Sakta kommer våren. Isbergen kalvar. Fåglarna snattrar. Våren sätter fingret på dem ömma punkten. Snabb och långsam tid. Det tar alltid en evighet tills lönedagen kommer, men sedan är pengarna vips borta på ingen tid alls. Våren släpar sig fram, nedtyngd av kalla vindar, sen är det plötsligt högsommar. Jag skulle vilja kunna njuta av varje dag, inte bara vänta på att saker skall bli så där som jag tänker mig att saker skall vara. Det är inte helt lätt. Tiden går både snabbt och mycket långsamt samtidigt. Och sedan, de där ögonblicken då allt klaffar, visst njuter jag. Men tänker nånstans i bakhuvudet att snart svåger det igen. För inget är beständigt. Jag säger ibland lätt raljerande at himlen verkar vara en så himla tråkig plats. Alla är nöjda, alla har det bra. Gäsp, liksom. Jag har alltid förfäktat att det goda livet känns extra sött av motgångarna. Vetskapen att det inte är självklart att ha det just så här. Liksom jag njuter av ett gott vin, väl medveten om hur illa det kan smaka. Och jag tänker samtidigt att jag inte hinner med fler dåliga viner, slarvigt skrina böcker, klichéfyllda filmer, stereotypa eller klumpiga teaterpjäser.

Där har du en paradox. Det är lätt att bli en snobb i sådana tillstånd. Att tänka att bara det bästa är gott nog. Och samtidigt. Jag gillar vardagens lunk. Det något trygga i att gå till jobbet. Att komma hem trött, men ofta egentligen ganska nöjd. Jag undrar om jag borde gnälla och klaga lite mer, så där för syns skull? Så att jag inte verkar självgod eller nåt.

Jag har det bara inte riktigt i mig, inser jag. Jag ids väl helt enkelt inte.

-Johanni

#Blogg100

Jag känner solen. Den värmer. Mitt i allt hagel, regn och iskyla. Jag/vi har redan hunnit reflektera över om detta är ”normalt” eller ”freak weather”. För vi är ju snabba att dra slutsatser i denna tid. Om något inte är precis som vi tänkt oss höjer vi rösten. Jag tänker att det är en sorts hjälplöshet över det. Att vi tänker om vi nu har betalat oss sjuka för det här, då ska det gå PRECIS som i manus.

Det är ju bara det att det inte finns något.
Manus alltså.
Jag kommer ihåg en tid då jag undrade över hur vuxenlivet ser ut. Jag tänkte då att det vore kul med ett facit, som gav svaren. Samtidigt visste jag nog att jag egentligen inte vill ha någon manual. Livet är som bäst då jag måste klura ut det själv. Walk-throughs och cheat-sheets är inte för mig. Jag förstår inte riktigt poängen med dem, om jag skall vara ärlig. Vem är det du lurar då, egentligen?

Och nu menar jag inte twitter-sanningen. Den är alltför utspädd. De i mitt flöde som tänker höger kommer med allehanda lustifikationer över socialismens många tillkortakommanden. De som tänker vänster poängterar arbetarrörelsens många historiska livsförbättringssegrar.

Jag talar om något annat.
Vi som motsätter oss populismens fördummande inflytande på samhället är (tror jag) ändå ofta snabba att dra långtgående slutsatser utifrån enskilda händelser, anekdoter, egna erfarenheter, eller till exempel knäppt väder. Som människor är ingen oss till synes särskilt konsekvent.

Därför njuter jag lite extra då solen värmer. Den finns där, ännu. Det är en enkel glädje. Animalisk inne i mig. Hör fåglarna kvittra under kvällspromenaden med hunden. Se de sega små vårblommorna ta sig upp efter kylan och hagelattacken igår.

Känna doften av tidig vår. Höra barns glädjetjut.

Att sånt.

Johanni

#Blogg100

Småler åt ett minne. Ser en gata och minns bekanta som bott där förr. En annan tid. En annan jag. Gatan är vacker, utsmyckad. Pyntad. Och tyst. Lika tyst var den då. I det livet som upptog min tid, som fyllde hela mitt jag. Då tänkte jag andra tankar, mina referensramar var så annorlunda. Jag tror inte jag skulle känna igen mig själv om vi skulle träffas. Jonej, det är inte så sannolikt, det förstår jag, men du får ursäkta. Jag såg just ut första säsongen av Dirk Gentleys holistiska detektivbyrå på netflix. Douglas Adams vridna humor har alltid tilltalat mig. Det är huvudlöst dada och anarkistiskt, blandat med sci-fi och ren absurdism. Det kan synas enkelt, men är hutlöst svårt att dra av. Det syns tydligt när någon försöker filma historien, Liftarens guide till galaxen är väl ingen fullständig kalkonrulle till film, men mycket långt från böckernas magiska realism.

