Det var vår, och de skulle flytta ihop. Det spelade ingen roll att vännerna hade avrått dem. Fel kemi, sade de. Ni är blinda, sade de. Det kommer sluta olyckligt, sade de.

Men nu var kontraktet underskrivet, packlådorna hämtade från Alko och flyttölen köpt.

De visste att vännerna kanske hade rätt.

Båda kände fjärilar i magen och hade svårt att sova de sista dagarna.

Kemin oroade dem inte nämnvärt. Vad visste väl andra om hur de kände? Att det kunde sluta olyckligt visste de båda. Sånt hade hänt förr.

Men en sak som förenade dem var beslutsamheten.

Tanken att man måste våga pröva.

Att alternativet vore så mycket värre.

Det, att stå vid strandkanten och se fartyget försvinna i fjärran.

Det att aldrig höja rösten och säga sin mening.

Så de tog vännernas förmaning med ro.

De visste var det hade varann.

Jag vill.

Jag vill berätta.

Det är svårt.

Livet kommer emellan.

Hunden behöver promenad.

Lejonen spelar.

Rapporten skall in.

Jag vill.

Jag vill skapa.

Det är svårt. Diskmaskinen skall tömmas.

Maten skall lagas. Tidningen skriker efter att bli läst.

Hela tiden. Någon annanstans.

Svårt att fånga. Svårt att landa.

Viljan slåss med drömmen som bundsförvant. Behoven segrar.

För drömmen är seg, men svag.

Den har inga skarpladdade vapen i sin arsenal. Bara vaga löften.

Och sådana står sig slätt mot vardagens arméer. Dagar som rullar in, slår mot stranden, och ebbar ut.

Tankar som glider förbi, gäckande.

Sen är det dags att arbeta igen.

Arbetet håller mig skärpt, och stimulerad.

Arbetet hindrar mig.

Ibland är det bra att bli hindrad.

Ibland behövs en utmaning. En skenmanöver, som avleder uppmärksamheten. Bara för ett ögonblick.

Ibland är ett ögonblick allt som behövs.

Hjärnan lurar gärna sig själv. Den är tvetydig på det sättet.

Jag klagar inte. Hjärnan är en formidabel bundsförvant. Hellre på min sida än på motståndarens sida.

Snart nog har bisatserna hopat sig till en sista, ogenomtränglig försvarslinje. Om allt annat failar, stall.

Och nog fungerar det också. Det reflekterande sinnet väntar bara på möjligheten.

Och så har ögonblicket glidit mig ur händerna.

Rentvättad som en baby.

Med hela världen för mina fötter.

Då kommer natten.

Hon ser ut över vattnet. Hon ler. Allt annat, men inte detta.

Långsamt löser knutarna upp sig. Sakta sjunker tempot.

Hon känner doften. Doften av trygghet. Den är lite fuktig, med en arom av tallbark. När hon var liten tänkte hon att den doften skulle kunna göra henne till miljonär. Hon fantiserade om olika flaskdesigner. Namnet var självklart. Skogsro.

Hon hade varit lite orolig. Alla nybyggen, asfalteringen, åren som gått. Tänk om doften förändrats?

Det hade den inte.

Doftminnet är starkt, kanske för att det är så osynligt. Det kopplas till ett minne, en plats, en tid.

Det kommer plötsligt, du kan inte värja dig.

Kanske finns dofterna i en annan dimension. Kanske är det glimtar av denna parallella värld vi ser då vi doftminns.

Grannens gård är tom. Ingen hemma.

Bra. Det är bättre så. Bättre att ha hela utrymmet ledigt. För det som hon måste göra är så svårt.

Hon ryser till, och slår bort tanken.

Bäst att ta en sak i taget.

Utan tvekan gick de in i en ny tid. De hade sina skinande rustningar, sina chaufförer, och sina vita tänder. Men framför allt hade de trogna undersåtar. Sådana som slet i tysthet. Vars näve knöts i fickan, aldrig i luften. Naturligtvis blev de väldigt populära. Deras löften fyllde luften. Sövande duvor skickades till rymdens alla hörn med glädjebuskaget. Vita flöt floderna. Snart, sade man. Snart började den nya tiden.

