Du vet det själv. Du vet bättre. Ändå.

Något håller dig tillbaka. Något säger stopp.

Du tänker att sen nästa gång.

Du ger upp.

Man måste välja sina fajter, intalar du dig.

Hellre fly än illa fäkta.

Att förändras är svårt. Vi har många inbyggda motstånd som står i vägen. Dessutom är det så lätt att bli distraherad.

Och det där med invanda hjulspår, det säger ju sig självt.

Sen kommer nån annan och säger vad som ska göras om. Göras nytt. Göras ”rätt”.

Och visst, i ögonblicket är det förstås ok att dras med. Att göra på ett annat sätt.

Eller så har finansiärer bestämt ge understöd för just den förändringsprocessen. Och så länge pengarna kommer in och alla är överens fortsätter förändringen.

Efteråt återgår allt till det normala.

För det är lättare så.

Visst är det bra att all förändring inte går över en natt. När treåringen DT pekar finger i sandlådan är det bra att alla inte genast hoppar åt det håll han pekar. Systemisk tröghet innebär också ett slags skydd. Mot allsköns populister och andra som har bråttom, men inte mycket i form av substans.

Men trögheten är inget vi ska lovsjunga. Gungflyet kan sänka även den godaste vilja. Trögheten gör att inget nytt händer, inga vedertagna ”sanningar” ifrågasätts, inga maktstrukturer utmanas.

Och ingen växt sker. För, om alla tänker som chefen är det inte många som tänker.

Därför förändring. Det finns i vårt DNA. Ingenting är nånsin färdigt. Vi kan inbilla oss att historien är över, att evolutionen tagit slut, men vi ser bara inte storleksordningen.

Allt går inte på en sekund, eller en mansålder.

Johanni

#Blogg100

Det kommer alltid så plötsligt. Anfallet. Utbrottet. Hotet. På spåvagnen kan en människa med avvikande utseende bli verbalt påhoppad. Eller två små killar som talar svenska (kom ihåg att detta är Helsingfors). På jobbet kan en kollega plötsligt bli utskälld. Och jag står bara där. Stum i ögonblicket. Första reaktionen rädd. Vad är det som händer?

Jag tycker det är fel, men går inte genast instinktivt in emellan.

Efteråt blir jag förbannad på mig själv, och tänker att nästa gång, då minsann.

Men det blir samma sak igen.

När chaffisen inte öppnar dörren för att en äldre människa tagit sig till utgången samtidigt som bussen skall gå säger jag också sällan något. Situationen är inte på något sätt hotfull eller aggressiv, men det verkar inte ha någon avgörande betydelse.

I de ögonblicken, då snabbt och rättframt handlade är påkallat, fryser jag till.

Jag vet inte varför. Jag skulle vilja ändra mitt beteende. Göra så som jag tänker att är rätt sätt att handla.

Det verkar inte som om önskemålet i sig är tillräckligt för att få en förändring till stånd. Så jag försöker shamea mig själv här, i hopp om att det ska knuffa mig i rätt riktning. Fast jag vet att det är svart pedagogik. Och sånt vill jag ju inte alls underblåsa.

Jag tänker att även om förändring är trögt långsam så går den i små steg. Jag tänker att det tar tid, men det blir småningom bättre. Jag har väl blivit mer socialdemokratisk till sinnet med åldern, eller nåt.

Och ganska ofta, i olika sammanhang, har jag sett att det fungerar just så.

Men inte i detta fall.

Här är det något annat lager i hjärnan som tar över. Något som inte låter sig styras så lätt.

Tips tas tacksamt emot.

Johanni

#Blogg100

Lite handlar det ju om oss själva också. Jag menar, det är himla lätt att kritisera andra, tycka de är dumma i huvet som inte fattar nåt. Men de tycker ju samma sak.

Det är svårt att leva sams med idioter. Särskilt som alla andra är det. Och inte fattar de när man sätter dem på plats heller! De blir bara sura. Eller ogint hotfulla. Helt orättvist. Och onödigt. Om de bara gjorde som jag säger vore allt bra. Det kan väl inte vara så himla svårt, eller?

Raka rör. Tydliga regler. Utskrivna bestraffningar.

Locket ska vara fast.

Lampan skall vara släckt.

