att glida fram genom natten. Tyst, smygande. Nästan på tå.

Att sitta i bilen och uppleva staden så, ger den en ny dimension. Vägarna jag färdas längs får en stund huvudrollen. De är inte bara transportsträckor, utan lika viktiga delar av helheten som husen, människorna, parkerna, butikerna och stadsdelarna.

Jag brukade fara så genom staden jag bodde i. Det kändes lite som att erövra staden. Det speciella ljuset och tystnaden förstärkte upplevelsen av staden som en scen. En plats att göra till sin. Där också jag har en roll att spela, samtidigt som jag är betraktaren. För någon så introvert som jag kändes natten trygg. Allt fanns där, men lite på avstånd. Ingen trängsel av människor att behöva hantera. Inte heller någon stress. Det är svårt att stressa på natten.

Och radion spelar klassisk musik, så där lite tyst i bakgrunden.

Johanni

#Blogg24

Anton

Publicerat i #Blogg24, hipster av

estnasgatan

Under några veckor är vi evakuerade. Lägenhetens avloppsledningar renoveras och vi söker oss tillfälligt boende. En del av tiden är vi i Kronohagen. När dessa gator förra gången var mina hoods såg livet annorlunda ut. Allt det som jag idag tar för givet, det fanns inte. Vardagen, människorna, jobbet, hunden. Barnen. Bilen.

Jag går lite förundrat längs de välkända husen. Inte heller Kronohagen är sig likt.

Kafeer har ploppat upp. Butiker och resturanger försvunnit. Plopp. Som om de aldrig funnits. Plötsligt minns jag ett samtal med Kalle. Han berättade om gatan vi då bodde på, från en tid långt före vår. Det han mindes syntes inte på gatan då. Det jag minns syns bara delvis i gatubilden nu. Staden blir aldrig färdig. Ingenting består.

På hörnet ligger en ekodelikatessnärbutik. Där fanns förr en liten kvällsbutik med billig pasta och tonfisk, ungdomens stapelföda. Anton&Anton ser trevligt ut. Men samtidigt dyrt och hipsteraktigt. L säger att hon blir påmind om hur mycket hon tycker om stadsdelen. Jag känner inte riktigt likadant.

Kanske är jag för mycket ett vanedjur. Jag, som alltid vinnlade mig om att variera hundpromenaderna för att inte gå på i samma banor. Kanske är jag den mest traditionsbundna av oss allihop. Den som inte släpper taget. Som har svårt att slänga saker, av sentimentala skäl.

Jag ser det mjuka som krupit fram i stadsbilden. Jag känner inte igen det som en gång var, men det nya är inte dumt.

Det är bara inte mitt.

Johanni

#Blogg24

Taju

Publicerat i #Blogg24, hipster, reflektion, teater av

pengerkatu

Fredag kväll. Vi tar metron till Sörnäs, och stiger ur i hipsterland. Snålblåsten drar kallt mellan husen. Mörkret har fallit, fast klockan bara är lite över 6. De höga stenhusen i kvarteren vi går igenom är fulla av ljus. Julstjärnor syns här och där, människor som lagar mat, eller just kommit hem. Detta var en gång mina gamla kvarter. Vi går längs Pengergatan, som är mörk. Förbi huset där jag bodde för så många år sedan. I ett annat liv. Den lilla ettan som blev skådeplatsen för en återförening, då min far kom med en flaska konjak och vi satt uppe hela halva natten. Svart Renault. Vi går en liten bit till och kommer fram till teatern. Här har jag inte heller varit på över 20 år. Den lilla privatteatern är nu en del av Helsingfors stadsteater. Vi skall se pjäsen Taju, om konstnären Tyko Sallinens dotter.

Scenrummet är avlångt och smalt. Scenen är halverad på längden, mitt igenom den går en rad med pelare och draperier.

Vi är inte särskilt många här.

Föreställningen börjar. Ett piano dras fram och tillbaka över scenen och utgör ett återkommande ackompanjemang. Scener staplas på varandra, minnesfragment, Tajus samtal med sin döde far, mannen hon hatar, är rädd för, och vill bli älskad av.

