När jag var liten visste jag en sak med säkerhet. Jag hörde inte hemma här. Jag hörde hemma där. Göteborg var en tillfällig boning. I Sverige bodde man på hyra. Där bodde svenskar.
Det fanns ett annat liv, ett bättre liv.
Det låg österut. Långt österut.
Alltid när jag var nere, deppig, mobbad, trött fanns det en sak som piggade upp.
Tanken på Finland.
Det är inte bara mig ni får. Jag har med mig mina nojor. Jag bär dem i ett elegant etui.
jo, det stämmer att de brukade vara fler, men..ja du vet, en vårstädning, och ett tu tre var de inte fler.
Många hade ju hängt kvar av bara farten. De gömde sig i blickens utkanter, kan man säga. En slags känsloparasiter, som gick på sparlåga.
Och jag, ja, jag hade andra fiskar att steka. Större och otympligare skelett i garderoben som upptog min tid. Du vet hur det är, man slår sig på tummen och det gör ont, men så trampar man på en spik och plötsligt gör tummen inte alls ont längre.
Så där höll det på, och åren gick.
Jag blev närmare bekant med flera av mina inflyttade demoner. Inte så att vi blev vänner, men vi lärde oss att respektera varann. Vi gav varandra livsutrymme, om man säger så.
Det var kanske fel, men jag frågar dig, vem av oss gör inte så? Låt hen kasta den första stenen.
Låt ringarna på vattnet bli en signal för dem som väntar i blickens utkant att nu är festen över.
Nu börjar något nytt.
Och nojorna är inte bjudna.
De får stanna hemma, instängda i sin smala burk av silver, med en finurlig låsmekanism.
För, du kan aldrig lämna dem helt bakom dig. Men du kan stänga in dem. Åtminstone i kortare perioder.
Och ibland är det allt som behövs.
Att bryta ett mönster. Inte så lätt. Mönstren är invanda. Trygga. en del av oss själva. Och vad finns där, utanför ramen? Osäkerhet. Risken att bli sårad. Att ha fel. Att misslyckas.
Varför vilja gå dit, när värmen här räcker till så bra?
Varför ändra sig?
Vi lever i och med ständig förändring. Den som inte förändras dör, säger vi lite slarvigt.
Den som förändrar dör också.
Vi skapar positiva konnotationer till förändring. Vi kallar det inte entropp, vi kallar det möjligheter. Reformer.
Gud vad många reformer jag levt igenom redan. Man kunde bli trött för mindre. Förändringar görs alltid med samma motivation. För att effektivera och förbättra. Men, förändringen är alltid temporär. Sedan kommer näste våg. Och nästa.
Det är svårt att hantera, så det talar vi inte så mycket om. Istället säger vi att nu skall saker göras annorlunda, och då blir allt så mycket bättre.
Vi säger inte sanningen. Att inget nånsin blir klart. Att det inte kan bli klart.
Visst, vi kanske upprepar det till synes så fyndiga påståendet att det är resan som är målet. Och ändå tror vi att vi mångång är framme. Att alla dessa reformer, förändringar och försakelser skall leda till någon slags belöning. Lön för våra mödor.
Well, wake up kid. Det är inte världen vi lever i.
Om vi skall bryta mönster skall det inte vara med förväntan att få en belöning.
Om vi skall bryta mönster skall det vara för att en liten bit osäkerhet, en liten chansning, får oss att känna oss levande.
Där inte allt är förutbestämt, där inte allt är säkert och tryggt. Där finns livet.
Vad trodde han egentligen skulle hända? Han måste väl ha insett konsekvenserna? Eller? Kan någon vara så blåögd att han inte förstår orsak och samband? Hon tänkte ofta om honom att han spelade ett spel. Att han inom sig satt och skrattade åt dem allihopa. För de spelade ju med.
Det lät honom fantisera. De till och med uppmuntrade honom.
Som om det skulle hjälpa.
Ibland var hon förbannad. Deras mjäkighet, deras undfallenhet.
Hon kunde gå in mitt ibland dem med huvudet högt. Det var inte hon som gjort bort sig. Nolat sig.
Andra dagar, de dåliga dagarna, var det inte lika lätt att peka finger.
Den enda som såg henne då var spegelbilden. Och den var inte nådig.
Kände inte förbarmande.
Hon visste redan innan hon slog upp ögonen vilken typs dag som väntade.
Ögonen. Alltid denna forskande blick. Alltid den där längtan. Melankolin som han tyckte sig se. De stora vidderna.
