Av minnen skall landet byggas

IMG_2402Jag ser ut över sjön. Solen glittrar i vågorna som slår mot stranden. Det är ett ljud jag hört i snart 50 år. Vågorna, strandklippan, fågelkvittret, skogen bakom huset. Det är min barndoms somrar. Något som inte går att köpa för pengar.

Här ser allt likadant ut. Det är bara jag som förändrats. Som åldrats.

Mitt förhållande är kluvet.

Jag njuter av att vara här.

Jag har alltid haft mardrömmar om detta ställe.

Om att det försvinner, brinner upp, säljs. Om att hela bygden blir en turistfälla, eller ett industriområde. Om reguljär lasttrafik på sjön. Om en död sjö, drabbad av miljögifter. I mina drömmar har jag sett detta gå åt skogen otaliga gånger.

När jag var liten såg rädslorna annorlunda ut. Då såg jag alltid vargarna komma runt hörnet och hinna ikapp mig från kvällskissandet.

Det var en djurisk, djupt liggande skräck.

För att kunna vara här måste jag släppa stället. Jag måste kunna lämna det bakom mig, för att slappna av tillräckligt, så att jag kan njuta av att vara här igen.

Det kom en många års paus, mycket beroende på det vanligaste av alla orsaker. Bråk i släkten.

Det har gått över. Situationen har löst sig.

Här sitter jag igen.

Jag och hunden.

Jag ser platsen med andra ögon nu. Länge var det en fristad, mitt eget Finland. Nu är det en plats som behöver omvårdnad. Taket blev bytt, en skorsten lagad. Nu behöver brädfordring bytas ut, fönster ersättas, verandan göras om.

Det finns en lång lista, och inte särskilt mycket pengar. På gott och ont är det samtidigt hela släktens ansvar.

Att komma överens är inte alltid lätt.

Flyttfåglar skymtar på andra sidan sjön, ett v-streck. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad de är.

Vår nyaste fågelholk har äntligen fått invånare, ett livligt flugsnapparpar. Förra året stod holken tom.

Bakom huset uppe i skogen kuttrar skogduvor.

Någonstans hoar göken.

Det är fortfarande en idyll. Jag känner ingen stress här. Minnen, dofter och smaker avleder uppmärksamheten.

Alla som har, eller har haft, ett sommarställe, vet vad jag menar.

Jag sitter i gula rummet och gör upp långa listor. På allt som borde göras. På allt som måste göras.

Det är lugnande. Det är så konkret.

När det blir tråkigt tar vi en promenad, hunden och jag.

Sedan räfsar jag lite löv, fixar med gasgrillen. Funderar på vart nästa två fågelholkar skall sättas upp. Undrar lojt om det vore skönt med en bastu. Tänker att vattnet är för kallt ännu.

Äter lunch.

Lyssnar på kluckade vågor.

Tar en siesta.

Vaknar av fågelkvitter och en gnällande hund. Den vill något, oklart vad.

Är jag som inflyttad från Sverige utan rötter i Finland? Är det därför jag har ett så ambivalent förhållande till sommarstugan?

Kanske.

Samtidigt är det en nostalgisk och lite naiv tanke om det enkla livet. Landet som en söndagstillvaro, sova länge, äta, samtala, simma, läsa.

Inte så många måsten.

Jag läser i tidningen om en oro att de som växer upp fastvuxna i skärmar kommer att ha svårt med sitt förhållande till naturen. De känner den inte, vilket gör det svårare för dem att försvara den, att förvalta den. Det sägs att Finland har en enorm sommarstugebas som förfaller, där nya generationer inte vill ta över. De ser inte charmen eller tjusningen med landet.

Så är det kanske.

Samtidigt. Det har funnits tider då jag tänkte på allt annat. Resa, upptäcka, undersöka, jobba. Nyfiken är jag fortfarande. Samtidigt trivs jag här. Just här, just nu.

