Kategoriarkiv: #Blogg 100

Elfel

Publicerat i #Blogg 100 av

Elskåp

Det säger spraak. Det säger knicks. Sen slocknar allt. Man inser det inte förrän det händer en själv. Strömmen går. Strömmen! Lamporna slocknar. Nätet slocknar. Dammsugaren slocknar mitt i städningen. Kylskåpet och frysen slocknar. Det går inte att laga mat. En så liten enkel sak, och lägenheten är plötsligt oanvändbar. Vi ringer jouren. Han säger vi ska gå och titta på elskåpet. Det gör jag. Jag nuddar vi huvudströmbrytaren, och två blå blixtar slår ut. Men propparna går inte. Jag rör inte det skåpet något mer.

Han kommer och pillar lite, säger att det är ett tydligt fel på huvudbrytaren. Elmätaren är gammal, lika gammal som huset, från 1954. Plötsligt bara slutar den fungera. Den har tjänat troget i alla dessa år, säkert längre än vad som ens ursprungligen planerades. Men nu är det slut. Kaputt. Jourkillens försöker få tag på en elektriker, men eftersom det är helgdag når han ingen. Så han säger att vi ska använda så lite el som möjligt, som fixar han en elektriker till nästa dag.

Varje gång vi tänder en lampa säger det antingen klick eller sprak i elmätaren.

Det känns farligt. Som om det kan börja brinna. Vi sitter i stearinljus, lagar ingen middag, ser inte på tv. Går och lägger oss tidigt, efter att ha dubbelkollat batterierna i brandvarnarna.

Det är först när man själv råkar ut för något sådant som det blir uppenbart. Att vara utan el, eller att bli hotad, eller att bli dumpad. När du själv är med om det känns allvaret i det. Att läsa om det, eller se det på TV, har inte alls samma effekt. Även om vi är utrustade med en ordentlig dos empati. Det förblir på ett abstrakt plan. Något som känns orättvist, eller fel, men som inte påverkar livet i övrigt. Något som du kan lämna bakom dig och gå vidare ifrån.

Jag sover oroligt den natten.

Johanni

#Blogg100

Solglimtar

Publicerat i #Blogg 100 av

IMG_2073Det hettar i ansiktet. Kanske var det all sol jag fick idag. Ja, sol. Vi satt i en kolonistugeträdgård, grillade korv, drack varm kakao och samtalade. Så mycket man nu sen kan och hinner samtala med en hoper vårystra barn runt omkring. Klättra, det var det de helt ville. Hela tiden, och så högt som möjligt. När de inte klättrade mumsade de på gifflar och karneval-kex.

Det var den första riktiga vårdagen, en sån där dag då man känner att livet kanske trots allt börjar på nytt.

Visst hade vi lite vårkänningar för ungefär en vecka sedan, men sen kom mera snö. Nu känns det lite som om värmen vinner.

Inte så att det är direkt varmt, men så att solen värmer lite (då de inte blåser). Och såpass mycket att det hettar lite i kinderna.

En bra påminnelse om hur beroende av naturen vi är. Hur mycket djur vi är. Åtminstone är det bra för mig, som ofta och gärna lever i bildernas, filmernas och nätets värld. Där är allt lite mer sterilt, tillrättalagt. Det är en värld där du inte precis pruttar, och ingenting luktar. Människor håller ett visst avstånd till varandra. Kylig distansering, kunde man sammanfatta det som.

Idén om naturen och landet är naturligtvis lika tillrättalagd, det syns tydligt i ett kolonistugeområde, där allt är inrutat och litet och sött och puttenuttigt. Naturen är en fond, mot vilken dramat kan utspela sig. Och drama saknas inte, inte ens i kolonistugan. Så nära att man kan se det från där vi sitter sträcker sig ett vitt och blått plastband runt en av lotterna. Det är polisens. För några dagar sedan brann det här. Polis och brandkår fick klämma sig in på de väldigt smala gränderna mellan husen, där inga bilar ryms. Ingen vet ännu orsaken, men det var mångåriga strider mellan ägarna till den brunna stugan och en eller flera av de närmsta grannarna.

Men, diskuterar vi runt korven vi grillar svart på bollgrillen. Inte tänder man väl på någons hus för att man har en grannfejd? Kan det ha varit ett försäkringsbedrägeri? Eller ett misstag? Eller en kortslutning i elsystemet?

När korvarna är riktigt svarta häller vi senap och torkad stekt lök på dem.

