-Men du, ska vi faktiskt?
-Jaa, det ska vi väl. Eller?
-Jag vet inte.
-Ja men vill du inte.
-Vill du?
-Sluta!
-Vadå?
-Du gör alltid så där.
-Vadå?
-Bara sluta. Om du inte vill längre, säg det!
-Det är väl inte bara jag heller.
-Det var du som började.
-Var det inte.
-Jaha. Nu vill jag i alla fall inte.
-Surpuppa.
-Stubbis.
-Kommer det nåt på TV?
-Vet inte. Varför byter du samtalsämne?
-Sätter du på té?
-Mhm. Strax.
#Blogg100
Varför inte ge någon en kram? Varför inte unna dig själv något du tycker om? Varför inte säga ja? Det finns alldeles för mycket arga nej. Alla dessa rädda negativa människor. Vad är det som driver dem? Visst vet jag att ilska och rädsla producerar mycket bränsle. Det känner jag ju själv också, som har tendenser till road rage (alla dessa idiotiska medbilister, har de INGET vett i skallen?)
Men sen då? När ilskan rinner till och svordomarna flyger känns det säkert bra. Men sen kommer ågren. Tomheten. Som en utpyst ballong. Lealös. Orkeslös. Magontet efter att ha glufsat i sig en slafsburgarge för fort på mcProfit.
Vad är det egentligen som är så hemskt farligt med att ge någon en chans? Vad är det värsta som kan hända?
Om vi inte börjar ändra vårt beteende, vart tror du det här leder? Inte till något gott, om du frågar mig.
Visst är det svårt. Jag har svårt att säga förlåt. Det känns som om jag tappar ansiktet. Jag skäms. Då blir jag hellre arg. Riktar blicken mot något annat.
Det är inget fel med att bli arg, det som finns där inne måste ju ut. Alternativet är mycket värre.
Men, ibland är ilskan bara en täckmantel.
Det gäller att välja sina fajter.
Och det hela blir en roll. Något som tar över. Och fast du vill göra annorlunda höjer du rösten, eller än värre, handen, igen. Du tycker inte om dig själv när du gör så där. Du skadar dig själv. Det är därför. Därför förlåt, kram, leende och annat ”känslotjafs” är viktigt.
Eller, har jag fel?
Johanni
#Blogg100
Så blir jag förbannad på något dumt som regeringen säger. Och jag går ut på Facebook och kommenterar det. Andra håller med. Någon sätter igång en namninsamling. Någon kanske arrangerar ett event. Reaktionen är snabb, nästan instinktiv. Det tog inte länge förrän sökmaskinen google hade upphöjts från en enskild aktör bland mågs till att bli verbet vi associerar med att göra en sökning på nätet. Vi googlar något. Men, vi facebookar också något. Detta har, intressant (och kanske signifikativt) inte blivit verb. Facebook har ändrat förutsättningarna för hur vi kommunicerar, och trots alt det talas om det ibland, talas det inte alls tillräckligt mycket om det.
Vi organiserar på ett sätt som aldrig varit möjligt innan sociala medier kom. Vi gör på samma sätt som den splittrade egyptiska oppositionen gjorde då de störtade Mubarak.
Och jag tycker om det. Tycker om känslan av möjligheter, öppna horisonter.
Jag sätter ut en serie med tweets om det. Att gå från tanke till ord så snabbt, det är nästan berusande.
Sociala medier vibrerar ibland. De genererar energi. De ger dig kraft och styrka. De ger dig en kick. Får dig att känna dig uppkopplad, inne i spelet, nära det som händer. En aktiv part.
Eftersom dina meningsmotståndare också syns tydligt på samma sociala medier ägnar du lätt en hel del tid åt att besvara dem, kritisera dem, håna dem, varna för dem, skratta åt dem.
På kort tid har nättroll och folk med mycket dimmiga åsikter fått fotfäste i det som går för offentligt rum i våra dagar. Och det är oroande. Hatretorikens gränspålar flyttas hela tiden framåt. Allt mer absurda saker assimileras och blir normaliserade. Det som var otänkbart att säga offentligt igår är nästan ok i dag och imorgon höjer få ens ögonbrynen längre. Sociala medier har börjat lukta. Missbruk av den inneboende potentialen och kraften ökar.
