Vi far och handlar. Det har blivit lite mindre med veckohandlandet på sista tiden. Vet inte varför. En tid veckohandlade vi inte. Så började vi med det, och det kändes som om vi sparade pengar, så vi höll på med det en tid. Sen, i något skede försvann det. Inte helt och hållet, men nästan.

Undrar varför det blir så, egentligen.

Vi går igenom en nästan tom butik. Inte tör att det är problem med leveranserna, utan för att vår lokala Lidl ska stänga för renovering i en månad. Vi är här på sista dagen de har öppet.

De kunde ju har lite mer på rea, upptäcker jag mig själv tänka syrligt.

Mycket av det som fanns på vår lista hade de inte. Så det blev till att gå över gatan och in i den dyrare S-butiken.

De hade däremot allt.

Även tandkräm.

Har du tänkt på hur sjukt dyr tandkräm är? 3 euro 19 cent för en liten tub på 75 ml. Kilopriset är rätt högt (http://ekogatan.blogg.se/2012/august/tandkram-vs-svensk-oxfile.html).

Vad är det som kostar, egentligen? Jag menar, hur stor vinstmarginal har tandkrämstillverkarna? Jag får för mig att den är absurt stor. Eller finns det någon som tror att ingredienserna är superdyra, och betingar ett så högt pris?

De flesta känner antagligen till priset på en liter mjölk, en limpa, och säkert en hel del dagligvaror till. Men när reflekterade du senast över priset på en tub tandkräm?

Visst, det går att köpa billigt och dyrt. Vi köper inte längre det billigaste. Jag antar att all tandkräm innehåller i stort sett samma saker. Ändå känns de olika. Det är väl också konstigt?

Kanske blir tandkrämen till slut en klassfråga. De som har råd satsar på…lite bättre tandvård?

Eller, har jag fel?

-Johanni

#Blogg100

Utan tvivel kunde vi ha kommit undan med mord den sommaren. Det var något med luften. Eller så var det kemin som uppstod då vi träffades. Vi var ostoppbara. Det uppstod en energi som jag inte upplevt förr eller senare. Vi blev våra egna kraftverk.

Allt var uppenbarat. Allt var vårt.

Och vi visste om det. Vi njöt av känslan, vi tog ut svängarna.

Ingen av oss var elak. Det handlade inte så mycket om makt, som att känna sin egen förmåga. Kanske vet du vad jag menar. Kanske har du varit där själv.

Det är en tid då allt synkar. Alla vet att tiden är ändlig. Men ingen har bråttom någonstans.

Det är att veckla ut vingarna.

Och också att våga ta för sig.

Ibland säger jag slentrianmässigt att ungdomen är bortslösad på de unga.

Det är först med livserfarenheten livet får sin sälta, och sin tyngd.

Det är inte helt sant. Det är lite mer av en efterkonstruktion, för att skyla över missdåden, och släta över åldrandet.

Vi vill alltid stå i centrum. Alltid ha en förklaring till hands. Även då ingen tittar.

Vi tittar ju själva.

Nattliga promenader. Berusande dofter.

Kåthet.

Avgaser och té. Skalor av grått.

Vänskap. Livet som bultar i trötta tinningar.

Telefonsamtal som inte tar slut.

Vågskvalp.

Susande träd.

Johanni

#Blogg100

Dragspel

smällkaramell

snålblåst

skattebjörn

luring

fuling

kuling

fela

dunder

smäll

tonfall

vintermörker

karusell

motordriven

elstaket

Johanni

#Blogg100

It was a deal too good to be true so I had to cave in. I knew from the start we had somewhere else to go but then again I wasn’t sure where. Therefore I opened my book and had another look. In my book there are many things. To find the final destination is not one of them.

This bothered me no end until I realised I could not have pinpointed the end destination anyway. I was lost lost for words, lost for direction, lost to the world.

Now ordinarily this would have been a downer. But not today. I had a feeling something would come out of this, something I could not foresee, as per usual I could not look into the future without my eyes tearing.

It must have been the flow that day, I could not feel sad. I looked at all the things we had done, and I was happy. This, I felt, if the ways things should be. If only, I thought.

Now, I know how you feel about it. You want something more definite, don’t you. Well, I am sorry. This is, after all, my story. If you are not happy with my story, feel free to look elsewhere. This is about the day when the destination was unknown. And me, sitting there at the station, looking at all the departures, thinking hard.

It was an ordinary day. I felt the wind caress my face. I saw the leaves rustle in the trees. Still there even at the beginning of December. If I had been contemplating climate change, I would have been shocked at the leaves. But, today, that just felt normal. They were supposed to be there. Perhaps I, was supposed to be here?

The station was busy. Commuters, coming and going. Tourists, with their big eyes, and it would be curious camera pointing each and every where. I knew then, something I have since forgotten. It was a conviction, something that made me Carl that day. As it is now forgotten, I cannot tell you what it was. I can only tell you, that I somehow felt quite in tune with the surroundings. If the leaves were supposed to be in the trees, and I was supposed to be here, then all was well.