Och njuter.

Så länge det går.

-Johanni

#Blogg100

Pust

Publicerat i #Blogg 100 av

Untitled

Ibland är det skönt med längre helger. Dagar som går att slösa bort på att sova länge, promenera lite, se några bra filmer, äta alltid när magen knorrar.

Ute ligger dimman tät, luften är fuktigt rå. Det känns, om något, som höst. Ines känns ofta extra mysigt sådana dagar, håller du inte med? Det är väl att släppa taget lite grann. L sa det bra, innan han gick för att sova. Han sa att det kändes både lite som semester, och som att vara på sommarstugan. Och just så kändes det idag.

Hoppas du har kunnat njuta lika mycket. Det gäller att passa på.

Johanni

#Blogg100

Påsktvång

Publicerat i #Blogg 100, #Temablogg52 av

Untitled

Påsken är inte vad den en gång har varit. Det brukade ju vara så att inga filmer fick visas, restauranger fick inte vara öppna. Butikerna var naturligtvis stängda. Det hette långfredagen av en orsak. När jag flyttade till Finland var det ännu så. Påsken skulle…genomlidas. Tid till tanke. Och, traditionellt, förstås kyrka, något jag inte gjorde, varken då eller nu. Men det stod helt klart vad påsken handlade om. Jesu lidanden.

Blandat med att måla påskägg och leta efter de försvunna godisfyllda pappäggen med tyska motiv.

Längtan efter våren. Samtal och dimmiga promenader. Eftermiddagsté. Familjemiddag.

Jag vet inte vilket år det var, men i något skede fick biograferna rätt att visa film. Restaurangerna fick vara öppna. Och nu, i år, är också butikerna öppna över påsken. Det taskiga ekonomiska läget fick till stånd en lagändring, så nu är i princip allt tillåtet. Kommersen vann över tron, skulle man kunna säga.

Jag tycker det är skönt att kunna gå på bio, handla mat, och kanske fönstershoppa lite.

Men.

Tiden för eftertanke minskar. Det enda goda med när allt var stängt var väl att man ”tvingades” umgås med varandra, att tanken saktade in en smula.

Jämför med hur unga växer upp idag. Det är stimulans av så många sinnen som möjligt, så mycket som möjligt. Så att man bara inte får tråkigt.

Jag hade tråkigt som barn. Det är inget som jag rekommenderar. Samtidigt formade det mig som människa. Min fantasi utvecklades. Och min påhittighet. Kanske finns det en fara med att fylla varje sekund av tillvaron med elektronisk stimulans. Kanske finns det en fara med att avreglera allting kring påsken?

Jag vet inte säkert, och gränserna är alltid svåra att dra.

Vad tror du?

Johanni

#Temablogg52

#Blogg100

Spelprinciper

Publicerat i #Blogg 100, Spel av

TalosRom

Det har blivit lite mycket jobb på sista tiden, så idag slog knoppen till. Den avstyrde mig från jobbtankar. Jag försökte överlista den några gånger, men tji fick jag. Nånstans vet kroppen om sina egna gränser. Och om du inte själv stannar i tid gör kroppen det åt dig. Åtminstone är det så det brukar gå till hemma hos mig.

Nu kan man ju tänka att åh, våren är kommen, det spritter i benen, här ska städas, eller njutas av annalkande påsk. Men så gick det inte riktigt heller…Istället spelade jag lite spel. Dataspel.

Visst är det ironiskt att jag väljer att sitta framför skärmen också då jag inte jobbar… Någon skulle säkert kalla det för en ohälsosam relation…

Jag försökts få igång Jazzpunk, men spelet låste sig. Och jag som ville komma vidare. Istället uppdaterade jag Steam och besökte ännu en gång världen i the Talos Principle. Labyrinter och gåtor i en tom värld av ruiner och automationer. Spelet har samma grafik och styrfunktioner som i HalfLife, och det kan jag såpass bra nu att kontrollerna känns smidiga.

Ljudvärlden, backstoryn och det lugna tempot fungerar meditativt.  Huxflux har jag suttit där några timmar. Bra spel är som bra filmer, de får mig att släppa taget en tid. Det är befriande. Och avslappnande.

Sen finns det förstås spel som pumpar ut adrenalin i kroppen, intensiva historier som gör det omöjligt att sova efteråt.