Men det finns en sak som oroar mig mycket mer.
Privatiseringen av det offentliga rummet.
Allt jag säger, tycker och uttrycker på sociala medier är paketerbart, och slussas ut i olika mediakanaler. Allt blir till innehåll som lockar besökare, som gör mediet attraktivt för annonsörer, och för de som vill analysera kundbeteenden och trender.
Allt följer dessutom vissa algoritmer. Vi användare genererar det som uppfattas som värde i ett socialt medium. Samtidigt ser vi inte allt, har inte kontroll över flödet. Vi ger också upp upphovsrätten till de delar av våra liv som vi delar socialt.
Min kritik mot sociala medier utgör inget undantag. Detta är den användargenererade innehållsproduktionens andra skede. Vi kan kalla den för guldåldern. Det finns inga regler för hur spelet skall gå till. Företag som satsat mycket pengar på att utveckla sociala medietjänster börjar nu begripa hur de skall maximera vinsterna från sina investeringar. Det är ju inte av godhet de investerat.
Papperstidningar och TV slukas av detta nya koncept.
Musik och film går samma väg.
Det som jag får ut av detta som enskild individ är en kanal för mina tankar. Och ett varumärke. I slutfasen av en extremt individkultifierad utveckling ligger nämligen tanken och väntar på att slå igenom. I morgondagens mediala samhälle är vi alla våra egna varumärken. Det vi skriver, tweetar, tänker, fotograferar, filmar, delar, är alla delar av vårt privata brand. Vi säljer oss själva på en åsikternas och kändisskapets marknad. Det är vad vi får i utbyte, det vi tar hem från transaktionen. Jag vet inte ännu vem som vinner mer där. Vad tror du?
Johanni
#Blogg100
Det har kommit lite vårkänslor i luften. En ny början. Som omväxling har löpsedlarna inte våld eller rasistiska uttalanden, utan handlar om hela vanliga kändisar som druckit för mycket eller gjort bort sig på något annat sätt. Jag trodde aldrig jag skulle längta efter skvallernytt, men efter det senaste årets löpsedlar känns det både välkommet och lugnande.
Det är så mycket näthat, gatupatruller, hot, nedskärningar, självmordsbombare och bakåtsträvande att vem som helst blir matt. Om det inte är miljöförstöringen som tar kål på oss, om vi överlever klimatförändringarna, ja då är det inre stridigheter som avslutar jobbet.
När vi hade folkomröstning om EU var jag emot vad jag då uppfattade som ett försök att skapa europas förenta stater. Senare har jag sett på EU-projektet som ett försök att göra gott, med en rejäl dos naivitet, makthunger och klumpighet som hinder. EU är, eller försöker vara, the good guy. I förhandlingar med betydligt ondare statsbildningar framstår EU som ett mer sansat alternativ. Trots sina brister känns EU så mycket bättre än alternativen.
Fram till nu har det verkat som om EUs största hot kommit utifrån. Nu har allt förändrats. Strukturen svajar betänkligt. Och svajandes kommer från länder som Polen och Ungern. Länder som ville bryta sig fria från sin östblockshistoria och alliera sig med ”väst”.
Det tog en generation, knappt, innan pendels svängde igen. Extrem nationalism, rasism och xenofobi slår nu igenom, i bjärt kontrast till de EU-regler och överenskommelser länderna bekänt sig då de skrev under avtalen.
Det är en ödets ironi att de östeuropeiska länder som EU skulle ”hjälpa” nu blir trojanska hästar inuti unionen.
Förra årets flyktingsituation är, enligt många, en vattendelare som urholkar EUs kärna. Som visar var vi egentligen står. Och det är sant att flyktingfrågan väckt nationalism till liv i många EU-länder.
Men det är Ungern och Polen som genomför lagförändringarna som kan få mycket mer långgående konsekvenser.
Så skiner solen fram emellan träden. Koltrasten sjunger så vackert på vår gård.
Sent på kvällen tar vi oss till Tavastia. Där är det revolution. Bob Hund kärleksbombar oss fullständigt. Så mycket positiv energi, på full volym. Konserten är kort, alldeles för kort. Men för en liten stund känns världen normal igen. Allt känns bra. Det finns kärlek, det som är vackert, och det som gör livet värt att leva.
