Dragspel
smällkaramell
snålblåst
skattebjörn
luring
fuling
kuling
fela
dunder
smäll
tonfall
vintermörker
karusell
motordriven
elstaket
Johanni
#Blogg100
Kategoriarkiv: #Blogg 100
Mynt
Onsdag. Går på gatorna i Oslo. Det regnar. En kvinna sjunger hest om halleluja. Hon sitter på gatan på en liten filt. En man står på knä med händerna i en bedjande gest framför sig.
Några a-lagare raglar förbi, högljutt glada.
Annars mest ungdomar som har bråttom hit och dit.
Från många av butikerna, modern musik och dovt dunkande trummor. En del har rea, andra inte. De flesta är kedjor av ett slag som också finns hemma.
Snabbmatskedjorna är även de samma som hemma. Tidningarna skriver om Panama-pappren och undrar vilka av de 200 norrmän som finns på listorna som gjort sig skyldiga till brott. Regeringen lägger fram förslag som skall försvåra familjeförening för nyanlända.
Sparkrav gentemot den offentliga sektorn leder till uppsägningar på bland annat statliga radio och tv-bolaget NRK.
Kort sagt. Detta kunde lika gärna vara Helsingfors. Och Finland.
Så fort det kom hithän.
Ibland känns det som om bara vi gör dumma beslut, drabbas av masspsykos, deprimeras. Tyvärr är det ett globalt fenomen. Kortsiktighet, osäkerhet, rädsla.
Det är stapelvaran för många politiker idag. Deras svar blir att svinga mot utsatta grupper, att peka finger för att rikta uppmärksamheten åt annat håll. Förenklingar. Och denna idé om att försämringarna är oundvikliga. Det är ju också ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret.
Allt detta får mig illamående.
Här lever vi, mitt i allt detta. Och låter oss deprimeras. Tyngas ner. Förföras av budskapet att detta måste vara så här.
Låter oss lamslås till skygga får, lättare att hålla i fållan. Låter uppgivenheten ta över.
Det är destruktivt. Det är självuppfyllande. Det är korkat.
Därför har jag börjat sätta mynt i de tiggandes pappersmuggar.
Det är inte att rädda världen. Det är inte för att må bra.
Det är för att kunna se mina medmänniskor i ögonen.
Johanni
#Blogg100
Bildrama i dimman
Sätter mig på morgonbussen. Skumpar in mot stan. Känner mig lite trött. Lite…seg. Det är dimma ute. Igen. Staden förändrar alltid utseende totalt när dimman kommer. Och jag kan inte låta bli att försöka fånga den på bild. Ser alltså lite extra uppmärksamt ut genom rutan då vi kommer in mot centrum.
Och så ser jag den.
Ut dimman skymtar en bil fram. Krockad. Den har kört upp, antagligen i ganska hög fart, på trottoaren och kört in i en lyktstolpe. Framrutan är krossad, och motorhuven har ett djupt V. Det där måste ha gjort ont tänker jag. Krockade bilar syns aldrig inne i stan, har du tänkt på det? Också den här kommer säkert att vara borta innan dagen är över.
Vi har kört kanske 150 fram då ÄNNU en krocka bil dyker upp. Detta har jag aldrig sett förut. Det är ännu en personbil, lite större än den förra. Estniska plåtar.
Men det mystiska är att vänster bakruta krossats. Som om någon brutit sig in i bilen, antingen för att stjäla den, köra från hamnen (kanske en kilometer) och sedan krocka, eller överge den.
Eller, så har någon brutit sig in EFTER att den lämnats här, vind för våg.
Fantasin sätter, förstås, genast igång. Biljakt? Uppgörelse i undre världen? Jag menar, man har ju sett några filmer. Och oskyldigt sammanträffande? Nae, jag tror inte det kommissarien.
Vad som verkligen har hänt?
Det får vi nog aldrig veta…
Johanni
#Blogg100
Ögonblickens dyning
Han lägger sig till ro i dyningen. Det är mammas röst, den lena. Han lägger sig på rygg och ser upp mot stjärnorna. Så många de är! De blinkar. Ser på honom. Blinkar igen.