Under tiden fortsatte maskinerna att hamra. Barnen att jämra.

Med blicken fäst därbortom. Sinnen tömdes. Kärl fylldes.

Något förde klockans visare framåt.

Vid den svedda jordens rand samlades de som blev över. De hade sorterats bort. Trasiga, skelögda. Snedbenta.

Varje morgon vid duvflyget klämtade klockan tre slag. Ett för det gamla, ett för idag, och ett för det kommande.

Portarna hölls öppna till sent på kvällen.

Ifall.

Ifall bud skulle komma.

Spejare avlöste varandra i tornet.

Uppdraget gick i arv, men bara om synen var ovanligt god.

Annars…ja den svedda jordens rand var bred. Dit rymdes många.

I skenet av facklor vandrade de ut, farorna till trots. De hade inte längre något att förlora.

Bara genom att bevisa sin duglighet på Stora Vägen skulle de få sina platser tillbaka.

Så hade även de en rangordning, något att se upp till, och något att längta efter.

Vi visste inget, kunde de säga i byn. Alla visste. Tro inget annat. Men lögnen var så inarbetad att till och med de som ljög trodde på den. Helt och fullt.

Vi visste inte. Om vi hade vetat.

Då.

Till denna bygd skall vi flytta. Här står vi fasta.

Övertygade.

Jag såg dem inte mycket den våren. De liksom försvann under radarn på något sätt.

Och visst ska jag erkänna att jag inte speciellt sökte upp dem heller. Det var en…motstridig tid. Rutiner blir till vanor, vanor blir till mönster, och plötsligt är de saker som fick dig att skapa rutiner inte där längre. Men vid det laget är mönstren så djupa att du inte så där bara går och ändrar dem.

Hon hade börjat på ett nytt jobb, det minns jag. Hon verkade glad, om än lite avlägsen. Det är ju så svårt det där. Att veta när man ska lägga sig i och när man ska se bort. Jag menar, vi fattar väl alla våra egna val, eller? Hon mådde ju inte bra i relationen, det såg man ju. Hennes minspel var, nej alttå hennes blick…äh, hon såg torr ut helt enkelt. Som tom på den livskraft jag beundrat så när vi lärde känna varann. Men du vet, människor förändras. Ett tag är dom si, sen är dom så, och du såg aldrig riktigt när det hände. Kanske smög det sig på? Kanske jag är mitt inne i en sån fas just nu? Vad sa du att du hette? Kan jag få se några papper tack? Jag säger inget mer förrän du vidar mig pappren. Visa mig. VISA MIG.

Johanni

Motvilligt låter han motorn slockna. Han vet att den kanske inte startar igen. Han vet inte var han är. Han väntar. Hon sa att hon skulle möta honom här. Han måste spara på bränslet.

Och han får inte dra till sig mer uppmärksamhet. Det har varit alldeles för mycket av den varan redan.

Allt började så oskyldigt. En dålig dag. Ett förhastat ord. Plötsligt: livet tar en ny bana.

Han har redan börjat glömma det gamla. Det är sån han är. Här och nu, det får han (oftast) grepp om. Allt annat, det är såphalt. Allt annat, det är sånt han inte litar på.

Han vet att han inte kan lita på sig själv heller.

Fan, det finns ingen här i världen man kan lita på. Det är bara att fortsätta framåt. Som om.

Att göra något annat ändrar inte på utgångsläget.

Men nu. Nu fick hon gärna komma.

Där finns det ändå något. En gnutta hopp. En annan att dela förbannelsen med.

Han gör sig inga illusioner. Deras delade ögonblick är lika bestämda av omvärldens förakt som av inre drivkraft. Men, eftersom han inte gör sig några illusioner om den här tillvaron räcker det.

Det räcker mer än väl.

Han nynnar tyst för sig själv. För att få tankarna att gå. Nej, för att få tiden att gå.

Det mesta är ju just så. Väntande.

Omedvetet slår han fingrarna i en rytm mot panelbrädan.

Det ska gå. Det kan gå.