Jag kommer hit. Jag tar hand om stället, så gott jag kan. När familjen vill komma med är de alltid välkomna. När de inte vill eller hinner far jag själv. Just nu är det möjligt.

Det gäller att ta vara på chanserna.

Djuriska tankar

Untitled

Kylan kommer smygande, den lurkar i skuggorna.

Den väntar, tålmodigt. Förstärkningen kommer, det är alldeles säkert. Den har kanske förlorat kriget, men det här slaget känner den sig segerviss kring.

Än är allt inte förlorat.

Än kan den bitas. Visa sina klor.

Sprida sina vita vingar över oss alla.

Att tala om naturen som ett levande och medvetet väsen är lockande.

Det är lika lätt att ge djur mänskliga egenskaper. Ond, god, söt, beräknande.

Det finns forskning som antyder att det finns djur som har medvetande.

Är det samma sak? Nej, det tror jag inte. Eller, jo, samma sak, men på en annan nivå. Det är väl fullt möjligt att djur har medvetande, och att träd och växter kan ”känna” saker. Vi lär oss mycket kring detta nu. Det gör dem inte ”mänskliga”.

Hittills har det varit bekvämt att ta för givet att bara människor tänker, och känner. Jag menar, visst är det svårare att äta något som har ett själsliv. Redan det att ge griseknoen, eller gåsen, ett smeknamn gör att den smakar annorlunda. Den får mänskligare drag. Vi ser på den annorlunda, och förhåller oss annorlunda.

Om det nu visar sig att både grönsaker och djur känner, och tänker, vad ska vi då ta oss till?

Det upprepas ofta att döden försvunnit från vardagen för de flesta av oss. Likadant är det med matindustrin. Vi äter, men vill inte alltid veta hur maten kom till. Videon som visar vardagen på slakterier finns att tillgå, men de är jobbiga att se på. Bilder på djur som behandlas illa, filmer från rävfarmer med djur som inte mår bra används av djurvänslobbyn. Vi har sett dem. Men vi väljer att inte se dem, inte egentligen. Eller snarare, vi väljer att inte dra konsekvenserna av det vi sett.

I det ögonblicket forskare kan påvisa att djur har ett medvetande tror jag det blir betydligt tuffare att ignorera.

Vi är ju inte helt hjärtlösa, det är vi väl inte?

Wayback Wednesday: Efter balladen

Jagtvej

Nu är det inte längre politier som susar förbi fönstret i Norrebro på jakt efter ungdomar. Nu är det taxibilar. Glada och fulla skall man hem efter krogen. Tidigare på dan smattrade polishelikoptern envist över byen, och piketer körde hela tiden. Sirener tjöt emellanåt, och poliser i grupp syntes bevaka vissa avfarter. Alla var spända på hur kvällen skulle utvecklas. Politiken.dk skriver om en lugn och omfattande demonstration vid Rådhusplatsen (rövhålsplatsen i bloggar). Trots förhandsvarningar verkar läget lugnt i Köpenhamn denna 8 mars 2007. Efter midnatt promenrerar jag genom de områden som borde vara oroliga, men ingen syns till. Inga upplopp, inga eldar. Det känns konstigt att vara nära det, men inte egentligen se action. Jag vill inte bli indragen, samtidigt är det lockande. Alla talar om det, folk vill berätta vad de sett, vad som hänt. Något stort är i vår närhet.

Det fyndigaste är alla uppklistrade gatuskyltarna med Jagtvej som satts upp lite överallt i stan, och som faktiskt på pricken liknar riktiga skyltar.

Skrivet 9 mars 2007 i bloggen Den Dagliga dosen

Träffa rätt

Untitled

Så står man där, och undrar hur det gick till. Försöker återskapa stegen som ledde just hit. Men var börja? De är ju så många. Solskenshistorier som blir skräckhistorier. En utmålad framtid som är en tom kuliss.

Men verkligheten där bakom, den är inte fullt lika tom.

Sneda hyllor, lådor av skräp.Ouppringda telefonabonemang. Vi kunde ha tagit av var som helst på vägen. Vi kunde ha tryckt på stoppknappen.