Du ska se till höger, till vänster, till höger, innan du korsar gatan.

Om du är hund får du snusa andra hundar i rumpan 5 sekunder, sen blir det opassligt, och du borde veta bättre.

Du ska städa bort tallriken från bordet. Torka upp smulorna från skärbrädet.

Hänga upp tvätten.

Gå och sova i tid.

När alla gör som jag säger flyter dagen på i ett behagligt tempo.

Du vet vad du får.

Fåglarna flyger i raka led över himlen där molnen seglar i kolonn i magnetbandens riktning.

Ge min pengarna, så skall jag betala.

Allting har en ordning. Och ordningen vill inte bli störd. När den stör mörknar himlen, skratten tystnar, fåglarna faller ner från himlen i stora klasar.

Stendöda.

Och då är det för sent att säga vad var det jag sa. För sent att ta steget tillbaka.

När du ger upp ordningen tappar du rätten att kontrollera.

Då händer vadsomheslt.

Johanni

Blogg100

jag har börjat lyssna på musik igen, efter en lång paus.

Det är roligt att upptäcka nya ljud.

Ljud gör något med mig. Det transporterar mig, men öppnar också saker. Jag tycker om att omslutas, och inneslutas av ljudlandskap.

Det är lite som att resa. Musiken är öppen på det sättet.

Länge var spotify en god vän. Just nu är jag mer inne på mixcloud. Just för mixarnas skull, och för att där kunna snubbla över det oväntade. Det som jag inte ens vet att jag vill lyssna på.

Tänker på månen, den stora himlen som välver sig över mig, väldig, svart och tyst, när jag går en sen promenad med hunden. Då passar Quietus senaste mix ovanligt bra.

Det blir en soundtrack till livet, eller bara allting runt omkring. Jag hör, och inspireras. Jag vill också skapa. Bygga upp från frekvenser. Skapa berättelsen.

Sträcka ut fingret och röra vid det.

Hur gör du?

Johanni

#Blogg100

Jo, jag har också det draget. Att kontrollera. Jag vet väl inte om det är perfektionisten direkt, så noga är jag inte. Men jag kan vara petig. Göra om. Kräva lite till.

Som tur är (?) har jag också otåligheten i mig. Den som vill få klart, producera, skicka ut.

Dessa två bråkar ofta inne i mig.

Jag tror det är en mixed blessing att vara noga. Eller, så noga man kan. För visst blir det fel. Visst slarvar jag också ibland. Drar till med de stora penseldragen. Lite ditåt. Så att jag kan gå vidare.

Så kanske du gör också?

Det är outsägligt skönt att ha en sådan drivkraft. Det är inte en fråga om val. Jag kan inte vara på något annat sätt. Jag ser inte ens alltid värdet i det. Det har blivit en sån naturlig utgångspunkt i mig.

Det är också en pain in the ass. Prestationsångest, stress, och bitchighet är sidoeffekter.

Sånt som kommer på köpet.

De går inte heller att välja bort.

Så jag gör som (antagligen) de flesta.

Jag hankar mig fram. Från idé till idé. Projekt till projekt.

Ibland går det riktigt jäkla skitbra.

Då känns det skönt.

Ibland är allt bara uppförsbacke.

Mindre skönt.

Det är bara att gilla läget, för att ändra på detta tror jag inte längre är möjligt. Jag vill ju absolut inte erkänna att jag skulle ha fastnat i några former eller mönster. Men naturligtvis har jag det. Det är manér, genvägar och sammanfattningar. Sådant som också utgör en del av summan som är jag.

Där tror jag de flesta av oss fungerar på ungefär samma sätt.

Hur mycket perfektionist är du, och hur hanterar du det?

Johanni

#Blogg100

Ute blåser dammet. En halv måne skiner elakt över gammal och ung. Stjärnor, dessa universums divor tittar ointresserat på. För dem är ett litet klots upprörda vågor en sådan petitess att den inte registreras alls, utan drunknar i galaxernas brus.

Även valarna simmar lugnt vidare, de som återstår.

Pingviner leker på isflaken.

Bakterierna i jorden fortsätter sina bakteriella liv.

För dem alla är detta likgiltigt. De kan inte bry sig mindre.

Kanske de borde.

