Författararkiv: Johanni Larjanko

Svårt att sluta

Publicerat i reflektion av

Det tog tid, men nu är vi där. Sista avsinttet av MadMen är bakom oss. 

Det var ett bra slut. Öppet. Jag känner mig tvungen att gå ut på nätet och se hur andra tolkat vad som egentligen hände. Jag känner att jag processar det vi sett, känt och tänkt. En tid/period är över. Något som inte kommer tillbaks.

Vi hade en lång paus. En lång tid var vi som uppslukade, det var för flera år sedan. Ordnade till och med MadMen-partyn. Jag lärde mig att göra (och tycka om) Old Fashioneds.
Sedan hände en massa andra saker och serien försvann från radarn. När den sista säsongen kom ut fastnade den inte lika starkt längre. Kanske hade nyhetens behag mattats av. Kanske var det något annat. Delvis hade andra serier kommit in istället (många av dem ännu oavslutade).
Så fick vi ett ryck i höstmörkret och så var vi fast igen.

Det är, helt enkelt, svårt att sluta saker.

Det är däremot mycket lätt att påbörja dem. Nya webbtjänster till exempel. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många olika SoMe-konton jag har, men de är många.
Och jag använder dem inte. Inte många i alla fall.

Kanske är jag lite som barnet i godisbutiken. In och titta på allt fint, smaka på lite av varje, men inte avgränsa och fokusera. Dopaminaddikt, kanske.

Det är lite likadant på jobbet. Det är väldigt mycket roligare att påbörja något nytt än att genomdriva (genomlida) hela processen. Jag är inte serieentreprenör, men nog seriestartare.
Fast jag borde veta bättre. Alla behöver vi avslut. Allting tar slut. Att springa till nästa uppslag håller inte i längden. All den där energin och alla de där tankarna behöver få utlopp, men de behöver också blomma ut i något vackert, något fullbordat.

Ibland läser jag om vänner eller bekanta som kör med en sak in en sak ut. Det kan gälla kläder eller böcker. Jag borde genomföra det konsekvent för nya idéer. Påbörja något nytt först när något annat avslutats. Inte för att det är ”rätt” sak att göra, utan för att jag helt enkelt mår bättre av det. Och för att resultaten blir bättre.

Kanske, tänker jag, är det också något med tiden vi lever i. Filmer ersatta av serier, artister ersatta med spellistor. Sociala medier ett oavbrutet scrollande. Allt i ett ständigt flöde.
Jag brukade ofta vända mig mot den förenklade dramaturgin i många publikfilmer. Nu kan jag se att idéen med avslut/upplösning (och till viss del katharsis) också har en poäng.
Att vi kan lämna saker bakom oss. Att vi kan säga hejdå.
Adjö.
Farväl.
Det är svårt också med vissa böcker, men inte riktigt av samma orsak. Där kan det istället vara så att jag inte vill lämna människorna och världen mellan pärmarna. Slutet kommer som ett expresståg om natten, svart och ostoppbart.

Jag känner att jag inte riktigt har verktygen som behövs för att avsluta saker på ett snyggt sätt. Det kan vara ett svepskäl, det vet jag. Lika bra kan det vara en ovana. Eller bekvämlighet, att gå enligt minsta motståndets lag.

Under de senaste åren har jag många gånger upprepat att jag vill gå i NEJ-skolan, att jag vill lära mig att säga nej till alla möjliga saker. Jag hör mig själv säga ja alltjämt, och jag blir ofta förvånad. Det är en inrotad vana, eller så är det bara enklare att säga ja än nej, för då måste jag kanske förklara mig, och så kan ju nån bli lessen.
Nu tänker jag att jag också behöver gå i AVSLUTA-skolan.

Hur gör du? Är du bra på att avsluta? Har du några trick?

Skuttande tid lutande id

Publicerat i #Blogg 100 av

Jag får inte riktigt fatt i dagarna. De glider mellan fingrarna på något sätt. Klockans timmar hoppar lite hit och dit. Och nu har de fått sällskap av dagarna, som gärna smiter iväg på en liten timeout, eller byter plats så där på skoj bara. Liksom tangenterna här framför mig. Skuttar hit och dit.

Jag kommer ihåg ett samtal. En annan tid, ett annat land, andra vänner. Vi talade om att husen i staden skuttade runt på natten och bytte plats med varandra. De var uttråkade. De ville spela spratt. Även hus behöver lite utmaningar då och då. Världen är mer än virtuella rum, ekvationer och lönecheckar.