Jag intalar mig själv att jag kan kontrollera detta. Att det är en avkoppling, rekreation. Men det är lätt att trilla dit. Alla starka upplevelser kan locka, och spel är inget undantag. Speciellt spel utan gränser, där du är fri att utveckla karaktären lite som du vill.

Det har en konstnär tagit fasta på. Har du hört talas om The San Andreas Streaming Deer Cam? Spelet GTA (Grand Theft Auto) har moddats och en hjort har programmerats in. Den rör sig helt självständigt och interagerar med de datastyrda bakgrundspersonerna i spelet. Att se det i en livestream blir nästan hypnotiskt. Se själv: http://www.sanandreasanimalcams.com

Vilka spel spelar du, varför spelar du och när spelar du? Jag är nyfiken.

Johanni

#Blogg100

Lugn tyngd

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

Untitled

Det finns ett lugn som infinner sig, ungefär en gång om dagen. Ofta ganska sent på kvällen. Ute har mörkret fallit. Takten är lugnare. Det är ett lugn som liknar känslan av att komma ikapp. Ungefär som andra andningen när man springer eller simmar. Kroppen och själen berör varandra. Dagens tunga och stressfyllda värv blir till en känsla av förnöjsamhet. Vet du vad jag menar? Som att kroppen är trött och du har gjort ett anständigt dagsverke.

Annars är mitt jobb för det mesta immateriellt och därmed osynligt. Stressen kan bli en ovana som det är svårt att göra sig av med. Kanske är det en del av själva definitionen på en ovana. Att den hakar sig fast, och du vet att du inte borde, men…

Tyngden i kroppen är en påminnelse om det fysiska rummet.

Lugnet sprider sig som någonting varmt längs nervbanorna. Det återställer, reparerar och bygger upp. Något behagligt pumpas också ut i blodet, gör mig leende.

I ett tillstånd av nästan olidlig lätthet är påminnelser som denna just så bra, och så viktiga.

För, vi lever inte av tanken allena.

Johanni

#Blogg100

Samma samma olika

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

Untitled

Jag har varit här förut. Sett detta rum. Smakat på denna biff. Känt doften av No5. Jag har hört sorlets förväntan, sett blickarna som utväxlats, pilsnabba budskap i en ögonblinkning.

Ändå är jag här för första gången.

Det är inte mitt minne som sviker. Det är bara livets repetitiva karaktär. Vi gör saker om och om igen. Ofta utan att reflektera. Instinktivt.

Och varje gång nästan på samma sätt. Favoritplatsen på bussen. De kulturella referenserna när jag ser en film. Reflektionerna kring mina egna minnen när någon kulturgrej påverkar mig.

Jag skapar och återskapar hela tiden mig själv. I varje givet ögonblick. Jag formar och omformar minnen. Och hela tiden andas jag, denna den mest repetitiva av livsuppehållande omedvetna åtgärder.

Det går lätt rutin i det. Som gör att jag missar hur oerhört häftigt det egentligen är. Att leva.

Alla dessa vändor i bassängen. De kan synas identiska. Men det är de inte. Varje givet ögonblick bär på sin egen berättelse. Varje dag är jag ny.

Fast jag känner mig gammal.

Och återberättad.

Johanni

#Blogg100

Sanatorium

Publicerat i #Blogg 100, berättelsen av

Allotment map

Man har sagt mig att jag befinner mig på ett sanatorium. Ett vilohem för sinnessvaga. Men det kan väl ändå inte stämma! Alla verkar ju så trevliga! Så…normala!

Men herregud människa vad är det ni säger! Kommer ni då verkligen inte ihåg någonting?

Såså, ingen orsak att bli uppbragd. Ni måste tänka på cholera-halterna. Ni, min bäste doktor, ni om någon borde ju veta det! För, oss emellan, ni är väl doktor här? Ni är är inte en sån där inbilliningssjuk. En sån som är intagen för nerverna, men spelar doktor?

Vafalls, tvivlar ni på mitt ord! En grov skymf, det må jag säga.

Såså, ingen orsak att bli uppbragd. Här, sitt ner, jag ska ringa efter lite té. Vet ni, de har de godaste smörkakor jag har ätit här sedan jag var barn.

Har ni varit här ända sedan ni var barn!

