Det flyter på. tills det inte flyter på längre. Motståndet är som en nästan osynlig mur. Inget påtagligt, men lika absolut. Hjärnan vill åt ett annat håll. Eller så behöver den avkoppling. Distraktion.

Ibland bär det långt av bara farten. Då känns det lätt. Idéerna trillar in genom fönster och dörrar. Inspirationen ger flow.

Då gäller det att inte hålla i bromsen, utan att komma så långt som möjligt.

För sedan, när det är stopp, är det lika absolut.

Jag vet ärligt talat inte hur muren skall bemötas.

Kanske är det bäst att ta fram hackan. Slå sig igenom.

Det är ju i motgången vänskap mäts på allvar. Alla älskar en vinnare. När det inte finns ngt motstånd är det lätt att gå i mål.

Varför tvivla?

Därför att jag tror det finns en orsak till att muren åkte upp.

Jag tror vi ofta har en inre förmåga att sätta gränser, att säga stopp. Till exempel genom avledande manövrar. Något som fångar uppmärksamheten.

Det är en tidstjuv säger vi. Och visst är det så. Men kanske är det ibland bra att möta en tidstjuv. Att inte streta emot, plåga sig igenom. Att låta saker flyta fram på det sätt som det själv vill. Och då räkna med att viljan är som en flod, den tar minsta motståndets väg, men det ger inte upp. Den gröper sakta och tålmodigt ut en fåra åt sig.

För det fattade jag för länge sedan. Det handlar inte bara om att komma i mål. Det handlar också om hur man kommer i mål, och vad som händer sedan. Problemet med linjärt tänkande är att det är så begränsat. Det finns alltid ett sedan. Det kommer alltid ett varv till.

Åtminstone så länge vi andas.

Det är en lurig balansgång. Jag känner tävlingsinstinkten krypa fram. Den triggar mig, får mig att testa mina gränser. Utan den skulle jag inte ta mig upp ur sängen vissa dagar. Men den är tom. Den har ingen riktning, ingen egen vilja. Den är som blind instinkt. En stark urkraft.

Den behöver en värdig motståndare. Kanske, bara kanske står inte fajten mellan ont och gott, utan mellan vilja och låta vara. Eller?

I oktober 2001 skrev jag i en krönika i Hufvudstadsbladet:

Vågbrott

Tekniken försvinner, blir osynlig. Teknologin är inte längre lösningen på alla våra problem, IT var en våg som slog mot stranden utan att urholka stenen. IT är inte längre på allas tungor. Istället kommer tystnad, eller bruset av röster utan tydliga kännetecken. Samtidigt som internet sprids över nya delar av jorden, nya, snabbare kablar läggs och nya IT-bolag föds, har något av den dynamiska drivkraften försvunnit.

IT är här för att stanna påstod vi självsäkert under nittiotalet, berusningens årtionde. Och visst finns den kvar. Men tilltron till den har fått bestående smällar, effektivitetens och rationalitetens sista försök att kontrollera kollektiva uppfattningar om samhällets utveckling har tvingats ge med sig. Den „nya“ ekonomin har kolliderat med den „gamla“, och ingendera har ännu hämtat sig. Världen är inte digital, den är inte heller tudelad i ont-gott, antingen-eller. IT-yran tog strupgrepp på vår verklighetsuppfattning, nu har „verkligheten“ kommit tillbaka med en rak höger. Så här kommer det kanske att fortsätta, under det att vissa blir omåttligt rika, för, som sagt, IT finns kvar.

Ibland skriver tidningarna att ideologierna är döda, och menar väl med det att samhällsbygget avstannat. En tid kunde det kännas som om byggandet kommit igång igen. Det är den tiden som är över nu. Och facit? Skillnaderna har inte försvunnit, de förstärks snarast, både mellan rika och fattiga i Finland och mellan rika och fattiga länder. I det sammanhanget var IT aldrig något annat än en lek för den rika världen. En lek med allvarliga förtecken, också vi går igenom strukturomvandlingar som en följd av ekonomins förändring. Och leken har farit fram hårt i t.ex. Asien.

Kanske tycker du det är skönt och självklart att vi hamnade här. Några enkla patentlösningar finns ju ändå inte. Nu kanske gråskalorna görs synliga igen, den absoluta världen ersättas av den relativa. Det vore naturligtvis skönt, samtidigt som jag fortfarande saknar berusningen. Det var en osannolik känsla, idag känns den overklig, naiv.

Teknologi är ett maktredskap, även om det blivit lite mer diskret. Maktbalansen, om den någonsin rubbades, är återställd. För oss återstår att konsumera.