Det kändes som en bra förklaring på varför vi hela tiden gick vilse i staden. Att få det abnormala förklarat kändes då betryggande, även om det bara var på skämt.

Nu är jag inte så säker längre.

Det heter ibland att linjen mellan galenskap och normalitet är hårfin, att vi alla har det i oss. Samtidigt tror jag det är något som är lätt att slänga ur sig, svårare att tro på, ännu svårare att leva i. Däri ligger en slags vurm för galenskapen, en tankens lek med gränser. Att acceptera kaos som universums ”naturliga” tillstånd är inte alla förunnat.

Det är lätt att leka med begreppen, svårare att omgärdas av dem. Om detta gör oss naiva vet jag inte. Jag tänker att vi alla har lite olika mekanismer för att klara dagen.

Efter många års paus besöker jag städer igen, städer där mycket har ändrats. Hus har rivits, målats om, byggts till. Vänner bor inte kvar på sina gamla adresser.
Några är döda.
Butiker, biografer och kaféer har försvunnit, bytt namn, flyttat. Staden är inte färdig. Staden är inte heller statisk. Men, som tur är, sker förskjutningen mycket långsamt. Hanterligt. 

Nyss var det fredag. Nyss var det morgon. Nyss var det september. Nyss var det 1992.

Ute står träden i givakt. De stod där igår också. Himlen virvlar vit och vintern kommer. 

Jag lyssnar på spotifys spellista över de låtar jag spelat mest under 2018. Himla bra låtar.

Jag tänker på natten.

Fram tid

Publicerat i #Blogg 100 av

Tid är alltid en svår sak att förstå. Det är en mänsklig uppfinning, något vi tycks behöva för att kunna hantera det knepiga med att finnas till. Vi har många talesätt och uttryck kring tid, den som lever får se, att leva i nuet, fånge i det förgångna, framtidshopp, ja, du förstår.

Politiker tycker ofta om att prata om framtiden, i ett försök att verka visionära. Detta och detta händer i framtiden, vill vi ska hända i framtiden, kommer att hända i framtiden.

I min bransch talas det ofta om framtidens lärande. Då lär vi oss, underförstått, på ett nytt sätt. Detta nya sätt är bättre. När EU försöker hantera lärande handlar det om framtidens kompetenser, vad vi behöver kunna, veta och klara av för att fungera i framtidens samhälle.

Ibland undrar jag.

När kommer denna framtid? När är vi framme i tiden?

Hur vore det med att diskutera dagens lärande, utmaningar, samhälle, och hur vi ska bemöta och utveckla?

Jag kan känna att all denna framtidsdiskussion kan vara ett sätt att inte prata om utmaningarna. Det är som om det gällde någon annan, i ett annat slags samhälle.

Men det är fortfarande vi, och det är samma samhälle.

visst utvecklas vi, det vill jag gärna tro.

Men jag tror inte allt förändras så i grunden, att vi till exempel skulle börja lära oss på helt nya sätt. Jag tror det finns bra och dåliga sätt att utbilda, idag liksom imorgon.

Det är helt enkelt lättja som gör framtidsmakarna ovilliga att hantera nuet.

Visst måste vi kunna höja blicken, allt handlar inte om här och nu. Men morgondagen hänger ihop med dagen, och i viss mån med gårdagen.

Förstår du hur jag menar? Håller du med?

Johanni

#Blogg100

Dagens öppning

Publicerat i #Blogg 100 av

sondagKyrkklockorna klingar över ön. Vi är insvepta i grå blöthet. Tomma bussar kör genom tomma gator. Allt är stilla. Det är söndag morgon, och kontrasten mellan inne och ute är påtaglig.

Jag tänder det andra adventsljuset och öppnar dagens tidning. Där finns mycket att läsa. Hunden ligger hoprullad och andas tungt, till synes nöjd efter morgonens promenad i det blöta friska. Huset sover, ute orkar det knappt bli ljust. Det är årets mörkaste tid, en tid av övergång.

Att få läsa tidningen i lugn och ro, med en kopp té i handen, är lyxigt. Det är avkopplande, givande. Jag tycker det är en av de bästa sakerna med söndagar. Det invanda gör mig lugn, får mig att slappna av. Annars är jag rätt stressad under höstarna. Ett roligt och givande jobb håller mig fullt sysselsatt, men de sista veckorna har jag varit så slut att jag inte fått mycket gjort. Högen med måsten har växt på skrivbordet, men jag kan inte ta tag i dem.