Men vi är så förbenat nyfikna. Vi glömmer att det ens finns någon knapp.

Vi tror att här och nu är allt som gäller.

Nej, det säger jag dig. Det lönar sig inte.

Kanske är det en mänsklig ovana, men den leder inte till något gott.

Bättre då att satsa framåt, och tänka att nästa gång..nästa gång träffar jag säkert rätt.

 

Då kommer natten

IMG_0880

Jag vill.

Jag vill berätta.

Det är svårt.

Livet kommer emellan.

Hunden behöver promenad.

Lejonen spelar.

Rapporten skall in.

Jag vill.

Jag vill skapa.

Det är svårt. Diskmaskinen skall tömmas.

Maten skall lagas. Tidningen skriker efter att bli läst.

Hela tiden. Någon annanstans.

Svårt att fånga. Svårt att landa.

Viljan slåss med drömmen som bundsförvant. Behoven segrar.

För drömmen är seg, men svag.

Den har inga skarpladdade vapen i sin arsenal. Bara vaga löften.

Och sådana står sig slätt mot vardagens arméer. Dagar som rullar in, slår mot stranden, och ebbar ut.

Tankar som glider förbi, gäckande.

Sen är det dags att arbeta igen.

Arbetet håller mig skärpt, och stimulerad.

Arbetet hindrar mig.

Ibland är det bra att bli hindrad.

Ibland behövs en utmaning. En skenmanöver, som avleder uppmärksamheten. Bara för ett ögonblick.

Ibland är ett ögonblick allt som behövs.

Hjärnan lurar gärna sig själv. Den är tvetydig på det sättet.

Jag klagar inte. Hjärnan är en formidabel bundsförvant. Hellre på min sida än på motståndarens sida.

Snart nog har bisatserna hopat sig till en sista, ogenomtränglig försvarslinje. Om allt annat failar, stall.

Och nog fungerar det också. Det reflekterande sinnet väntar bara på möjligheten.

Och så har ögonblicket glidit mig ur händerna.

Rentvättad som en baby.

Med hela världen för mina fötter.

Då kommer natten.

Blicken

IMG_1214

Så går tiden. Det som en gång byggdes upp faller ner. Vi som såg staden växa kunde aldrig se den ebba ut. Vi trodde den andades, vi trodde den var vid liv.

När en artär klipptes av föddes en ny. Så ringlade sig staden kvar genom åren, med ständigt nya armar ut i omgivningen.

Vi såg det ske, men vi var blinda. Farten fick ögonen att tåras, och i mellanrummen smög något mörkt in. Något som inte tålde dagsljus, men som trots det var starkt.

Starkare än limmet vi trodde satt fast oss.

Starkare än minnets kitt.

för inne i stormens öga

är det lugnt

och

ingen har bråttom

men

ingen ser heller

utanför vortex. världen där ute är blurrig

liksom

pixelerad

och vi är avslappnade, med handen på höften. Redan på väg.

Vi ville så mycket

och det är oss förlåtet. För

det var inte ondska som drev oss

det var begär, kåthet. Kärlek.

Låt ingen annan säga annat. För de vet inte

de tror på sagor

på blåa berättelser

på mannen i slips som ser allvarlig ut

men inuti är en hav av moln

och pigga blickar

som vi inte ens anar, vi som ser så mycket, som följer med.

Vi som går mitt på gatan

med ansiktet mot solen

som avlagda hatthyllor, rofyllda

helt utan lim

med ögonen mot

universum

Utan att tveka

Printemps

Utan att tveka har jag gått ut genom dörren. Jag har stängt den varsamt bakom mig (en vill ju inte lämna brända broar i onödan) och gått rakt ut. Jag har andats in dofterna. Känt solen värma mig. Jag har hört de stressade fåglarna sätta igång med sitt värv. Sett grönskan spira och slå ut. En neongrön kulör som skulle se grällt osannolik ut på en målning.