Då ser han henne.

Johanni

#Blogg100

Tror du han har vaknat än?

Tyst, han kan höra dig!

Nä, inte med de öronen. Såg du hur han såg ut? Helt uppsvullen. Kanske är det hettan.

Det är allergi, jag har sett det förr. Sandmaskar.

Uj, vad säger du! Tvi tvi tvi.

Åhå, börjar vi få kalla fötter? Kom ihåg vad vi lovade.

Jaja, jag vet. Men det är bara…sandmaskar, de ger mig rysningar. Är du säker?

Sluta med det där och häll upp mer té. Vattnet är hett.

A reser sig tyst och går bort till eldstaden. Med en liten eldgaffel lyfter han smidigt upp kastrullen från elden och håller upp två stora glas.

Det här kunde bli deras chans. Han visste det. Men det gjorde honom illa till mods. Det var något med..färgen, eller kanske lukten av mannen de släpat in från gatuprånget som klickade i honom. Han visste inte varför, men hade för länge sedan lärt sig att lyssna på sin kropp. Den sade honom saker.

Saker som kunde få honom att sväva. Känna jordens strävhet mot sin tunga. När det sa klick visste han att hålla sig borta. Ändå. Här var han. Han kunde inte annat. Men han måste inte tycka om det.

Ute i kanten känner han hur själen naggades. Sorg väntar på att flyta in, likt vatten i ett badkar. Så skulle det gå ännu ett varv.

Han håller andan.

Två kan spela det här spelet.

Johanni

#Blogg100

Han rycker till, plötsligt klarvaken. En avtagande känsla av oro domnar bort i lederna samtidigt som han börjar kunna fokusera.

För bövelen, att det kunde vara hett.

Var är han någonstans? Den där blå väggen, skuggorna som spelade i taket…nej, han ger upp.

Sjunker ner på kudden igen, huvudet fuktigt, tungt. Han sluter ögonlocken. Försöker locka fram ett minne genom att inte se rakt på det. Försöker istället höra det.

Ett klirr av…flaskor? Han känner med tungan i sin torra gom. Ouzo?

Han blir våldsamt törstig, och tappar så koncentrationen. Han ger upp försöker att minnas och sätter sig upp igen. Vatten. Finns det en karaff här någonstans?

Ja, där, brevid tvättfatet. Vågar han dricka? Hjärnan bryr sig inte, den behöver blött. Han sveper ett glas. Vattnet är ljummet. Sedan häller han motsvarande ett par glas över sitt feberheta huvud.

Det svalkar.

Nu ser han att rummet inte har någon dörr. Istället hänger ett gammalt brunrött draperi över dörröppningen.

Hur länge har han sovit? Värmen och ljuset gör honom desorienterad. Han vet inte riktigt vad han ser och vad som följde med från drömmen.

Nu hör han det igen. Något som klirrar. Inte i huset, men inte heller så långt borta.

Istället för att gå fram till dörren (eller fönsteröppningen) och titta ut sätter han sig på sängen igen.

Låt dem svettas lite, tänker han.

Två kan spela det här spelet.

Johanni

#Blogg100

Man har sagt mig att jag befinner mig på ett sanatorium. Ett vilohem för sinnessvaga. Men det kan väl ändå inte stämma! Alla verkar ju så trevliga! Så…normala!

Men herregud människa vad är det ni säger! Kommer ni då verkligen inte ihåg någonting?

Såså, ingen orsak att bli uppbragd. Ni måste tänka på cholera-halterna. Ni, min bäste doktor, ni om någon borde ju veta det! För, oss emellan, ni är väl doktor här? Ni är är inte en sån där inbilliningssjuk. En sån som är intagen för nerverna, men spelar doktor?

Vafalls, tvivlar ni på mitt ord! En grov skymf, det må jag säga.

Såså, ingen orsak att bli uppbragd. Här, sitt ner, jag ska ringa efter lite té. Vet ni, de har de godaste smörkakor jag har ätit här sedan jag var barn.

Har ni varit här ända sedan ni var barn!