Tågvirket knarrar. Alla sover de. Alla drömmer de.
Han vecklar ut sina tankar och låter dem sträcka sig ut över valvet. Han sträcker på själen. Det knakar lite i lederna när han gör det.
Lamporna har brunnit ut. Vinden har somnat.
Han ser klarvaken sina tankar fylla tomrummet ovan honom. Han ser leendena. Minnen av människor. Ett blink. Ett leende.
Kramar i dunklet. Nattliga promenader, med huvudet bland molnen.
Längtan efter vattnet. Den mjuka dyningen.
Just nu är havet inte argt. Men det är inte hans vän. Havet är urkraften. Det känner ingen sorg. Ingen ånger.
Det är därifrån vi kommer.
Kroppen känns tyngre när han slappnar av.
Tyngdkraften ska ha sitt. Det gör skilsmässan enklare. När kroppen tar ut sin rättmätiga del. När sömnen sköljer över. Är det ändå inte glömskan. Ögonblicket finns kvar. Han betraktar det. Lägger det i sitt minnesskrin. Det lilla fina, med en doft av cigarr, och beklätt med sammet på insidan.
Utanpå, en enkel låda.
Johanni
#Blogg100
First dictation
It was a deal too good to be true so I had to cave in. I knew from the start we had somewhere else to go but then again I wasn’t sure where. Therefore I opened my book and had another look. In my book there are many things. To find the final destination is not one of them.
This bothered me no end until I realised I could not have pinpointed the end destination anyway. I was lost lost for words, lost for direction, lost to the world.
Now ordinarily this would have been a downer. But not today. I had a feeling something would come out of this, something I could not foresee, as per usual I could not look into the future without my eyes tearing.
It must have been the flow that day, I could not feel sad. I looked at all the things we had done, and I was happy. This, I felt, if the ways things should be. If only, I thought.
Now, I know how you feel about it. You want something more definite, don’t you. Well, I am sorry. This is, after all, my story. If you are not happy with my story, feel free to look elsewhere. This is about the day when the destination was unknown. And me, sitting there at the station, looking at all the departures, thinking hard.
It was an ordinary day. I felt the wind caress my face. I saw the leaves rustle in the trees. Still there even at the beginning of December. If I had been contemplating climate change, I would have been shocked at the leaves. But, today, that just felt normal. They were supposed to be there. Perhaps I, was supposed to be here?
The station was busy. Commuters, coming and going. Tourists, with their big eyes, and it would be curious camera pointing each and every where. I knew then, something I have since forgotten. It was a conviction, something that made me Carl that day. As it is now forgotten, I cannot tell you what it was. I can only tell you, that I somehow felt quite in tune with the surroundings. If the leaves were supposed to be in the trees, and I was supposed to be here, then all was well.
Kroppsspråk
Tror du han har vaknat än?
Tyst, han kan höra dig!
Nä, inte med de öronen. Såg du hur han såg ut? Helt uppsvullen. Kanske är det hettan.
Det är allergi, jag har sett det förr. Sandmaskar.
Uj, vad säger du! Tvi tvi tvi.
Åhå, börjar vi få kalla fötter? Kom ihåg vad vi lovade.
Jaja, jag vet. Men det är bara…sandmaskar, de ger mig rysningar. Är du säker?
Sluta med det där och häll upp mer té. Vattnet är hett.
A reser sig tyst och går bort till eldstaden. Med en liten eldgaffel lyfter han smidigt upp kastrullen från elden och håller upp två stora glas.
Det här kunde bli deras chans. Han visste det. Men det gjorde honom illa till mods. Det var något med..färgen, eller kanske lukten av mannen de släpat in från gatuprånget som klickade i honom. Han visste inte varför, men hade för länge sedan lärt sig att lyssna på sin kropp. Den sade honom saker.
Saker som kunde få honom att sväva. Känna jordens strävhet mot sin tunga. När det sa klick visste han att hålla sig borta. Ändå. Här var han. Han kunde inte annat. Men han måste inte tycka om det.
Ute i kanten känner han hur själen naggades. Sorg väntar på att flyta in, likt vatten i ett badkar. Så skulle det gå ännu ett varv.