Det tar inte länge förrän jag suckar. Detta är kostymdrama, där spelet känns klumpigt och ojämnt. Regin är inkonsekvent, som när någon har svårt att bestämma sig. Vissa ögonblick känns, sedan kommer mera pianoklink och jag undrar hur länge det skall hålla på.

Jag känner mig lite skyldig. De gör säkert sitt bästa. Berättelsen är tragisk och kunde bra vara underlag för en vass föreställning, ett berörande porträtt, en smärtsam uppgörelse. Jag är ledsen att inte fler går på teater, men känner på samma gång att jag inte vill vara där. Det är lite samma känsla som vid en middag dit du går av pliktkänsla. Du övar dig i small talk, maten är halvgod, du har ingen lust att dricka dig full, och du undrar när du kan gå hem. Det är på låtsas, inte på riktigt.

Den här föreställningen är också på låtsas. De larmar och gör sig till, men det är ingen hemma.

Och jag blir beklämd. Tycker synd om dem. Och om mig själv. Och så skäms jag, eftersom de ju som sagt säkert gör sitt bästa.

Mitt i allt detta stannar skådespelet upp. En av skådisarna tittar ut i publiken och säger poikki.

Lamporna tänds. Folk reser sig upp.

En äldre kvinna har tuppat av på sjätte raden. Hon ser helt död ut. Folk blir förvirrade, osäkra. Vaktmästaren kommer. Någon uppmanar oss att ringa 112. En i publiken har så illa att vara att hen snabbt går ut ur salongen. Vi andra står där, osäkra på vad vi skall göra nu. Minerna är bekymrade. Så hjälplös man är. Så skört allting är. Är detta slutet för henne?

Johanni

#Blogg24

På resa genom Neuvoton

Publicerat i #Blogg 100 av

neuvoton

Åker på en exotisk bilutflykt genom östra Finland. Far igenom Neuvoton, Google (som passligt nog ligger alldeles intill!), Summa, Sakki. Ser Kotka, Lovisa, Hamina. Doppar tårna i Östersjön. Vattnet är förvånansvärt varmt.

Idylliska byar alterneras med nedlagda barer och förfallande industriområden. Överallt på landsbygden är det tomt på människor, även i byarna.

Ser den medeltida kyrkan i pyttis kyrkby, och den lilla lummiga gravgården. Far på skogsvägar och ser en massa…skog. Plötsligt, ett hus mitt ute i ingenstans.

Här bor människor också. Det är så lätt att glömma bort det, mitt i vardagslunken i Helsingfors.

Det är ingen ideal tillvaro, det finns alltför mycket förfall för det. Men visst är det lockande nära att idyllisera. Även förfall kan göras förföriskt. Det är ju så Aki Kaurismäki gjort sig ett namn världen över.

Att fara mitt igenom dessa filmscenerier är emellanåt en sällsam känsla. Det ser faktiskt ut så här i Finland också.

Om jag tänker efter

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

IMG_2517Vaknar lite långsamt. Hör fåglarna kvittra. Men inget vågskvalp. Då är det ännu en vindstilla dag. Solskuggor leker på väggen, ett flytande, levande, gungande mönster.

Jag lever ännu i en värld där fåglar kvittrar, Storbritannien är en del av EU, lön kommer på kontot varje månad. Vattnet har värmts upp snabbt, trots att dagarna inte är alltför varma.

Mygg och knott svärmar och påminner om att varje ros har törnen.

TVn är full av fotboll, varje match innehåller drama och spänning.

Det kan egentligen inte bli bättre.

Om jag tänker efter.

Den blåa gränsen

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

leendet-1

Nej jag vet. Vi är inte riktigt där ännu. Vi väntar. Väntar som på herr Godot. Väntan testar våra gränser. Väntan håller oss vid liv. Den visar oss vilka vi verkligen är. Vad vi är gjorda av.

För, precis som herr Godot aldrig kommer, men ändå är metafysiskt närvarande, kan vi se, men inte röra framtiden. Vi har den inne i oss. Den lever mitt ibland oss. Det är bara en tunn skiljelinje emellan. Och den gör hela skillnaden.

Vi kan dansa, vi kan skrika, vi kan supa. Skiljelinjens blåa streck kvarstår.

