Det som inte är synligt ditt kan inte tas ifrån dig.
Detta är en dyrköpt lärdom. Detta är sant. Så det gäller att vara förberedd. Men just nu minns Fredag att han är hungrig. Han reser sig, borstar obesvärat bort Londondammet och några större delar som han helst inte vill tänka närmare på, och går med tvärsäkra steg på en obekant gata någonstans i Paris centrum. Tror han.
– Även Parisare måste ju äta, eller hur?
Det är alltid lika förvånande självklart att människor lever sina liv där precis som här, och fortsätter göra det utan att tänka desto närmare på saken. Om någon kraschlandar på en gata med en förvirrad uppsyn och skrämmer upp en katt som vilat sig på skjulets plåttak kanske en eller annan lyfter på ögonbrynen, men sedan fortsätter de precis som innan. Det är mat som skall lagas, sopor som skall slängas, läxor som skall göras, butiker som skall rånas. Där liksom här.
När skylten Bistro Sceller dyker upp bakom ett hörn i ändan på en liten återvändsgränd tvekar han inte. Inne i lokalen är det skumt och halvtomt. Precis som hans (något naiva) bild av ett Paris han bara läst om skall vara. Det teatraliskt överdrivna känns rätt, och gör honom en liten smula lugnare. Det finns ett utrymme. Det finns plats. Han sätter sig vid ett inte alltför rent bord och väntar tålmodigt på att bli serverad.
– Un Phoque grillé säger han utan att titta på menyn. Et un pastis.
Medan han väntar på sin mat dricker han pastisen långsamt och passar samtidigt på att ögna igenom klientelet. Det är fort gjort. Om Sceller någonsin varit ett populärt pariserhak måste det ha varit före han fötts. Här syns inga avtryck av de senaste århundradet.
Paris är inte allt det gett sig ut för att vara. En närmare granskning visar att det finns sprickor i fasaderna. Hus som hänger på trekvarten. Långsamma ögonblick väntar runt hörnet. I själva verket går det aldrig att leva upp till förväntningarna. De har inget med verkligheten att göra, och allt med den som projicerar dem att göra. Så blir världen skapad i vår avbild. Det är inte ögat som styr. Det är hjärnan. När dallrandet har lagt sig i bakgrunden igen ser han det klart för några ögonblick. Några ofiltrerade sekunder som hjärnan inte hinner redigera. Det han ser både förskräcker honom och drar honom till sig. När cirkeln sluts bidrar det till känslan av overklig dröm. Om du tror att det är hjärnan som bygger ut en kuliss i efterhand för att rädda vad som räddas kan har du fel. Nej, det är just ögonblickens flyktighet som förstärker kopplingen till det just sedda, och till dess drömska karaktär. Det är som en dröm i en dröm.
Fredag vet bättre än att hålla fast blicken någonstans. Det blir snabbt ett hot som initierar en respons. Och just nu är han i ärlighetens namn inte helt sig själv för att hållas på benen om något sånt skulle hända. Bäst alltså att hålla huvudet nere, mumla otydligt och vandra ut ur vårt blickfält.
Allt bara flödar. Jag känner hur världen forsar runt och genom mig. Genomborrad av strålar, utan skyddsnät sträcker jag ut mina armar. Jag låter det forsa. Jag känner energin som rännilar av rörelse längs med ryggen. Det är utanför mig, men samtidigt är jag en del av det. Utan tvekan kommer jag att få ångra mitt tilltag. Strömmen är oemotståndlig, en naturkraft. Flödet bryr sig inte. Det följer minsta motståndets lag. Ingenting utanför kan längre nå mig. Jag är inte odödlig, bara inkopplad. Flödet ger mig inga extra krafter eller egenskaper. Det är berusande, utan att vara beroendeframkallande. Eller, det intalar jag mig varje gång himlen skimrar i det som förebådar flödets ankomst. Lik förbannat sätter jag på mig utrustningen, inklusive de obehagligt trånga handskarna och det löjliga bältet. Väntan är jobbig, inte alls som en ljuv upptakt till en kärleksakt. Den är snarare långtråkig, ungefär som att vänta på betjäning på skattekontoret. Ibland går det fort, ibland slinker floden förbi utanför mitt fönster. Det handlar om sekunder om jag skall klara synkandet. Ibland mindre än så. Och ibland spelar det ingen roll vad jag gör, det är ändå kört. I sådana ögonblick känner jag mordlusten färga tinningen röd. Ändå är jag helt slut, utkörd, efter varje session. Jag är inte klokare, starkare, snabbare, bara äldre. Flödet upphör tiden, och även om det inte kan jämföras med baksmälla (eller värre) är uppförsbacken efteråt brant och full av vassa stenar, hack i tiden som hoppar fram ovarsamt över min själ (och min kropp).