Nej, ni missförstår. Min mor, salig vare hennes minne, hon brukade skryta om tant Evelinas kakor. Det är inte mycket jag minns nu av mor. Men det minns jag. Ah, att bita i det spröda minnet. Av mor. Nejnej, jag menar förstås kakan. Vet ni, det snurrar nog lite i huvudskålen ännu, när så egendomliga grodor hoppar ut. Det är bäst jag sätter mig här lite. Bara en helt kort stund, så att snurrandet upphör.

Ni hör inte röster också?

Förlåt, hur sa? Ni förstår, min hörsel, den är inte vad den en gång var. Nu för tiden får jag vara glad om jag hör ångvisslan.

Nej, det var inget, sitt ner ni. Det gör er säkert gott.

Ja, en gin&tonic skulle sitta gott nu, men det är inte att tänka på. Det är mycket strikta här, förstår ni. Hit kommer man för vattnet. Luften. Och renheten. Då går det ju inte an att de intagna tar sig en huttalutt i tid och otid. Nej vet ni, det står i reglementet.

Jaså, det säger ni. Och ni har läst reglementet?

Absolut inte. Det är strängeligen förbjudet. Det står i paragraf ett.

Jaha, på det viset. Säg mig, ni har inte hört talas om her Andersson?

Han i rum 4? Nä, inte alls. Hurdå? Vad ska ni med honom? Är det lobotomeringsrådet nu igen? Får de aldrig nog?

Glöm det. Nu tror jag att jag hör cymbalerna. Det är min signal.

Signal? Nu förstår jag inte riktigt.

Johanni

#Blogg100

Sökande samtal

Publicerat i #Blogg 100 av

livlinan_episod6.jpg

Klockan är nästan 10 och Kerstin kommer gående över det vindpinade torget. Kaffet är serverat, det ryker lite ur kopparna. Toffe gör en soundcheck. Vi småpratar lite, ivriga att komma igång, nervösa över hur det ska gå. Björn har tagit med sig några papper som han sätter på bordet brevid kaffekoppen. En röst i örat säger att bandet går. Pia ser mig i ögonen, nickar, och vi börjar.

Det hela började ett och ett halvt år tidigare. Vårt samarbete med Hufvudstadsbladet kring en ny blogg hade kommit igång. 8 skribenter från hela landet delade på en gemensam plattform, bloggen Livslärd. De hade en sak som förenade dem. De arbetade alla med fri bildning. Plötsligt fanns en arena där den fria bildningen syntes. Tankar kring kunskap och lärandets betydelse samsades med vardagsfunderingar och ögonblicksbilder från folkhögskolor och arbisar. Bloggen gav mersmak. Jag, och många med mig tycker att det livslånga lärandet är en viktig men ofta osynlig del i samhället. Både du och jag lär oss hela tiden, det ligger i vår natur. Vi kan inte låta bli.

Kunskap som vara

De senaste årens fokus på mätbara resultat har lett till en snedvriden diskussion. OECD:s PISA-undersökning har fått oss att diskutera placeringar istället för innehåll. Som om lärande är en tävling.

Från statligt håll nämns utbildning ofta som ett verktyg, än för att höja konkurrenskraften, än för att hantera strukturomvandlingar.

Jag förstår hur de tänker, men de har fel. Kunskap, bildning och lärande är viktigt för att hantera förändringar. Att mäta kunskap är svårt, men säkert lockande. Frågan om kunskap och om lärande är mycket större. Jag tror människan som varelse är social och nyfiken. Vi måste kunna diskutera vad vi uppfattar som kunskap, hur vi lär oss, när och varför.

Vi har länge arbetat för att försöka ändra på den gängse synen och bredda frågefältet, men inte riktigt vetat hur. Våra bloggar hade inte läsare, våra hemsidor hade inte besökare. Våra poddar förblev ganska ohörda. Vi var inte intressanta, och vårt budskap var inte genomtänkt. Bloggen Livslärd visade vägen, både genom sitt nya grepp och genom att det var ett samarbete med en etablerad mediaaktör. Vi fick läsare. Vi blev trovärdiga.

Nu hörs vi också

Det heter ibland att hungern växer när man äter. Efter framgången med bloggen kändes nästa steg naturligt. I mitt förra liv arbetade jag på radion. Jag insåg det inte då, men jag förstår nu att det vi gjorde var folkbildning. Jag har länge drömt om ett forum där den fria bildningen och det livslånga lärandet kan utveckla sina tankar och delta i det offentliga samtalet. Bloggen är bra, men den saknar ett väsentligt element. Dialogen. En grundtanke som genomsyrar den fria bildningen är samtalets värde. Jag läser gärna böcker, men sedan vi startade en bokcirkel för några år sedan, uppmuntrade av Svenska Studiecentralens bokcirkelkampanj, har läsandet blivit något helt nytt. Nu samtalar vi om böckerna, diskuterar vad vi läst, vad vi förstått, och vad vi tänker om det. Det är hundra gånger roligare än att ”bara” läsa tyst för sig själv.