För vi har våra bilder, tankar om hur det skall se ut. Om något avviker, är det fel på det avvikande, inte på normen.

Jag följer med strömmen. Vi vallfärdar. Fyller skrymslerna. Fyller våra tankar.

Just i sista ögonblicket hände det. Som vatten i öknen. Det finns många tömda reservoarer att fylla. Vi springer inte, men inom oss brinner en eld lika hetsig som i fåglarnas pickande hjärtan.

Jag tar språnget, och det är naturligt. Övergången är omärklig. Det finns ett extrabatteri som kopplar på vid såna här tillfällen. En instinkt som tar över.

Jag är vid medvetande, men jag sitter inte i förarsätet. Min lott är att se på, och lära, och njuta av skådespelet.

Min lott är att leva.

Din också.

Systrar och bröder. Våren är här.

Det var en gång en kung

Image from page 130 of "The Wheel and cycling trade review" (1888)

Jag undrar om det är sant att högmod går före fall. I det talesättet ligger tanken om balans. Att den som gör orätt får sota för det. I den andra änden av spektret finns jantelagen, den som säger att du inte skall tro att du är något. Högmod, det är arrogans, att vara von oben, att inte se eller bry sig om andra människor. Sinnebilden för en isolerad klass, en spillra av en mycket gammal samhällsordning, lever kvar i monarkin. Monarken, envåldshärskaren, av gud utvald att styra över riket och dess undersåtar. Vi har för länge sedan gjort upp med den världsordning som lät monarker styra. Eller?

Marie-Antoinette sa aldrig ”låt dem äta kaka” när klagomålen om brist på bröd nådde in i hennes salonger. Det var ett propagandatrick, som fungerade. Många tänkte att ja, så där sade hon, eller kunde ha sagt. Det passade in i bilden som republikanerna försökte sälja. Ett liv i lyx och överdåd, fjärran från vanliga dödliga, så såg många kungahusens vardag. Marie-Antoinette slutade i giljotinen. Hämndlystnad, oavsett om den kommer från en pöbel, eller en vinnande sida i konflikter, är alltid ful. Den leder alltid till mera våld längre fram.

Dagens kungligheter är kändisarna, även om de bara har en symbolisk makt som baseras på synlighet. Idrottare, musiker, filmstjärnor. De har tagit över rampljuset. Vi ser dem. Vi avundas dem. Vi hånskrattar åt dem när de faller. Vi skvallrar om dem.
Monarkierna syns mest vid ceremoniella högtider, födelsedagar, begravningar, nobel-middagar, och den tillfälliga skandalen. Vi ser dem, och tänker på sagor, det var en gång, riddare, halva kungariket.

Deras makt är för länge sedan beslagtagen, men som tanke och idé lever de vidare. De är en anakronism, en absurd överlevare. Och så finns det människor som säger, lät dem finnas kvar, de gör ju ingen skada. I själva verket hjälper de till att branda landet. De far runt och säljer in Sverige och svenska företag runt om i världen. En slags pr-människor alltså.

Eftersom till exempel det svenska kungahuset för länge sedan insett vikten av bra PR så gör man sitt yttersta för att framställa kungafamiljen som så vanlig som möjligt. Den får inte verka högmodig, arrogant eller nedlåtande. Vi ska tänka jamen den där jappen, han verkar ju trevlig. Han gör väl ingen skada. Nog kan han få vara kung lite till.

Det tycker inte jag. Jag ser ingen mening med ett kungahus som har symbolisk makt. Jag tycker monarkin som statsform har överlevt sin tid, och bör bli ett minne blott.

Men så tycker jag också att flygplan skall ha en rad 13, att hus skall ha våningen 13, och att man ska sluta spotta efter svarta katter.