För några år sedan skulle det i sig ha stressat mig oerhört. Nu tar jag det inte lika personligt längre. Kanske för att jag är äldre. Kanske för att jag vet att mängden jobb aldrig försvinner, det blir aldrig ”klart” på samma sätt som en TV-serie förr eller senare tar slut (jo, vi har först nu sett ut sista säsongen av Mad Men).

Hunden hoppar upp och lägger sig längs mig, med ryggen mot. Efter en liten stund hörs ljudliga snarkningar. Hon mår bra.

Tystnaden är vila.

Det är ok att inte göra något. Jobbet kan vänta. Plikterna kan vänta. Oron kan vänta. Världen kan vänta. Jag ska dricka en kopp té till.

Sen ska jag öppna dagens kalenderluckor.

Det är skönt att leva.

Johanni

Svårt att sluta

Publicerat i motivation, reflektion, utveckling av

sluta.jpg

Jo, jag erkänner. Jag har svårt att slutföra saker. På något sätt känns det alltid mycket lättare (och roligare) att börja något nytt.

För mig själv har jag tänkt att det beror på min uppväxt. Som skilsmässobarn har jag svårt för att bli lämnad. Det tar ont, och nånstans känns det som ett misslyckande. Jag var inte bra nog, jag dög inte, jag blev bortvald.

Med åren har den känslan blivit svagare, men nånstans där inne finns den. Kanske har det också lett till en viss avskedsångest. Att slutföra något är att lämna det bakom sig.

Det kan hända att jag associerar avslutande med något definitivt. Och då känns det lättare att hålla det lite på sparlåga, för då finns det ju ändå kvar. Jag har sällan varit den som sagt upp mig, som lämnat i en relation, som fattat beslutet. Länge hängde det också ihop med beslutsångest och en oförmåga att ta initiativ. Självklart är det också en del lathet, och kanske en rädsla för att bli bedömd, och befunnen otillräcklig. Jag vill inte göra saker till hälften. När jag gör nåt vill jag att det skall vara exceptionellt. Det skapar förstås en högre tröskel som blir särskilt tydlig vid avslutandet, inlämnandet, då jag inte längre har kvar kontrollen.

Sen kan jag också tänkta att det är en bra sak. Att vara seg, att inte ge upp. Jag släpper helt enkelt inte taget särskilt lätt. Det finns något bra i det. Jag har också svårt att säga nej, och det betyder att ibland blir det för mycket av allt. Jag skulle gärna blir bättre på det, att kunna säga nej. När det kör ihop sig och alltför många saker slåss om min tid och min uppmärksamhet samtidigt blir allt lite lidande. Jag tappar fokus, och splittras. Den sista veckan har jag därför äntligen kommit igång med att pröva pomodoro-metoden. 25 minuter oavbruten koncentration på en uppgift, allt annat avstängt. Sedan 5 minuter paus. Hittills har det känts väldigt bra. Det är förvånansvärt hur mycket jag hinner skriva/tänka/göra på bara 25 minuter. Nu ska jag jobba på att en del av dessa tomatklyftor också används till avslut. Det skulle kännas oerhört skönt att bli bättre på det. Bättre på att sluta.

Hur brukar du göra? Och hur tänker du?

Johanni

Husminne

Publicerat i berättelsen, Minne av

seriousMjuk luft. Len mot trött kind. Utan egen agenda, dagen är redan över. Det är för sent. Kanske är det bara människor som tänker så. Att natten är slutet och gryningen början på något nytt. Kanske är det det yttersta beviset på vår självupptagenhet.

Om det nu skulle behövas några bevis.

Sent blir senare. Hela idéen med att mäta i tid, och dela in allt i tid, det är ju bara människan som håller på med sånt. Sakta men säkert.

Löven doftar fuktigt sött. De virvlar. De tystar. De väntar.

Utanför går vågorna höga.

Här svalnar téet. I detta finns jag. Fokuserat. Ögonblickligen. Jag vill gärna tänka att det hela är som att glida förbi på vita duken, utan att det blir synliga spår. Men riktigt så enkelt är det inte. Rytmen håller i. Samtalet är i förtroende. Med en underton av desperation. Något intensivt i betoningen.

Som att det var viktigt.

Jag är noga med att inte sträcka ut händerna.

Det blir så rörigt då.

Rummet är stort och nästan tomt. Väggarna flagar vita. En sliten pinnstol står på golvet. Inte mitt på, utan lite till höger, och lite på snedden. Ett täcke, en filt eller kanske ett lakan hänger delvis på ryggstödet. Det är ljust, men inte bländvitt.