Våren 2015 tas de första kontakterna. Av en tillfällighet nämns ordet poddcast i rätt ögonblick. Det visar sig att YLE mycket väl kan vara intresserade. I och med att bolaget i sin nuvarande strategi uttryckligen skall och vill samarbeta med utomstående erbjöds vi en möjlighet att försöka.

Så här sitter vi nu, Björn Wallén, rektor vid Lärkkulla, Kerstin Romberg, pensionerad rektor från Västra Nylands Folkhögskola, undertecknad och radiojournalisten Pia Abrahamsson. Vi sitter (som du ser på bilden) runt ett kaffebord. Vi har inget manus, bara en massa tankar, och rejält med kaffe. Vi valde bort studiomiljön för Lilla Kökets kafé i Ekenäs.

Vi är lite nervösa. Ett gott samtal, hur går det till? Temat har vi valt i förväg, utgående från ett tidigare blogginlägg. Hur det första avsnittet blev? Det kan du höra på Ale Arenan.

Faktabox:

Poddcasten Livlinan utkommer med ett nytt avsnitt i månaden. Den är ett samarbete mellan YLE och Bildningsalliansen. Det är samtal runt kaffebordet. Om sånt som är viktigt. Om sånt som är vanligt. Om sånt som är angeläget. Om sånt som är jobbigt. 4 röster, ett ämne. Du kan höra Livlinan på http://bit.ly/livlinan

Mosaik

Publicerat i #Blogg 100, berättelsen av

passage

Nu spelar ju inget av det där någon roll längre. Det var så länge sedan, allt har blivit något annat sedan dess. Men då, då kändes det viktigt. Som någonting påtagligt, något som lovade förändring. Och visst, kanske låg det nånting i den känslan. Kanske hade allt det där en del av förändringen. Men sedan, sedan gick livet vidare, och om det lämnade några spår kunde åtminstone inte jag se några. Kanske de gick att spåra med infrarött filter? Kanske en tidshund skulle kunna få upp spåret. Men egentligen, är det så viktigt? Det har varit, det är inte längre.

Inget är längre.

Det har blivit något annat. Varken bättre eller sämre. Världen funkar inte så. Världen är energi, och den försvinner inte även om sakerna tappar sin tillfälliga form. Teorin om entropin missar det relevanta. I ett tillräckligt stort perspektiv syns det klart och tydligt. Men människan är ju förstås sedan inte så bra på större perspektiv.

Det är en begränsning som ligger i livsformens dna. En självcentrering som tillåtit en längre överlevnad av det fysiska kärlet än normalkurvan. Men, liksom alla överlevnadsmekanismer, kommer den med ett pris. Och i detta fall är då en del av priset oförmågan att se saker och ting i ett tillräcklig stort perspektiv.

Här avbryts mina tankar av en doft. Vi borde vara skyddade, även ute på balkongen, där jag just nu sitter. Men, det tycks inte doften bry sig om. Den lockar äldre delar av hjärnan att vakna och reagera.

Det är, just därför, en utomjordisk känsla. Något bortom orden. Ett skirt, nästan flytande tillstånd. Honung och nytvättade lakan.

Jag är sex år och står på gården. Tunga vita lakan hänger på tork. Det är inte soligt, men vinden och den relativa värmen kommer nog att göra jobbet lika bra.

Solen var där för en stund sedan, men nu har den bestämt sig för att gå i gömman. Jag har slutat leta. Fast jag bara är sex vet jag redan att solen har sina egna bevekelsegrunder. Jag tänker inte ens blir sur på den.

Just nu fylls mina näsborrar av en doft.

Jag suger in den i mina lungor. Omedveten om omvärlden bara står jag där. Om någon skulle se mig trodde de säkert jag var en imbecill.

Men ingen ser mig. Vuxna ser överhuvudtaget inte små barn, de är för långt ner. Himlen ser de inte heller, de är för upptagna med att skynda sig framåt.

Jag, har släppt allt jag har för händer och går in i doften.

Den lockar.

Johanni

#Blogg100