Han håller andan.
Två kan spela det här spelet.
Johanni
#Blogg100
Tekniskt sett
med cassandras’ voice i huvudet rullar jag nedåt.
söderut.
det är den första april 2016. plötsligt kom den dagen.
vansinniga japanska femtiotals och sextiotalssurfmusikmixningar (mixcloud) passar bra till lakeuden kutsu som vi glider igenom. tekniken som gör allt detta möjligt kan jag inte riktigt förklara. den…bara finns där.
så fort går det trots allt att ta teknik för given. ett ofta upprepat uttryck är att framtiden kommer långsammare än du tror men är här fortare än du anar.
kanske är det så. för mig betyder tekniken mest nya möjligheter. en chans att vara kreativ, att ingå i ett sammanhang, och att ha en elektronisk kompanjon. jag är således inte en teknikdystopiker som ser ett nära annalkande slut på civilisationen som vi känner den.
ändå vill jag inte uppfatta mig själv som naiv. fast, det är jag kanske. naturligtvis finns inget sånt som en gratis lunch. det finns också gott om ondisar som gärna drar nytta av de nya möjligheterna att göra illa. de har alltid funnits. vissa kallar dem för haters. jag kallar dem för något betydligt värre, men det lämpar sig inte för tryck.
mobbare och mobb har nu långt blivit en och samma bunt. vi måste våga tala om hatet, och vi kommer att hitta lösningar som inte samtidigt slänger ut barnet med badvattnet. vi ser det kanske inte just nu, men vi kommer att ordna det. det måste vi göra. det gäller att ha tålamod, kreativt sinne och tjock hud. eller, tror du att vi INTE kommer klara biffen? vad får dig i så fall att känna så?
johanni
#Blogg100
#Temablogg52
Elektriskt vågskvalp
Jo, jag vet. Jag borde ju har stängt skärmen för länge sedan, efter att först ha skrivit detta. Och så skulle jag sova min skönhetssömn som bäst.
Istället fastnar jag på nätet. Igen. Skvaller, dumheter som Trump säger, minnesrunor över död kvinnlig arkitekt, nya Tesla-modellen, olycka i Indien, Microsoft-nyheter, en väns katt har gått bort. En vän har blivit chef för Lillan och släpper en selfie framför ingången. En kollega sätter ut en rolig bild med kommentar från årsmötet här i Jakobstad som jag är på som bäst. Den måste jag förstås dela. Ja, det gamla vanliga med andra ord. Och plötsligt försvann en timme. Eller två.
Att slösurfa, uppdatera sig, komma ikapp i flödet. Att inte behöva ta sig i kragen, skriva klart, gå och sova. Det finns något lugnande med detta. Som terapi. Världen, i all sin futtiga glans, finns fortfarande kvar. Ett leende där, ett upprört ögonbryn där. En sportdåre där, en bild av 1,2 miljoner ballonger som släpps samtidigt, en dokumentär om hur sy- och knappnålar blir till (fascinerande, jag blev och titta på hela berättelsen). Uppdatering av diverse statusar på diverse sociala media. Bland annat nyheten att vårt nyaste podd-avsnitt (som handlar om roller) finns ute nu, på bit.ly/livlinan. (Rekommenderas!).
Det är faktiskt som att surfa på elektriska vågor. Att kika in, hänga på, dra vidare. Det är mycket mer interaktivt, lärorikt och engagerande än att till exempel se på tv. Visste du till exempel att Microsoft bygger en ”hololens” (https://www.facebook.com/microsofthololens/?fref=ts) Om och när den börjar fungera kommer den att kunna få mycket stor betydelse för till exempel lärandet! Och så läser jag att Microsoft borde begrava Lumia-telefonen och börja göra Surface-telefoner istället. Kanske har skribenten rätt, men om/när det går så försvinner också en bit finländsk teknikhistoria. Det kommer att kännas sorgligt.
Johanni
#Blogg100
Uppvaknande
Han rycker till, plötsligt klarvaken. En avtagande känsla av oro domnar bort i lederna samtidigt som han börjar kunna fokusera.