Kanske de skulle få rikare liv om de lärde sig kränkthetens melodi. Avundsjukans allegori. Missunnsamhetens magnater.

Jag ser dem, och jag skakar på huvudet.

Så lite har de förstått.

Det är synd om stjärnorna.

Månen.

Valarna.

Delfinerna.

Bakterierna.

Johanni

#Blogg100

De senaste åren har det talats allt mer om bubblor. Det heter att vi lever i våra egna bubblor, skapade av sociala medier. Är det verkligen så?

Det luriga med en bubbla är att den är genomskinlig. Den utgör en gräns du inte kan överskrida, men du ser det inte. Lite som glastaket. Det finns där, men du ser det inte, och om du inte slår huvudet i det själv tror du inte att det finns.

Men.

Jag menar att vi alltid levat i bubblor. Att vara helt öppen mot världen, att inte avgränsa alls, det gör oss galna. Eller medvetslösa. Kommer ihåg avsnittet i Liftarens guide till galaxen där det går att koppla upp sig mot hela universum. Det slutar illa.

Så avgränsningar har vi alltid haft. Och måste nog ha.

Det knäppa uppstår när bubblan möter hjorden. Alltså när vi som individer, måna om att vara unika och oss själva, börjar röra oss i flock.

I vår tid och i vårt samhälle är det fint att vara individuell. Det är något vi skall eftersträva. Vi är alla unika, och vi vill känna oss unika. I vår jakt på att vara unika skapas mönster, mode, förebilder. Vi har ett flockbeteende som verkar inbyggt. Trots alla våra försäkringar och idealiserande av den enskilda vill vi få godkännande av andra. Gärna bli beundrade av andra. En del vill gärna ha lärjungar.

Vi går alltså där i våra respektive bubblor och tror oss vara unika, samtidigt som vi rör oss i flock. Så uppstår till exempel nätdrev mot någon som hotar den tyst överenskomna normen.

Det är lätt att bli förbannad på dem med andra färgers bubblor. De har ju så fel. Det är jag, och vi som har rätt.

Så byggs djupare klyftor mellan människor. Jag tror hatretoriken och alla påstådda hot gör störst skada här. De skapar tjockskalligare bubblor, som gör att vi inte längre ser klart framför oss. Vi ser inte det stup vi jagar upp varandra att rusa mot, i en meningslös chicken run.

Den som först kastar sig utför stupet vinner.

Eller?

Johanni

#Blogg100

Det går dåligt nu. Alla kurvor pekar nedåt. Vi ska nog inte vänta oss att det vänder heller. Systemet kollapsar, och det finns inget vi kan göra åt det.

Vi har sett det en längre tid, men ingen trodde på oss.

Nu är vi här.

Det är slut.

Ibland undrar jag om vi är riktigt kloka.

Vi är lite som bortskämda barn, genast något inte går vår väg blir vi kränkta och pekar finger. Säger att den och den är dum. Den och den tog min godisklubba. Det är dens och dens fel att jag mår så här dåligt.

Alla andra har det bra, men inte jag. Så då ska jag klaga på alla andra, så att de också har det dåligt. Det är i sig en paradox, om alla andra har det bra, hur kan hela världen då vara på väg åt helvete? Men paradoxer är komplicerade, så det går att bortse från dem. Det räcker med att gå ut på stan för att se att allt ju är fel.

Ta bara alla dessa som tittar oss i ögonen med en anklagande blick. De som verkligen har det dåligt. Som lever på gatan, som tigger. Som ber om att få komma in i värmen. Som flyr från ond bråd död, eller från urusla förhållanden.

De mår skit, och det är svårt att inte beröras. En del berörs så att de ställer upp som volontärer, finns på plats, försöker hjälpa. Andra gräver i plånboken efter några slantar.

Och en del svär och går förbi. Med en anklagande blick. Vad står du där för? Ryck upp dig. Skaffa ett jobb. Flytta hem. Titta inte på mig. Jag har det minsann inte heller så lätt. Det är mig det är synd om.

Vi lever i en tid av extremt överflöd. Vi har råd och utrymme att föda alla på den här planeten. Vi kan, om vi vill, välja att tro och lita på våra medmänniskor. Vi kan njuta av det liv vi lever, unna oss det. Om vi vågar kan vi till och med ha gott samvete.

Johanni

#Blogg100