Johanni Larjanko

tankesurfare

Det är nu rätt många år sedan. Vad har hänt sedan dess? Vad tycker du?

Jag känner backen komma närmare. Knäna protesterar. I nåt skede tar det slut. Orken. Viljan. Knäna, Och det är bara att acceptera.

Jag tror det är bra att pressa sig själv, till en viss gräns. Jag känner latheten i mig, och känner att jag mår bra av att slåss med den. Jag misstänker att latheten är kusin till flegmaten som bara väntar på att göra entre. Det är hen som får solen att kännas kall, ölen ljummen och vännerna tråkiga. Jag tror dess locksång ljuder högre med åren. Då färre saker känns nya och spännande. Då det kan kännas som så mycket redan har prövats, och förkastats.

Jag vill inte släppa in hen, inte göra det onödigt enkelt. Åldern, och gränsen, kommer nog emot snart ändå.

Så jag trampar på. Uppför backen.

Undrar hur långt exakt det är meningen att jag ska plåga mig själv. Hör min inre demon viska att hit, men inte längre. Du har bevisat din point. Vila benen. Ta en öl.

Och jag undrar om det är det här som är den så kallade protestantiska moralen. Den inre predikaren som menar att belöningen kommer sedan. Att först ska du slita. Inte slå av på takten. Inte unna dig något.

Är det en liten slavdrivare där inne som knuffar mig framåt, när allt jag egentligen behöver är en öl, lite tv, och en lugn stund?

Så där håller jag på och diskuterar, med mig själv. Och plötsligt är jag över krönet. Nedförsbacken känns otillåtet skön. Jag vilar mina ömmande knäskålar. Undrar om det är dålig kondition eller brist på muskler som gör att de värker. Eller om det på riktigt är åldern som smugit sig lite närmare.

Men nej, det kan det väl inte vara?

Det låter lite för mycket som en ursäkt, i mina öron.

Jag har aldrig lärt mig att portionera ut kraften ordentligt. Jag tar fart, det är kul, det går fort. Sen tröttnar jag, och saktar flåsande ned. Det är samma sak i bassängen. Något hindrar mig från att ta ut svängarna. Något sparar på krafterna.

Och just nu känns det som om det är något jag inte har kontroll över. Inte kan bestämma över.

Det är en ovan känsla.

Jag måste känna efter lite till.

When they’re small we know they need us. When they’re not we can’t understand they don’t.

It’s such an easy habit. The love is immediate. The remit comfortable. You fall into it. Until you’re not. And a switch should turn on at this moment. But it doesn’t, and so you go looking for it. Looking in the dusk. Where all the shadows are grey. And you know you will die. But you keep going. And you appreciate the softness of the caress. And the sweetness is still with you, weathered face and windstrewn tears. You are not possessed, though you are looking, and beauty attracts.

We are in a sense slaves to the habits and crave the softness of beeing seen. The shadows are no less grey, but they are less menacing. We can live with that.

We can live with the hope and the idea. It is our way to confront the unstoppable, deal with time. With things slipping past. And the search demands focus. This cuts out the corners. Awash in time. Our aim is clear and true, but we borrow freely.

After a while the signals gets crossed, inevitably. No matter reaching out. No matter structure. Approaching from behind a smile. Stuck in meatlife.

Hollowness never far away, sometimes next door, across the street, at the grocery. The force of night, the blanket of memory. Aghast looking for shock, limbs stretched, involuntary spasms jerking that is outside of my control. Beyond reason and being life stepping up with blue and angry men wanting it all no room for negotiation. A contemporary drama sometimes trying to escape by picking up speed that carries the momentum over the slope and then there is no stopping it.

No matter. Leaves will be falling. Men will cry. Outside rain, nods in the hallway, shoes echoing archways carrying the sound diluting to fade, over the piazza no longer. Shades are drawn a clutter in the dimmed kitchen, even the sounds muted beyond logic preparing to meet, soon. Crash behind the church quickly gone concerned with the passing and memories but where the music, where the smells?

We glide into it. Smooth brows, no time. This place, unexpected because letting go liberating. Can we move towards rather than away?

Like writing in code about something forgotten.

More

Där sitter jag i storstaden Göteborg, och känner mig inte riktigt hemma. Det är 70-tal i folkhemmets Sverige. Ett folkhem under belägring, men vid den här tiden ännu ändå just ett folkhem.

Vi var de andra.

Alla gånger jag fick epitetet finnjävel eller min mamma fick höra finnhora befästes min inställning. Jag ville inte smälta in. Jag ville vara jag, och om det som erbjöds var ett jag utanför gemenskapen, finemang! Det är inte ni som inte vill leka med mig, det är jag som inte vill leka med er!