En stund är allt bra.
Johanni
#Blogg100
Han skissar ännu lite slarvigt, lite för ivrigt. Han är rädd att missa essensen, men hoppar över detaljerna. Handen rör sig vant och snabbt. Han behöver inte titta ner på pappret för att veta vad han gör. Det är kanske ett misstag.
Raspandet från den grova pennan väcker uppmärksamhet i den annars tysta lokalen. Ett par några bord bort tittar förundrat på honom och viskar sinsemellan.
Han bryr sig inte. Han har inte tid att vara försiktig. Inte nu, när han äntligen får belöning för sitt tålamod, och de oändliga mängderna blaskigt kaffe han druckit just här, i väntan på just detta.
E sitter i profil emot honom. Hon är helt upptagen av menyn.
Hon funderar på en grönsakssmoothie, men ändrar sig just som hon ska beställa. Tänk om någon ser henne!
Nöjd och lite skuldmedveten låter hon axlarna sjunka ner en aning. Hon visste inte att hon spänt sig så. Är det något som är fel?
Klockan på väggen talar om för hela världen att nu är den tjugoen minuter över fem.
Hon gjorde rätt val. Det känner hon på sig.
Paret som tisslande viskat om mannen som betedde sig så underligt betalar och går mot utgången. Det ser ut som om de för ett ögonblick tänkt säga något till E, men det är säkert bara inbillning. Dörrklockan pinglar bakom dem när de går ut.
Johanni
#Blogg100
Dags för veckans lista, denna gång tre olika typer av webbtjänster som verkligen levererar.
3. Serial
Poddcasten som öppnade ögonen på folk kring vad en podd kan vara. Helt fängslande&fascinerande. En förebild.
2. Medium
Längre texter med insikt och tuggmotstånd, kan sådant fungera i dagens hetsiga mediatempo? Jajamensan, det går alldeles utmärkt.
1. Swarm
Jepp, jag har checkat in på fler ställen än vad du har, så jag får slå på pinatan varje måndag. Bleeblee.
Bonus: Periscope
Tittar på långa livesändningar från grekiska övärlden där videoblogaare berättar om vardagen runt flyktingströmmen som försöker ta sig till Europa. Det blir på riktigt. Det kommer nära.
Vilka är dina bästa och varför?
Johanni
#Blogg100
Det är sent, jag är trött. En lång arbetsdag är nästan över. Konflikterna hemma har hanterats någorlunda. Nästan alla ligger i olika hörn av lägenheten och snarkar.
Jag borde gå och sova, imorgon är också en lång dag.
Men jag måste skriva.
Jag är ju med i #Blogg100-utmaningen, för tredje året i rad.
Och jag vill skriva. Funderar på ämnen. Internationella kvinnodagen ligger högt på listan under dagen. Men sedan läser jag twitter och tappar sugen. Mycket har redan sagts.
Real Madrids promenadseger hemma mot Roma hinner jag också fundera på, men känner att jag inte har så mycket att tillföra där heller. Helst vill jag ju bjuda på en ny vinkling, en alternativ insikt, eller något sånt.
Så, vad är det som driver mig att skriva? Varför försöker jag lära mig nya saker? Blir man aldrig ”färdig”?
Jag kan bara svara för mig själv. Jag drivs av nyfikenhet. Av att öppna nästa dörr, få en ny insikt, utbyta en åsikt. Jag vill aldrig bli färdig.
Nyfikenheten är en stark drivkraft. Jag hoppas jag för behålla den. Den får mig att orka när jag egentligen inte gör det längre. För hur länge till, det har jag ingen aning om. Just här, just nu, är den i alla fall påtaglig. Den är mitt stöd men också min piska.
För visst är jag lika lat som många andra. Jag väntar till deadlinens sista minut. Ibland lite längre. Jag tar på mig mer än jag klarar av, och är därför nästan alltid lite försenad. Todo-listan fylls alltid på minst lika fort som den bockas av. Nya saker dyker ständigt upp.
Fast jag levererar. Jag vill fortfarande mycket. Det verkar inte ändras med åren. Mycket annat gör det. Jag har mindre tålamod med strunt, det känner jag tydligt. Och jag känner att mycket är meningslöst. I ett tillräckligt stort perspektiv är naturligtvis allt meningslöst.