Ibland var de grå, ibland blå med stänk av grönt.
Visst hade hon tänkt tanken. Tid hade ju gott om. Visst hade hon också undrat. Undrat om färgen överensstämde med vilken sorts dag det skulle bli. Vilken person som skulle titta fram.
Men hon kunde lika lite avgöra om det fanns ett samband som hon kunde kittla sig själv.
Vi har alla våra blinda punkter.
Tillstånd då önskningarna målar över faktum. Hon visste det. Du vet det. Jag vet det.
Ändå fortsätter vi.
Vi kan inte annat. Farten är redan så hög. Insatserna likaså.
Du kan inte byta språk mitt i, inte byta roll.
Det finns en förväntan på dig, och grupptrycket är konkret.
Villrådig hur jag skall göra kastar jag tärning. Låt någon annan bestämma. Jag vill bara ha roligt. Låt någon annan ta konsekvenserna. Det är lätt att ge upp kontrollen. Alla dessa beslut. Allas förväntningar. Och listorna med viktiga saker som aldrig tar slut, som bara blir längre.
Jag tänkte länge att gränsen mellan normalt stressad och galen var en fråga om definition. Att vi hela tiden balanserar på en vass egg, ofta omedvetet. Vi susar fram i våra liv, och ser inte monstren och avgrunderna just till höger och just till vänster om den väg vi far. Vi är lyckligt omedvetna.
Och det gör oss starkare. Att inte låta rädslan och ångesten ta över gör oss starkare. Jag förstår nu att tanken om att de som släpper taget om tillvaron och låter sig omhändertas inte alls har valt en lättare väg. Visst, de behöver inte fatta alla de där dagliga besluten. Behöver inte fungera enligt omgivningen förväntningar. Men de har istället släppt in demonerna. De stannade upp, såg, och blev förskräckta. Paralyserade.
När monstren är insläppta är det mycket svårt att få ut dem igen. De tycker om närheten. De tycker om värmen. De är omättliga.
Priset för att släppa taget är högt.
Det är inget en gör lättvindigt.
Galenskap är ett svart mörker, inget chict att kokettera med. Galenskap är frånvaro. Den är som mardrömmar, utan utgångar, utan slut. Det är också ett sjukdomstillstånd, inget du kan skaka av dig och skärpa till dig för att komma ur. Det bara verkar så från utsidan.
Det provocerar, för det känns som en flykt från ansvar. Som att någonstans på vägen kunde personen gjort ett medvetet annat val. Liksom alkoholisten ofta skuldbeläggs. Att sluta nu bara, det är upp till dig. Galna människor och alkoholister känns lätt som smitare, som får ta konsekvenserna av sina val.
Som om det gick att välja.
Den föreställningen har nog bara människor som inte har en aning.
Utanför rummet går tiden. Obekymrat, nästan likgiltigt. Det vore frestande att säga att tiden är den store demokraten. Att inför tiden är vi alla lika.
Men det är inte sant.
De som jobbat i saltgruvorna stupar långt före de som tillbringat livet på cocktail-terassen.
I en epok då teknik inte längre är exklusivt, då bostadslösa har smarttelefoner (men inga bostäder), då är det lätt att tro att klasskillnaderna upphävts. Där läs- och skrivkunskaper för ett par hundra år sedan utgjorde skiljelinjen mellan rik och fattig var det i min barndom snarast tillgången till prylar som fungerade gräns.
I masstillverkningens tid är det inte längre så.
När den grupp som gärna trodde på teknikens hjälpande kraft ännu dominerade vår offentliga debatt målades bilder av ett slags paradis upp. Slut med de tunga jobben, slut med bristen på mat och vatten. Marknadsekonomin kommer att skapa ett välfärdssamhälle för alla. Nya, smarta, energiformer kommer att bli allmänt tillgängliga, de räddar miljön och är inte längre en central orsak till väpnade konflikter.
Globalt sett har fattigdomen minskat. Livslängden ökat. Är vi alltså på väg åt rätt håll?
Inte riktigt.
Mat på bordet är jätteviktigt, men utan social rättvisa kommer du alltid att vara beroende av andras välvilja, eller av de nyckfulla marknadskrafterna. Maten mättar dig idag, men innehåller inga garantier om morgondagen.
I mångt och mycket har frågan om klass försvunnit ur den offentliga diskursen. Har vi lyckats utjämna skillnaderna? Inte alls.