Om jag inte får komma in så vill jag inte heller komma in. De som mobbade tyckte om att försöka hacka på mig. Mitt efternamn gjordes om från Larjanko till Larjankossa, det låter löjligt och skrattretande. Det tyckte jag då, det tycker jag nu. För, i sanningens namn var jag inte ett offer, och jag kände mig inte som ett. Det vore att förlora, att låta andra styra över mig. Spotta mig i ansiktet och kalla mig finnjävel, du bekräftar mitt jag.

Samma sak händer idag, se på romerna, rumänerna, och invandrare i gemen i det här landet. Kanske är vi människor snabba och duktiga på att dela in i jag och du, vi och de. Allt som inte stämmer med den uppfattade normen är ett hot.

Så. Mina saker kunde försvinna i skolan. Det fanns gator att inte gå på. Vissa människor att undvika. Och ändå. Så svensk jag var. Vi var. Jag gick på dagis, jag gick på fritids. Jag hade en svensk farmor som jag tyckte mycket om, och en farfar som jag var livrädd för. Jag hejade på IFK Göteborg. Självklart hade jag vänner, var med i gänget. Jag var i stort, mångt och mycket accepterad som den jag var. Jag var respekterad, jag hade min integritet. När nya fån till nybakade klasslärare sattes att undervisa vår klass i mellanstadiet var jag lika aktiv som alla andra i att uppfostra dessa läraryngel. Det tog max en vecka att knäcka dem. Vi var hemska.

Jag spelade fotboll (uruselt, det måste sägas, jag slutade sen rätt snabbt), jag var väldigt aktiv i elevrådet, kåren, och sedan den nationella elevorganisationen. Jag gjorde närradio, sysslade med sommarteater, blev aktiv i Folkets Bio, en förening som importerade och visade film. Mitt sätt att se på världen, att tänka, att förstå, allt detta utvecklades i den västsvenska miljö som är Göteborg. Jag hävdade min unikhet, min identitet och min olikhet lika mycket av behov att få vara mig själv, som av att jag egentligen skulle varit annorlunda. Eller, annorlunda i betydelsen finne. Om jag inte haft det att tillgå hade det blivit något annat, det förstår jag idag. Men, nu går jag händelserna i förväg. Till skillnad från Finland fanns och finns det gott om subkulturer i Göteborg. Utbudet var bredare. Du kunde leva i olika alternativ. Här fanns alltså egentligen allt jag behövde.

Ändå ville jag bort.

Kanske är det sant som påstås att ungdom är bortslösad på de unga. De vill alltid ha mer. Och alltid det som de inte har. Jag menar, gamla Haga, Hagabion, teatern, nätterna med te och samtal om livets mening. Vännerna. Intensiva känslor av att vara vid liv. Upptågen och påhitten. Livet nära och direkt. Det blir inte bättre än så. Då, tog jag det för givet.

Detta att vara accepterad och inte vara det. Att höra hemma och inte göra det, måste ibland gjort mig rätt förvirrad. Så jag satte på mig träningsdräkten med texten SUOMI på bröstet och kände gemenskap på distans. Finland, det var sagolandet på andra sidan havet.

Det var ett land och en kultur jag inte alls kände till, vilket jag skulle märka när jag som 20-åring tog mitt pick och pack, ryckte upp rötterna och flyttade österut. Nu jäklar skulle jag bli finne! Se upp, för här kommer jag!

Hemma i Göteborg gick jag alltid stolt och inte så lite självmedveten till mina hemspråkstimmar i finska en gång i veckan. Det var en hederssak. Det var långt att gå, i en annan skola. Där knatade jag på, i väder som väder. Man fick inget betyg, det var inget måste. Jag missade mycket sällan en timme.

Jag kunde inte tala språket, jag kunde inte skriva språket, jag visste egentligen mycket lite om kulturen. Och något hemspråk var det sannerligen aldrig. Vi talade svenska hemma, och det gör vi fortfarande. Jag gick stolt därför att jag identifierade mig så starkt med vad jag trodde var det finska. Så satt jag där på timmarna och vad vi gjorde minns jag inte längre. Jag minns att en del av mina lärare hade en doft av alkohol runt sig. Flera av dem kändes som lite udda utanförskapsfigurer, övervintrande vinddrivna existenser som inte alltid var riktigt närvarande. Några av dem skulle ha platsat bra i en Aki Kaurismäki-film. Jag ska återkomma till Aki.

Vi satt i små dunkla rum. Läraren och jag. Jag kände mig mycket finsk.