För bövelen, att det kunde vara hett.
Var är han någonstans? Den där blå väggen, skuggorna som spelade i taket…nej, han ger upp.
Sjunker ner på kudden igen, huvudet fuktigt, tungt. Han sluter ögonlocken. Försöker locka fram ett minne genom att inte se rakt på det. Försöker istället höra det.
Ett klirr av…flaskor? Han känner med tungan i sin torra gom. Ouzo?
Han blir våldsamt törstig, och tappar så koncentrationen. Han ger upp försöker att minnas och sätter sig upp igen. Vatten. Finns det en karaff här någonstans?
Ja, där, brevid tvättfatet. Vågar han dricka? Hjärnan bryr sig inte, den behöver blött. Han sveper ett glas. Vattnet är ljummet. Sedan häller han motsvarande ett par glas över sitt feberheta huvud.
Det svalkar.
Nu ser han att rummet inte har någon dörr. Istället hänger ett gammalt brunrött draperi över dörröppningen.
Hur länge har han sovit? Värmen och ljuset gör honom desorienterad. Han vet inte riktigt vad han ser och vad som följde med från drömmen.
Nu hör han det igen. Något som klirrar. Inte i huset, men inte heller så långt borta.
Istället för att gå fram till dörren (eller fönsteröppningen) och titta ut sätter han sig på sängen igen.
Låt dem svettas lite, tänker han.
Två kan spela det här spelet.
Johanni
#Blogg100
En snabbis i Köpenhamn
Dimper ner i Köpenhamn för en dag. Landar tidigt på morgonen, i solens väna strålar tar jag den förarlösa metron in till Kongens Nytorv. Surprise surpose den är fortfarande en byggarbetsplats. Det har den varit så länge jag minns. Kanske man borde se det hela som en stor konstinstallation? För färdigt, det kan det väl aldrig bli?
Sätter mig på ett kafé och känner av atmosfären. Köpenhamn, så här vid en snabbvisit, visar ofta upp sina bästa sidor. Det skrattar ekande mellan gatorna. Folk flanerar hit och dit. Språket låter vänligt. Fast folk kanske säger spydigheter till varann.
Att dimpa ner så där är roligt, intensivt och lite förvirrande. Som att besöka en annan planet. Flyget tar kroppen till en plats mycket snabbare än resten av mig. Vanligen behöver jag lite tid för att komma ikapp. Men jag åker hem redan på kvällen. Inte tid att träffa bekanta, eller gå på utställningar. Men tid nog att insupa atmosfär, gå omkring lite (planlöst), jobba, sitta på bibban och surfa bort några timmar. Sådana dagar är långa, men också lyxiga inslag i jobbet.
Vi äter en god lunch på Illum rooftop och ser de mörka molnen som borde täckt himlen hela dagen närma sig som en stormfront. Stormar gör det i alla fall i politiken. I pressen fortsätter skriverierna efter dåden i Bryssel. Nu senast är det en dokumentär som smygfilmats i ett antal moskéer i Danmark, där sharia förespråkas och värdegrunden är långt ifrån den danska. Detta fick statsministern att ilskna till, han sitter redan löst på posten efter att ha vunnit valet på tuffare åtgärder mot invandring utan att (enligt de som vill ha ännu strängare regler och begränsningar) ha levererat. Så nu har han tillsatt en arbetsgrupp som skall se över vilka begränsningar som kan införas. Krav på att predikningar går på danska i Danmark, subjektiv rätt att neka inresa för sådana som levererat hatretorik i andra länder liksom möjligheten att återkalla någons danska medborgarskap som bevisats skyldig till olika brott, eller till att ha stridits för Daesh i Syrien, har nämnts.
På kvällen tar jag den förarlösa metron tillbaks till flygplatsen. I metrovagnen får jag ett och två snabba oroliga ögonkast. Det som hände i Bryssel är inte glömt. På flygplatsen känner jag olust i ankomsthallen och går med lite extra snabba steg till säkerhetskontrollen. Sen är det flyget hem och jag landar väldigt trött.
Imorgon tar jag tåget.
Johanni
#Blogg100
Hittat På 