Nietzsche och jag

IMG_2348

Jag vill gärna tänka att det var för att komma ut ur min bekvämlighetszon som jag startade skrivandet av Den Dagliga Dosen 2007. Receptet var enkelt.
En bitter sanning om dagen, en självinsikt. En reflektion. Allt detta ville jag pröva på. Då hade jag redan bloggat länge, men kände att det jag skrev ofta var inlindat i ordrackerier, eller var subtilt diffusa. Jag har alltid tyckt om att skriva, att uttrycka mig i ord. Att leka med dem. Jag hade försökt med bloggformen, men aldrig känt att jag fått till det. Orden inne i mig såg inte rätt ut när de hamnade på bloggsidan. Jag var frustrerad. Undrade om det var feghet.

Jag ville se om ärlighet varar längst.

Jag kom en bit på vägen. Läs, och kommentera gärna.

Men, en sanning om dagen är också rätt mycket. Det gick en tid, sedan gick det inte riktigt längre.

Ibland kom det en text som verkade vara öppen, men egentligen inte var det. När jag ser på texterna nu är det en sak som är slående.

Det är svårt att komma undan sitt eget beräknande.

I alla fall för mig.

Det har jag väl gemensamt med Nietzsche. Idag började jag läsa en bok om honom. Jag tog cykeln ut förbi Hanaholmen (som förresten renoveras som bäst och är stängt, visste du det? Det visste inte jag. Öppnar våren 2017 igen). Jag bredde ut filten i skuggan alldeles vid vattenbrynet och började läsa.

Det gick lätt. Jag kom snabbt till kapitel tre, sedan var jag tvungen att ta en paus och njuta av sommarvärmen, den klara himlen, och den lätta sjöbrisen.

Nietzsche såg sitt liv som ett projekt. Han skulle leva det, och reflektera över det. Reflektionen var det viktiga, det som gav honom mening.

Vi slåss med demoner, insikten om alltings meningslöshet, det han kallade ledan. Det är bara människan som kan uppleva leda. Som har fantasi nog.

Sinnet förleder sig själv med att reflektera. Konsten är vårt sätt att handskas med ledan. Den håller oss sysselsatta, och den stimulerar oss.

Det oerhörda, det var Nietzsches grej.

Och en besatthet av självreflektion. VI är fångar i vårt eget medvetande.

Sen kommer motorbåten i hög fart och jag ser ut över havet.

Där är fullt av båtar. Stora och små.

Alla ser de ut att vara på väg nånstans. Men egentligen är de inte det. De är bara ute och nöjesåker. Målet är fullständigt sekundärt.

Allt som betyder något är själva resan.

Den bestämda kroppen

IMG_2023En liten bit till.

Vad är det som får mig att orka? Vilken del av hjärnan är det som sätter gränsen? Vad är det som skall till för att passera den, och sätta en ny? Vilka krafter finns i reserven, nästintill omöjliga att ta ut? Varför sparas så mycket?

Jag har tänkt att det är lathet. Kanske är det något annat. Kanske är det instinkt. Kroppens sätt att försvara sig, att spara på krafterna tills det verkligen behövs.

Den förklaringen kan jag lätt leva med.

Men jag, som triggas av tävlingar, som ändå gillar att mäta, som kan gå den där extra milen för att få ihop dagens stegmål, jag vill lura instinkten.

Min kropp mår bra av att röra sig. När jag gör det, känner jag kraften som finns inne i mig. Livskraften. Men jag slår av på takten. Rädd för att bli andfådd.

Latheten är i maskopi med instinkten. De är ett formidabelt radarpar. Svåra att överlista.

På kvällen blir jag ofta hungrig. Oftast förfaller jag och äter något. Ty köttet är svagt.

Jag tror att jag inte egentligen faktiskt behöver mer näring så sent på kvällen. Men, det är ju så gott.

Och gott blir lätt en vana. Kroppen förväntar sig mer av samma vara.

Jag vill ju lyssna på min kropps behov. Men tänk om den ljuger, och sjunger sköna sånger om sådant den vill ha, men som inte alls är bra för mig? Lurar jag mig själv, eller är det kroppen som lurar mig?

Vem är det egentligen som bestämmer här?