Ljus flödar också in genom höga fönster. De är stängda och stänger ute världens larm. Höga gröna lövträd som jag inte känner igen fyller utsikten. vi är uppe på andra våningen i ett mycket stort hus byggt av sten. Vi är någonstans i södra Frankrike, och jag har ingen aning om hur gammal jag är, men antagligen inte många år.

Ljuset faller in högt och snett genom rummet.

Jag kan lätt lägga till fler detaljer, i övergången mellan minne och fantasi. De skulle låta och kännas precis lika sanna som det jag just berättat. Jag vet inte om något av det är sant. Det spelar heller ingen roll, egentligen. Men just för att det är ett minne känns det som en del av något. Av min historia. Och på samma gång som jag börjar minnas, börjar beskriva, skapar jag, frammanar jag en bild som kan vara helt konstruerad.

Det finns helt enkelt inte några gränser längre.

Jag är på genomresa. Huset tillhör någon vi känner.

Allt är mycket långt borta.

Johanni

Kometspaning

Publicerat i reflektion, skräck av

kometenDet är lätt att se åt andra hållet. Att tappa fokus. Allt runtomkring drar åt samma håll, bort från det jag borde se. Nu är tiden då allt filmas, allt händer under min näsa, framför mina ögon. Men lika lite som jag antagligen skulle tro på en utomjording, eller en vandrande död, fastnar jag för det som faktiskt är. Jag förstår metaforen med hiding in plain sight, men kan inte komma förbi den. När en spelfilm plötsligt blir dokumentär och våldet har flyttat in i Vita huset, då känns det jobbigt. Sent på kvällen, och detta är i början av september, går jag ut i nattmörkret för en kvällprommis med hunden. Jag går ut i t-skjorta, och det är varmt. Det är inte ”normalt”. Det är kometen kommer. Du vet, när du vaknar från en dröm och inser att det bara var en dröm, du dog inte på riktigt, störtade inte till marken, var inte jagad av en psykopat, eller vad din nuvarande rädsla nu kan vara.

Huvudsaken är att det inte var riktigt. Det finns en annan värld. Vi bryr oss om varandra, vi är inte rädda hela tiden, vi går inte i ständig katastrofberedskap. Det finns saker att göra, saker att upptäcka. Ännu har vi tid.

Men så smyger denna värme in. Den kan vara helt slumpmässig. En tillfällig anomali. Men om det inte är det får vi skräck på en annan nivå. En som känns.

Att leva i rädsla är inget nytt för människan, det är något som säkert hållit oss vid liv otaliga gången. Men när vi skapar den själva. Kanske är det där den mänskliga självdestruktiviteten visar sitt sanna jag, blommar ut i sin hela galenskap. För vi skulle ju inte behöva detta. Vi kunde faktiskt göra saker på ett helt annat sätt.

Morgon

Publicerat i reflektion av

morgon2

Regndroppar. Huskroppar med spegelblanka, mörka fönster. Morgon. En fukt som tränger igenom allt, klibbar fast. Mörka vatten med långa stråk av grönt. Tomma båtar ordentligt fast i sina bryggor, gungar inte ens. Det till och med doftar vått. Trafikljusen sover ännu. En gök kuckuar osannolikt, annars är fåglarna tysta. Någonstans kokar en fotbollsmamma gröt. Benen går framåt av sig själva. Detta är vi byggda för. Gräset morgonvått. För en stund skiftar perspektivet. Detta mår jag bra av. Visserligen räknas stegen, träden har fallit omkull eller sågats av, ryggen gnäller.
Detta blir en vana, kroppen bara väntar. Den behöver motstånd. Den behöver utmaning.
Jag svarar.
För mig, som lever med huvudet bland molnen, är detta den bästa medicin som finns. Jag, som tyckte mig förstå kluvenheten inför vår kroppslighet i Varats olidliga lätthet har måstat slåss lite med mig själv. Om det är kulturen jag vuxit upp i som gärna håller avstånd, om det är min personlighet, eller om de två mötts i en ohelig allians vet jag inte. Men jag vet att det inte alls är bra att bara umgås virtuellt, att bara använda huvudet. Kanske är det en självklarhet för dig. Det har inte alltid varit det för mig. Där har jag ibland måstat övervinna mig själv. Och jag har aldrig ångrat mig.
För några år sedan kände jag hur min lilla inre hedonist tog greppet. Att njuta av saker och ting, att till och med frossa i ibland, kändes mycket tilltalande. Det gjorde så att livet kändes. Kanske är denna nyvunna insikt och början på förändrat beteende en naturlig fortsättning enligt den tankebanan.
Kommer hem, sätter på P1 och tévattnet.
Idag har börjat bra.