Jo, detta är orsaken till att jag lever här ute. Sannolikheten att hamna mitt i fåran är statistiskt sett större här. Annars finns det inte mycket som talar till ställets fördel. Vattenledningen är rostig, två av fönstren på bottenvåningen släpper in såväl regn som flygande kryp. Vinden river loss ostämda orgelackord i de lösa takplåtarna. Doften av surt regn blandas ofta med de kemiska fabrikernas avfallsrök. Jag tänder rökelsekaren mot eländet och slår upp en bok i bokhyllan på måfå. ”I skymningen åt de resten av sälköttet under det att Anoak ritade upp en enkel karta i snön. De hade ännu hundratals miles kvar till närmaste utpost. Maten var slut och moralen började tryta. John kände blickarna i ryggen och visste att något måste vända snart. Annars skulle allt vara förlorat.”
Väntan är långtråkig, för den kräver min uppmärksamhet. Om jag visste hur lång den skulle bli fyllde jag den med allehanda distraktioner, men det är just det. Det går inte att förutspå. Du måste vara beredd hela tiden, vilket gör att varje sekund känns i kroppen. Väntan ritar spår i mitt ansikte. Mjölken surnar.
Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.
Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.
Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behöll alltid sina toppar och dalar. Varje gång var som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.
Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sin markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet.
Bara några steg från den livliga kommersen på storgatan är det lugnt. Ljuden från storstaden hörs naturligtvis också här, vi har inte teleporterat oss ut till ödemarken, men det är nästan som om. Skuggorna ligger djupa, allting ser ut som du trätt en strumpbyxa över huvudet. Staden kan anas, men den tränger sig inte på. Istället är det en doft som får dina nackhår att resa sig. En blandning av något surt, något lite ruttet, och en söt underton, som från flodstäder vid lågvatten. Efter några sekunder har dina ögon vant sig vid halvdunklet och hon framträder långsamt, liksom eftertänksamt. Du ser henne snett bakifrån, hon har stannat, böjer sig lätt fram. Var det hit hon hade så bråttom, eller är detta bara en etapp på vägen? Du sträcker på dig för att komma lite närmare och höra lite bättre. Under de sekunder som du försöker filtrera bort allt irrelevant hinner tusen tankar fara genom huvudet. Bokstavligt. Varje sekund tänker vi 1,15 tankar. Dygnet runt. Året runt. Om vi går med på att vi tänker också då vi sover.
Vänta. Det är något konstigt med bilden. Hon talar inte med någon, som jag först trodde. Det är en säck placerad på en bänk så att det först ser ut som en människa. En jutesäck, som en gång innehållit kaffe från Brasilien, om man skall tro de tryckta texterna. Hon ser inte på säcken, utan på bänkens ryggstöd. Det är en sliten grön parkbänk med metallben och ryggstöd i trä. Hon tittar noga på en av inristningarna. En bokstavskombination som inte verkar betyda något. A.G rUUT/fE
Hennes rörelser, hela hennes jag har frusit fast i denna position. Hon ser ner på inskriptionen. Vi ser ner på henne. Efter ett par fokuserade ögonblick reser hon sig långsamt och slätar till klänningen. Utan att tveka backar hon tre steg, gör helt om och går ut på stora vägen igen. Där visslar hon fram en taxi och försvinner i trafiken. Det är ingen idé att försöka följa efter, trafiken här är omöjlig för en utomstående att klara av. Istället är det dags att pussla ihop en bild av de fragment vi har.
Jag upptäckte henne igen. Hon slank nästan mellan mina fingrar då du distraherade mig senast, och inget är så lätt att missa som en människa i en folkmassa. Du tror kanske att du skall kunna hålla ögonen på hen, men se det går inte. Folkmassor är lika organiska som starflockar, och lycka till med att identifiera och följa en enskild stare när de beger sig. Hon har inte hunnit långt, jag får syn på henne på gatan (Florida street) ett kvarter från kontoret då en buss plötsligt tutar och hon tittar upp. Jag försöker läsa de där ögonen, men det lyckas inte. Det enda som händer är att jag läser in mina egna drömmar i dem. Min vilja till förändring. Det blir lätt så, om man inte är tillräckligt uppmärksam. Har du fått syn på henne än? Ser du vad jag ser? Kanske är det detta vi delar. Vi är båda betraktare.
Det viktigaste en betraktare behöver lära sig är att lyssna. Nu kanske du tycker det låter motsägelsefullt, men tänk efter lite. Vi tolkar allt vi ser, våra filter är fastlåsta framför våra ögon. Det finns inget sådant som sant, allt är tolkning, upplevelse, erfarenhet. I samma ögonblick som du blundar (nej, jag tänker inte demonstrera detta nu, då tappar jag henne igen. Och dessutom tror jag du vet vad blunda betyder) måste hörseln ta över. Även den är selektiv, men har svårare att styra sitt filter. Du ser mer, med andra ord. När du släppt in lite mer av världen på detta sätt har ögonen sedan inget annat val än att utgå från den utvidgade bilden. Nu är det tryggt att öppna ögonen, men långsamt, liksom organiskt. Sådär. Att vadå? Nejnej, du måste ha haft för bråttom. Slut ögonen igen, andas ut och räkna till 28. Lyssna. Öppna igen, långsamt, du har inte bråttom. Försök att få syn på det du inte har hört ännu. Dina elastiska sinnen kommer att sträckas ut ytterligare en liten aning. Snart nog kan du kvala in för en praktikplats. Det är ditt mål, håll det tydligt i sinnet framför dig. Kanske kommer det att kräva tid och tålamod, men sånt har du, eller hur? Annars skulle du inte vara här.