Nej, ni missförstår. Min mor, salig vare hennes minne, hon brukade skryta om tant Evelinas kakor. Det är inte mycket jag minns nu av mor. Men det minns jag. Ah, att bita i det spröda minnet. Av mor. Nejnej, jag menar förstås kakan. Vet ni, det snurrar nog lite i huvudskålen ännu, när så egendomliga grodor hoppar ut. Det är bäst jag sätter mig här lite. Bara en helt kort stund, så att snurrandet upphör.

Ni hör inte röster också?

Förlåt, hur sa? Ni förstår, min hörsel, den är inte vad den en gång var. Nu för tiden får jag vara glad om jag hör ångvisslan.

Nej, det var inget, sitt ner ni. Det gör er säkert gott.

Ja, en gin&tonic skulle sitta gott nu, men det är inte att tänka på. Det är mycket strikta här, förstår ni. Hit kommer man för vattnet. Luften. Och renheten. Då går det ju inte an att de intagna tar sig en huttalutt i tid och otid. Nej vet ni, det står i reglementet.

Jaså, det säger ni. Och ni har läst reglementet?

Absolut inte. Det är strängeligen förbjudet. Det står i paragraf ett.

Jaha, på det viset. Säg mig, ni har inte hört talas om her Andersson?

Han i rum 4? Nä, inte alls. Hurdå? Vad ska ni med honom? Är det lobotomeringsrådet nu igen? Får de aldrig nog?

Glöm det. Nu tror jag att jag hör cymbalerna. Det är min signal.

Signal? Nu förstår jag inte riktigt.

Johanni

#Blogg100

Nu spelar ju inget av det där någon roll längre. Det var så länge sedan, allt har blivit något annat sedan dess. Men då, då kändes det viktigt. Som någonting påtagligt, något som lovade förändring. Och visst, kanske låg det nånting i den känslan. Kanske hade allt det där en del av förändringen. Men sedan, sedan gick livet vidare, och om det lämnade några spår kunde åtminstone inte jag se några. Kanske de gick att spåra med infrarött filter? Kanske en tidshund skulle kunna få upp spåret. Men egentligen, är det så viktigt? Det har varit, det är inte längre.

Inget är längre.

Det har blivit något annat. Varken bättre eller sämre. Världen funkar inte så. Världen är energi, och den försvinner inte även om sakerna tappar sin tillfälliga form. Teorin om entropin missar det relevanta. I ett tillräckligt stort perspektiv syns det klart och tydligt. Men människan är ju förstås sedan inte så bra på större perspektiv.

Det är en begränsning som ligger i livsformens dna. En självcentrering som tillåtit en längre överlevnad av det fysiska kärlet än normalkurvan. Men, liksom alla överlevnadsmekanismer, kommer den med ett pris. Och i detta fall är då en del av priset oförmågan att se saker och ting i ett tillräcklig stort perspektiv.

Här avbryts mina tankar av en doft. Vi borde vara skyddade, även ute på balkongen, där jag just nu sitter. Men, det tycks inte doften bry sig om. Den lockar äldre delar av hjärnan att vakna och reagera.

Det är, just därför, en utomjordisk känsla. Något bortom orden. Ett skirt, nästan flytande tillstånd. Honung och nytvättade lakan.

Jag är sex år och står på gården. Tunga vita lakan hänger på tork. Det är inte soligt, men vinden och den relativa värmen kommer nog att göra jobbet lika bra.

Solen var där för en stund sedan, men nu har den bestämt sig för att gå i gömman. Jag har slutat leta. Fast jag bara är sex vet jag redan att solen har sina egna bevekelsegrunder. Jag tänker inte ens blir sur på den.

Just nu fylls mina näsborrar av en doft.

Jag suger in den i mina lungor. Omedveten om omvärlden bara står jag där. Om någon skulle se mig trodde de säkert jag var en imbecill.

Men ingen ser mig. Vuxna ser överhuvudtaget inte små barn, de är för långt ner. Himlen ser de inte heller, de är för upptagna med att skynda sig framåt.

Jag, har släppt allt jag har för händer och går in i doften.

Den lockar.

Johanni

#Blogg100