Det spelar ingen roll hur fort du springer. du hinner aldrig fram. det är inte meningen. själva poängen ligger i att du springer. målet finns inte. vi ser på hamstern som springer i ett hjul och ler snett, ser den inte att den inte kommer någonstans?

man kunde med rätta ställa samma fråga till oss. gång på gång gör vi om samma misstag. vi lär oss helt enkelt inte. eftersom vi har kort minne känns varje gång som den första, och det gör tillvaron uthärdlig. förutom då du drabbas av total recall. och ser alla dumma och onödiga fel som leder till dumt och onödigt lidande.

lidandet är på riktigt. och vi kan inte helt undkomma det, ens i den bästa av världar. sån är existensen. men all denna dumhet, girighet och kortsynthet gör mig förbannad. vi säger ibland nedlåtande att någon är navelskådande, och menar att hen bara ser inåt. det är lite ironiskt med tanke på att vi som ras gärna och ofta väljer att inte se längre än nästippen. kanske är vi lata. kanske är löftet om omedelbar belöning så lockande att vi inte kan hålla oss.

konsekvenserna är tyvärr omfattande. vi förstör planeten vi bor på. vi har ihjäl varann över löjliga saker. vi strävar efter grannlåt och kliver gärna över lik. och jag undrar om vi måste bete oss så här. om det ligger i vår natur. eller om vi själva har gjort och fattat dessa val. om vi med vett och vilje fäller trädet vars högsta gren vi sitter på. är mänskligheten så arrogant? jag skulle gärna svara nej, men jag är ärligt talat inte säker.

en kort titt i facebook-strömmen bekräftar. vi lemlästar, förnedrar, hotar eller dödar allt och alla som inte behagar oss. det är en grymhet som vi bejakar som släkte. Och i detta ligger fröet till vår egen undergång. Eller? har jag fel?

Min kollega Rosa Maria Torres besökte Finland i höstas. Hon är expert på livslångt lärande, och har rest runt stora delar av klotet för att besöka skolor. Hon är bland annat intresserad av läromiljöer, och deras effekt på inlärning. Vi tog en tur till Borgå för att besöka Akan, Folkakademin. Det som lockar i Finland är bland annat de höga PISA-resultaten, även om hon (liksom jag och många andra) är kritisk både till mätmetoder och innehåll. Innan besöket hade hon googlat och läst på om flera olika grundskolor. Hon berättade att ett par av dem var rätt duktiga på att marknadsföra sig själva. De var moderna, med innovativa metoder och öppna läromiljöer. Så hon var nyfiken. Hon ville se det med egna ögon.

Det hon såg motsvarade inte beskrivningarna.

Det var intressant att diskutera med någon som har en annan bakgrund och ett annat perspektiv. Hon köpte inte den finländska framgångssagan kring vårt utbildningssystem. Hon sa: visa mig. Visst hittade hon många bra saker också. Det här handlar inte om att avslöja en myt, eller hävda att någon ljuger.

Det här handlar om självbild, behovet av att se framgångsrik ut kontra vardagen. Den som är mindre glamorös. Den som innehåller kompromisser, snåla resurser, och dåliga dagar.

Vi går ut och fikar på ett trendigt ställe i centrum. Rosa Maria är nere. Hon berättar att det känns som att man inte vill veta av hennes expertis längre. Hon anses passé, för gammal. Och ändå är hon lika skarp som alltid. Hennes samlade erfarenhet är värdefull. Hennes nyfikenhet är smittsam. Men kanske är det så, säger hon, att när man är 64 räknas man inte längre.

Trådar av silke binder oss vid varandra. Det är starkt. Det är långt.

Vi kan inte se det. Vi tror vi bestämmer, men vi är bara passagerare. Det är ändamålsenligt att låta oss tro.

Vi är fogligare då.

När inte alkoholen gjort sitt. Och vi snuddat vid det förbjudna. Men till priset av att vara alltför ofokuserade.

Förstår du vad jag menar? Jag kan inte säga med andra ord. Det skulle synas.

Just nu är det en fördel att inte synas.

Du förstår säkert.

Jag vet ju hur det gick för dig. Den där gången de pratade brevid mun, och du rapporterade.

Det kan inte ha varit lätt. Fallet var högt och hårt.

Jag ville säga något då. Visa att jag förstod.

Men det hade varit falskt. För då, när det hände, förstod jag inte. Jag trodde du hade tappat förståndet.

Jag trodde på den officiella förklaringen.

Nu vet jag bättre.

Det hjälper inte precis dig. Men det kanske hjälper mig, om jag får berätta.

Du har ju tid, eller hur?

Det är en fördel när man samtalar med döda. De säger inte emot, och de har aldrig bråttom nånstans. Inte behöver de bry som etiketten heller.