Det visar sig att klassamhället lever och har hälsan, men är inte lika synligt längre.
Ungefär litegrann som i Kina, världens största kapitalistiska stat. Ett imperium som inte briljerar i öppenhet, medbestämmande, miljöansvar. Ett land där eliten lyckats överleva sitt eget system, och flyttat in i ett nytt.
Vårt ekonomiska system är inte i sig en garanti för demokrati.
Vårt relativa välstånd, tillgången till mat, vatten och teknik, är inte i sig en slutdestination, så länge ojämlikheten består. Frågan är om någon ser den längre, om någon gör något längre. Eller om vi blivit tillfreds med att det i alla fall blivit bättre än förr.
You cant hide what you aint got. easy. but wait, there is more? what if? maybe, after all, we could take a peek? entering the beacon, brave and close. releasing the curtain, flexing the muscles. Yes, on second thoughts, i think it can be done. I think it SHOULD be done. My cousin the signed one handling, throwing and spinning the ball.
With that in mind the spinoff becomes a logical conclusion. We highballs and tethered data packs we might conquer this place.
We can dance, but we cannot sing. Our clothes are coming off. My mind, it is still wandering. Closing in on the gaps. Minding the reflection, sensing rather than hearing, the rip in time approaching.
Looking the other way never looked better.
Ljuset faller snett in genom fönstret. Det lyser upp dammet som virvlar. Vi är på andra våningen, eller tvådje, som jag sa på den tiden. Det är längs med femmans linje.
Inte så hemskt långt bort från synvillan, SVTs hus i Göteborg. Nära synvillan fanns också en hållplats, där en korvmoj stod. En sån där jag köpte pucko och en halv special.
Jag är ensam hemma, det är eftermiddag. Mamma har gått ut, antagligen till butiken.
Jag hoppas de inte skall skrika efter henne.
Finnhora, stick hem.
Det är någon annans lägenhet, inte min. Jag bor inte där. Det är en liten lägenhet, två rum och kök, som ligger i dunkel, inga lampor ät tända. Jag känner doften av filt, och en soffa. Jag står på golvet i storarummet och ser på dammstoftet som blir gyllene av solens strålar.
Kan hon ha fått låna den? Eller kanske har hon satt mig där hos en vän helt tillfälligt, för att gå till jobbet?
Att försöka minnas ändrar genast på minnet. Jag lägger till detaljer, tar bort andra.
Det är ett kort fragment som jag burit med mig hela livet. Det har ingen betydelse, det finns ingen hemlighet att upptäcka. Minnet är helt slumpmässigt.
Jag har ingen aning varför just det fastnat.
Minnet är konstigt på det sättet.
Jag tycker om sånt som är gult. Jag vet inte varför.
Det är en känsla, något inne i mig som klingar till.
Men inte vilket gult som helst. Det är vissa nyanser, och vissa kombinationer.
Säkert finns det någon som kan analysera mina preferenser och komma med en förklaring.
Förklaringar är tråkiga. De äter upp vårt fantasikapital. Gör oss marknadsanpassade, försäljningsbara. Det spelar ingen roll om vi är kritiska. Det är en position som också går att sälja.
För i grunden har du gått med på systemets spelregler. De är bortom kritik på så sätt.
Det enda som återstår är att protestera högljutt.
Eller gå dada och älska till exempel gult.
Det är subversivt på ett annat plan.
Inte djupare, inte bättre, inte i stället för.
Det är en sensorisk retning.
Dessutom är det vackert.
Det var vår, och de skulle flytta ihop. Det spelade ingen roll att vännerna hade avrått dem. Fel kemi, sade de. Ni är blinda, sade de. Det kommer sluta olyckligt, sade de.
Men nu var kontraktet underskrivet, packlådorna hämtade från Alko och flyttölen köpt.
De visste att vännerna kanske hade rätt.
Båda kände fjärilar i magen och hade svårt att sova de sista dagarna.
Kemin oroade dem inte nämnvärt. Vad visste väl andra om hur de kände? Att det kunde sluta olyckligt visste de båda. Sånt hade hänt förr.
Men en sak som förenade dem var beslutsamheten.
Tanken att man måste våga pröva.
Att alternativet vore så mycket värre.
Det, att stå vid strandkanten och se fartyget försvinna i fjärran.
Det att aldrig höja rösten och säga sin mening.
Så de tog vännernas förmaning med ro.
De visste var det hade varann.
Hittat På 