Vi mäter oss mot den, prövar dess hållfasthet. Den är, hittills, absolut.

Det borde göra oss lugnare, borde lära oss tålamod.

Istället lurar stressen i vassen. Alla ouppfyllda löften. Dessa besvikna jular då fel saker kom. Politikern som inte höll måttet, föll för frestelsen.

Dessa dopade idrottsbusar.

De fyller vår tid, gör målet grumligt. Får oss att tappa fokus.

Och linjen glider undan.

Den som verkligen betyder något.

Intalar vi oss.

Skriver vi stolt i våra blogginlägg.

Basunerar vi från bastionerna.

Vintern kommer.

Den långa sommaren är över.

Alla våra farhågor besannas.

Jag fick en hjärna.

Och med den lever jag.

När solen skiner

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

sommar2016

Egentligen tror jag vi människor är rätt enkla. Solen skiner från en blå himmel, och det är som om den aldrig gjort något annat. Det går inte att tänka sig att det skall komma en storm. Fåglar kvittrar, sjön ligger spegelblank. När det stormar går det inte att tänka sig att solen snart tittar fram, att sjön ligger spegelblank och att himlen är blå.

Trots allt är vi djur. Och naturen har ett sätt att påverka oss, att dominera oss, som vi kanske inte alltid vidkänner.

Vi lever, på gott och ont, i ögonblicket. Trots all vår utveckling, vår utbildning, vårt samhällsbygge. Trots all vår kunskap, våra hjärnor, vårt språk. Där nere i oss finns djuret.

Och det reagerar instinktivt.

Det är lätt att förledas att tro att vi är individer. Vi beter oss, tänker och reagerar som de flockdjur vi är. När någon signalerar fara reser sig nackhåren.

Därför är vi lättpåverkbara.

Det vet alla troll.

Där spelar sanningen ingen roll. Där härskar tvivlet.

I den världen är det alltid storm. Det finns inget annat.

Denna position kallar sig realister. På finskan säger man ibland inhorealistit.

Då gillar jag mera när solen skiner.

När världen innehåller möjligheter.

När fåglarna kvittrar, och en storm är något som rensar luften, inte raserar huset.

Kalla mig gärna naiv.

Jag är hundra gånger hellre naiv är destruktiv klag- och hotmaskin.

För det är också sant att vi skapar vår egen verklighet. Vi bygger aktivt upp delar av den. Det är detta som kallas bubbla.

Det bästa som kan hända klag- och hotmaskinen är en olycka, ett sammanbrott, ett brott. Då berättigas alla klagoropen. Då behöver inget bemötas, behandlas, byggas.

Den som klagar bygger inte.

Den är förnärmad över världens tillstånd.

Jag vill hellre bygga.

Hur är det med dig?

Annat universum

Publicerat i #Blogg 100 av

20090425162
Och i ett annat universum skulle livsformerna bete sig annorlunda. Men vi, vi har bara detta. Som ung tänkte jag att återfödelsen inte spelar någon roll. Ifall vi ändå inte vet om att vi levt tidigare, eller vet det, men inte minns något, då är det sak samma. Bara ifall vi får något med oss från tidigare liv börjar det bli intressant (och jobbigt). För, likt en odödlig har vi då ett tungt bagage att bära. Jag tror det suger att vara till exempel vampyr. Antingen måste du aktivt glömma dina tidigare liv, eller så driver de dig så småningom till vansinne. Det vill säga, under förutsättning att din hjärna är normalt funtad. Kanske vampyrer har annorlunda hjärnor? Det kanske glömmer allt efter en tid. Så att de, likt Doris, kan uppleva världen på nytt och på nytt.

Men, då är de i samma läge som en som återföds utan att minnas något. Poängen blir att livet (eller i fallet vampyrer döden) segrar. Men segraren är ett tomt kolli. Civilisation, tanke, insikt, lärande, kunskap. Allt det betyder ingenting.
Och vad är det för ett liv?

Jag har accepterat att det finns bara här och nu. Inte förbehållningslöst. Det är tungt att tänka tanken. Att allt tar slut. Uppgår och övergår i något annat. Att det väger så lätt.
I ett annat universum…