Jag sköt länge upp att se på Dirk, rädd för att bli besviken. Och någon fullträff är det inte. Men det är något med en tv-serie. Kanske formatet, kanske att det finns mera tid att utveckla sidospåren. Den gör ett hyfsat jobb av att inte förklara för mycket (annars kardinalfel 1 i många tv-serier). Här finns utvikningar och detaljer som inte leder någon vart. Och det i sin tur gör så att du tänker på dem långt senare. Helt plötsligt börjar du grubbla över till exempel tidsresor.

I allt detta finns en uppenbar risk. Att du inte blir ett uns berörd. Om du inte bryr dig om karaktärerna blir det hela en dum intellektuell lek. Så det gäller att vara smart. Och skicklig. Som sagt, det är verkligen inte lätt att lyckas med det här.

Och vad är det med amerikaner när det gäller filmer och tv-serier egentligen? Allt måste förklaras, allt måste hänga ihop. Det är like sprittande som en hopbyggd lego-byggsats. Allt har sin plats, inget spretar ut. Det betyder också att tuggmoståndet saknas. När det sker får vi snabbmat för äldre människor som tappat bort sina löständer och bara vill stävja hungern snabbt.

Johanni

#Blogg100

Jag blir inte riktigt klok på det här. Kanske du kan hjälpa mig? Å ena sidan skall jag vara nöjd med den jag är, acceptera mig själv, leva livet i ögonblicket. Å andra sidan skall jag hela tiden förbättra mig, jobba med konditionen, lära mig mer, bli bättre på kort sagt allt.

Det går ju inte riktigt att leva så att båda de två dimensionerna blir tillvarons ledstjärna. Kanske är det en ständig rörelse i livet, mellan dessa två? Och om det är så, när kan jag slappna av och känna mig tillfreds? För då är jag väl alltid lite för mycket av det ena och lite för lite av det andra? Nån balans går det inte riktigt att få till stånd där.

Jo, jag vet att jag överdriver. Det är det här skrivandet i #blogg100-utmaningen. Det är som att titta sig i spegeln lite för länge. Hur ser jag ut egentligen?

Jag tror att min egen lösning är att inte titta längre så där jättenoga. Istället blir det (tror jag) lite hit och lite dit. Ibland får jag tryck och sätter igång med en massa projekt. Ibland tar jag steget tillbaka och bara betraktar det komiskt-absurda som är tillvaron. För det finns ju inget slutmål, eller hur? Om resan är målet vill jag åtminstone ha kul på vägen. Och tillåta mig själv att inte vara perfekt.

Men att släppa kontrolltaget är inte lätt. Det är lite som lokförarnas död-hands-grepp. Vem vet vad som händer när jag släpper? Kanske vi stannar mitt ute i ingenting?

Johanni

#Blogg100 

Det är mycket nu. Lätt rinner ilskan i sinnet, och sedan bara hamra på. Snabbt flyga tankens vingar. Snabbare ilskans pilar. De skjuter ner varje uns av medmänsklighet, de stirrar girigt på priset. En stege att klättra på. En fiende att besegra.

I det landet råder laglöshetens lagar. Om du inte sitter vid matbordet är du maträtten. Det är väl lite konstigt egentligen. Det där att det är så mycket lättare att hitta fel hos andra än hos sig själv? Lite förenklat kan man kanske säga att sociala medier idag fylls av tre saker. Marknadsföring, där någon/något skall säljas, uppdateringar där man vill visa upp sig själv, något man gjort eller fått till stånd, och kränkt kritik mot alla som gör fel här och där.

Det är då kanske inte så konstigt att de som alltid ogillat sociala medier nu känner sig ännu mindre benägna att logga in. Så får vi ett innanförskap där såväl vänner som ”fiender” som marknaden befinner sig, och ett utanförskap som inte alls deltar.

Vad kan vi då göra? De som tror på teknisk utveckling kanske menar att det är frågan om en förbättrad algoritm, en uppdatering av systemet. De som tror på hårda tag kanske menar att skärpt lagstiftning, hårdare straff, utökade övervakningsrättigheter och fler nätpoliser är lösningen. De som inte tror på utvecklingen menar nog att vi skall sluta vara där, så blir allt bättre.

De som inte, eller sällan hörs, är de som vill besvara hatet med något annat än mothat. Säkert finns det också de som menar att vi kan lösa det här, att vi måste lösa det här. Deras röster är i så fall så svaga i bruset just nu att jag inte hör dem. Visserligen har min hörsel blivit sämre, men ändå.

Vad tror jag själv då? Nå, jag tror att dystopin innehåller ett starkt och för tillfället säljande budskap, men att det inte finns några naturlagar som säger att allt måste gå åt helvete. Om lösningen är den ena eller den andra vägen är jag för tillfället osäker på. Men jag är säker på att det finns flera vägar att gå, inte bara en. Och jag är säker på att jag, och du också måste se oss i spegeln lite. Har vi också lockats av känslostormarna? Har vi också kränkts, blivit upprörda, talat om för alla andra hur de skall bete sig? Jag vet att jag har det i alla fall. Och det är inget jag är särskilt stolt över.

Hur är det med dig?

Johanni

#Blogg100