Det kan låta svart, men det finns åtminstone en bra sak med den insikten. Och det är att inte tro att det jag gör spelar så himla stor roll. Det är inte utan mening om jag gör dem eller inte, men på samma gång är jag inte heller jordens medelpunkt. Har jag trott det då? Jo, i svaga stunder då jag jobbat extra mycket har nog tanken smugit sig in. Jag är Någon. Jag gör Viktiga Saker. Sådana Som Spelar Roll. Insikten att vår tid på jorden är så kort är också insikten om sakers proportioner. Det har jag tänkt på, när jag reflekterar över mitt åldrande.
Vad är din drivkraft?
Johanni
#Blogg100
Haha! Nu är jag här igen, och snart kanske väldigt mycket mer. Jag håller på och försöker migrera hit då min gamla webbplatsbloggtjänst kommer att läggas ner. Då ses vi här. Kul!
Idag inledde jag cykelsäsongen. Jag cyklade till jobbet. Det går ofta på samma sätt. Första dagen förvånas jag över hur lätt det känns. Efter några dagar är baken öm och jag funderar på vad jag håller på med, och om det inte finns mjukare sadlar…Efter en vecka känns det ingenstans och cyklandet har blivit en vana. Nu, då våren är som yngst, är vädret fräscht och svalt. Benen, liksom resten av kroppen spritter lite av vårkänslorna, vilket gör cyklandet lättare. I år har dessutom gruset sopats bort ovanligt tidigt, vilket gör att trottoarerna med delad cykelväg inte är så farligt hala.
Det är lagom ansträngande, lagom friskt och lagom tungt. Huj vips så är jag framme.
Visst känns det bra att cykla. Lite som att göra en miljögärning, och få motion samtidigt. Men det är inte därför jag gör det. Jag skulle vara oärlig om jag anförde gröna skäl.
Det hela är mycket enklare än så.
Jag är snål. Jag vill inte lägga ut 45+ euro/månad för en månadsbiljett. Så jag räknar dagar och funderar hur mycket jag sparar genom att cykla.
I en matteuppgift som M frågade om hemma vid matbordet fanns en graf över hur vår användning av pengar förändrats sedan 1900. Många saker har blivit billigare, eller vi sätter mindre av våra disponibla medel på dem, medan helt nya kategorier utvecklats under den seanser hälften av århundradet. Jag har vant mig vid att betala för nät, telefon, datorer, prylar, maskiner, streamingtjänster osv. Jag har fortfarande ibland svårt att köpa snittblommor (de vissnar ju så fort), kläder åt mig själv (den här jeansjackan har jag bara haft i 25 år, nog håller den), skor, möbler (de vi har fungerar ju). Nya strömdosor, telefonskydd, hårdskivor mm blinkar jag däremot inte ens två gånger innan jag köper. Om jag tycker de behövs.
Jag vill gärna bjuda om vi är ute (om jag har råd). Jag vill inte snåla med mina vänner, eller på resa med familjen, eller med mina barn. Jag vill göra rätt för mig. Som ung anarkist tyckte jag det var helt ok att tjuvåka. Det har jag slutat med för åratal sedan.
En gång, när jag var barn, kommer jag ihåg att jag var med och stal godis. Vi åkte fast. Det var oerhört pinsamt. Att stjäla ligger inte för mig. Inte heller om det inte fanns någon risk att åka fast skulle jag stjäla. Jag mår dåligt av det, helt enkelt. I min värld ska en göra rätt för sig.
Jag stöder gärna lokaltrafiken, det är bra att den finns. Men det känns dyrt. Jag skulle hellre ha ett månadskort där bara de dagar räknas som jag faktiskt använt buss, metro eller spårvagn. Då skulle jag gå vissa dagar, cykla vissa, åka buss andra. Nu blir jag istället så där gniden att om jag betalat månadskort så åker jag också varje dag, för att ”få valuta för pengarna”. Så fånig är jag.
Hur fånig är du?
Johanni
#Blogg100
Du har säkert undrat. Slutade han nu?
Nej, det har jag inte gjort. Jag satte in inlägg här därför att min #blogg100 slutade fungera. När den kom igång igen fortsatte jag att blogga där, som om ingenting hade hänt… Du hittar min #Blogg100 här
Hittat På 