Inför en påsk skulle vi göra påskhälsningar. Rita, färglägga och skriva en hälsning. Jag hade väldiga problem med att skriva och stava mig till iloista pääsiäistä, så mycket så att jag fortfarande minns just den frasen, 35 år senare. Vi höll på i vad som kändes som evigheter med detta. Jag ville så gärna.

Nån finska lärde jag mig aldrig på dessa lektioner. Inte blev jag så mycket klokare på den finska kulturen heller, men för mig blev de en slags livlina. Jag kände mig hopkopplad med något. Tråden var tunn och trasslig, men jag kunde känna den. Den var min. Lite som en hemlig trädgård. Du vet, en sån där du kan gå till om livet blir jobbigt. För jobbigt, det kunde det bli.

Varje sommar åkte vi till Finland. Vi tillbringade största delen av tiden i insjöfinland. Det var alltid solsken, vattnet var varmt, det var sommar i luften och sommar i sinnet. Du vet, såna där barndomssomrar som Astrid Lindgren var duktig på att skildra. Jag skulle kunna ha lärt henne ett och annat, med de barndomens somrar som jag nu minns.

Ibland störtade våldsamma åskväder fram över himlen. Vi satt inne i skydd för regnet och stormen och tittade på ett storslaget skådespel. Brasan sprakade muntert och kryddade barndomens doft. Vi hade berg bakom oss, sjön framför oss, och det finns häxblod i familjen, så åskvädren tyckte om att gå runt runt. De var mycket intensiva. Liksom hela tillvaron.

Mina kusiner från Finland och mina kusiner från Mexiko var ofta där. Och deras respektive familjer. Vi barn talade ett påhittat språk som glatt blandade svenska, finska, engelska, och spanska. Vi hade sällan tråkigt. Jag ingick i en grupp, jag var sedd och accepterad. Inte konstigt om det skapade starka band till Finland. Det gjorde det hos oss alla. Men av barnen som lekte där i paradiset under somrarna på 70-talet det blev till sist bara jag, som inte ens är född här, som kom att bo i Finland. De övriga letade sig till San Diego, Sydney, Washington eller Tipperary.

De tre finska ord jag kunde riktigt bra var aurinko, makkara, sauna. Det klarar man sig faktiskt rätt långt med.

• Matbussen kom två gånger i veckan, och stannade precis utanför dörren. Den doftade fantastiskt. Den innehöll allt man kunde önska sig. Mormor bedömde om vi varit snälla, och om vi fått godkänt hände det att hon lät oss välja en godispåse. Valet stod mellan fazers bästa och pihlaja.
• I en brun blommig metallburk med tättslutande lock förvarade hon belöningar, dominokex. Minnet är starkt, varje gång jag äter ett Dominokex idag kommer jag ihåg ögonblick ur barndomen.
• Kvällar då vi blev hungriga kunde hon steka fattiga riddare, något som jag gillar mycket till denna dag.

Hon kallade dem fattiga, men vi hade ofta grädde och sylt på dem. Jag visste inte att det hette rika riddare, men jag visste att jag tyckte om dem. Lika mycket som kakaon och bullabiten som serverades sent på kvällen i stearinljusets sken, efter ett flera timmar långt bastubad. Bastun var en ritual, bära ved, rensa aska, binda vasta, värma upp. Enligt dåtidens bastutekniska rön, som min mormor följde mycket noggrant var bastuns optimala temperatur 80 grader. Man fick under inga omständigheter kasta bad vid förstasittningen, då öppnade sig inte porerna på rätt sätt. Däremot gick det bra att imundiga sig jaffa medan man svalkade sig på bastutrappan efter badet, före man steg in i bastun igen. Tiden var ett radband av likadana dagar. Sommaräventyr. Skogen. Sjön. Blåbär, hallon. Myggor. Sånt som sätter spår för livet.

Tungsinnet, den existensiella ångesten, kylan och mörkret. Allt det där utövade en oemotståndlig lockelse på mig. Ju längre österut, desto bättre. Det skulle gärna snöa och vara smällkallt. Man skulle känna kylan bitas, och sedan inte känna den längre. Hundar skulle skälla i periferin. Kyrkklockor klämta. Ljuskällorna skulle vara nakna och bilen sakna all form av värme. Maten enfärgad. Människorna skulle vara kärva. Fåordiga. En doft av rök skulle tränga igenom alltihopa. Sätta sig i hårbotten. Livet skulle vara hårt, på riktigt. Döden, döden skulle vara ständigt närvarande i skuggorna, i kylan. Det normala sinnestillståndet var melankoli. Musiken gick i moll. Himlen skulle ligga låg, grå och tung över våra hukade huvuden. Med sisu och envishet skulle tillvaron besegras, bemästras.

Jag var ett glupskt barn, jag sög i mig allt detta som en svamp.