Att jag kommer hit är inget problem. Vi var ju partners. Just det förutsägbara i att jag kommer varje söndag med två nejlikor och papperspengar till offer har lugnat dem. De tänker att jag är i sorg. Vi lever i konventioner.

Det är vackert här. Jag förstår hur hon tänkte. Det var detta du menade.

Nu är det som finns kvar av dig en markör så god som någon. För den som tittar.

Har du något emot om jag sätter mig? Här är svalt i skuggan.

Sen du försvann har allt bara blivit värre.

Ja, för oss som är kvar vill säga. Hur du har det vet jag inte. Men de döda påverkas väl inte?

Här, låt oss dela en kopp té.

Det låter de mig ha kvar. Jag tror de föreställer sig att jag är tacksam.

Vi kunde vandrat hela den natten och ändå inte blivit klokare. Kanske gjorde vi det. Mitt minne har börjat svika. Jag ser det för mig, men kanterna är frätta. Som rosten en gammal bil. Det var natt, och måsarna skrek, det måste ha varit tidig vår. I mina näsborrar: doften av våt asfalt.

Mina tankar, uppe bland stjärnorna.

Orden har fallit bort, vi rör våra munnar ljudlöst. Kanske var det vi sa inte så viktigt som jag då trodde. Jag tänkte att vi kunde rätta till saker genom att benämna dem. Likt en skapare skulle vi kunna forma vår omgivning bara genom att namnge allt vi såg.

Vi hade vandrat och benen var trötta. En avtrubbad känsla spred sig upp i kroppen, med ett litet pirr inuti sig.

Fortfarande låg staden tyst. Gula gatlyktor vajade. Katter och tidningsutdelare syntes i ögonvrån.

För tillfället hade tiden stannat. Vi hade gått ur den. Lämnat den bakom oss som ett andra skinn. Eller en regnjacka som tålmodigt väntar på nästa regn. Förr eller senare kommer det alltid.

För den som orkar vänta.

Vi hade det där bandet. Det var nog inte bara inbillning.

Världen låg bokstavligen för våra fötter. Utan ansträngning kunde vi lyfta på förlåten och titta in. Vi hade den förmågan. Bara i ögonblick då vi samlade våra krafter till en gemensam kraftansträngning.

Det låg inget ont uppsåt i detta.

Inget behov att skada, eller mobba.

Någonstans: första spårvagnens tunga klonkande över trötta växlar.

Allt detta, och lite till.

Bra ändå att det gick som det gick. Kanske det inte finns något ödesnöre som förbinder oss med världens gång, men nog ser det ibland ut som om vi ändå hängde fast på något sätt. Så mycket är slump att det kan väl inte vara en slump?

Att se mönster där inga finns är en mänsklig ovana, något evolutionen lärt oss. De som inte ser mönstren ser inte heller länge dagens ljus. För i en sådan värld är alla katter grå. Alla sitter och väntar på Den Stora Utdelningen. Vi tänder ljusen och knäpper händerna. Med tvättade halsar backar vi mot dörren. Det finns inga andra. Vi hör det i oss. Vi fäster snöret frivilligt.

Ty det är lättare att ledas än att leda, inte sant?

Gånger som denna vill jag helst tänka på annat. Låta de subatomära systemen ta över.

Lita på bron som bär.

För jag är inte min broders väktare. Jag vandrar blott i hans skugga. Jag ser, men säger inte. Jag kan, men vill inte.

Över mig sjungs inga sånger. Det är inte heller meningen.

De bitarna är för länge sedan passerade.

Nu dansar vi till en ny rytm. Det specifika är oväsentligt. Se hellre mönstret. Det som upprepas.

Det som skimrar.

Det vi äger, när allt annat försvunnit.

Nedåt. Nedåt.

Ut på stigen. Genom dofterna.

Ensilage.

Jag känner hur hjärnan blir tyngre. Långsammare. Den sänker tempot. Den är lat. Jag säger den behöver gå på gym. Den ler överseende åt mina folier. Hjärnan min är laidback. Den chillar. M skulle säkert med tvärsäker röst konstatera att den där, den bor i Berghäll!

Och kanske är det så. Kanske gör hjärnan alltid så lite som möjligt, för att spara energi.

Det är lockande att tänka att det är jag som är herre över mina tankar, min kropp och min hjärna. Antagligen är det bekvämt för hjärnan att låta mig tro det. Jag gör ju mindre uppror då.

Men hjärnan, den är ett resultat av många års evolution. Där handlar det inte om individen, utan om livets sätt att försvara sig själv.

Jag känner hur lamporna släcks i rum efter rum. Det är då hjärnan kopplar bort mig från mig själv. Det är dags att sova. Så att hjärnan får jobba ifred.