Hennes steg är väl avmätta, effektiva. Klackarna klattrar säkert mot den stenbelagda trottoaren, men det hörs inte för alla storstadsljuden, eller blir kanske en del av dem. Detta drönande tar sig in i vårt kollektiva medvetande och förvandlas till vitt brus, något som lugnar oss. Det är den mänskliga starflockens sång.
Jag undrar vart hon är på väg. Hon är kanske inte slav under sina vanor, men hon avviker väldigt sällan från schemat. Nu är det eftermiddag, arbetstid, och jag vet med säkerhet att hon inte tömt inkorgen på skrivbordet. Alltså måste hon ha ett mycket starkt vägande skäl för att lämna allt på hälft så här. Det kan inte vara vi som skrämt iväg henne, det är jag säker på. Vi har haft den diskussionen tidigare, kommer du ihåg?
Det känns som att hon vet vart hon är på väg, detta är inte en panikpromenad på måfå. Hon går mot någonting, inte från någonting. Dessutom ser vi ju att kontorets övriga anställda knattrar på som vanligt, så vi kan utesluta…vänta, vad sa du? Har hon inte sin handväska med sig? Är du säker? Då finns det kanske orsak till panik trots allt. Jojo, du har rätt. Jag förivrade mig lite där, sånt händer.
I de små detaljerna syns ofta hela bilden. Hur vi rör oss, färgen på naglarna, en mage som kurrar. Vi har en yttre bild av oss själva som vi projicerar mot omvärlden, och en djurisk spegelbild som vi bara med möda behärskar och som ofta lyser igenom. Där, en gratislektion i människoseende. Du kommer lära dig nyanserna på akademin, om du blir insläppt. Vadå? Vad som händer med dem som hålls ute? Det tror jag inte du mår så bra av att veta. Låt oss säga att du nog väldigt gärna vill komma in. Det är ditt mål, hålla det tydligt i sinnet framför dig. Det vi ser i andra finns också i oss själva. Därför är den yttre bilden också viktig när vi söker efter ledtrådar, efter en djupare förståelse.
Hon ser katten innan den ser henne. Den är fortfarande skygg, håller sig mest undan. När den först dök upp i grannskapet trodde hon det var en nyinflyttad grannes. Det är inte så konstigt, nygrannen såg ut som alla kattägare i alla tider alltid gjort. En lång lite bångstyrig lugg, snedklippt och svart (vad annars!) över stora mörka ögon. En något uppåtböjd näsa och en mun vars konturer inte lämnar några bestående intryck. En tunn guldkedja som det kanske hänger något i, kanske inte (den försvinner bakom den svarta tunikan innan den ger upp sin hemlighet). En lite odefinierad kropp, mestadels klädd i svart, alla kattmänniskors favoritfärg. Och för all del, katten var ju också mestadels svart, så de matchade på det sättet. Hon hade ännu inte lärt sig kattgrannens namn, mumlandet som kom ur hennes mun var så lågt att det skulle ha behövts stetoskop för att uppfatta något annat än en utandning. Nu är det inget som skall vändas mot henne. De flesta här i kvartet var likadana. Det bidrog till områdets attraktionskraft. Inga nosiga grannar här, eller påfrestande gruppgrillarterrorister med sina förkläden, grilltänger och alltför höga ljudvolym i allt som de företar sig. Det var, med andra ord, ett kattparadis. Flera av dem har blivit hennes vänner. Eller ja, så vän som nu en katt kan bli med en människa. Det var ett arrangemang som passade henne utmärkt. Hon tänkte att de småningom kommit att acceptera henne som hon var. Hon försökte aldrig locka på dem, tala med dem eller erbjuda dem mat av något slag. Om hon satt sig på bänken i den lilla parken kunde det hända att någon av dem strök sig mot hennes ben, eller lade sig i solstrimman på bänken intill och somnade. Hon kände det som en ynnest, och det räckte bra. Dagar då kontoret tagit musten ur henne kunde hon ladda upp lite genom att sitta här i den sena eftermiddagssolen och liksom…landa. Hon vet att det inte är sant, men inbillar sig ändå att hon känner en lätt utbuktning i bänken, och att det är hon som suttit in den. Det känns som hennes plats. Hennes och de katter som trivs i solen eller dess omedelbara närhet. Därför är kattens uppdykande här och nu något som genast får nackhåren att resa sig. När den dessutom kommer rakt emot henne med allvarliga tysta ögon känner hon paniken krypa. Det här är inte enligt protokollet. Något är fel.
Plötsligt blir hon osäker. Är hon säker på att detta är ”rätt” katt? Det här kan ju vara en nykomling, som bara råkar likna gamle svarten. Ja, hon har alltid kallat honom så. Ända sedan hon såg såren på magen. Hur många katter har korsat hennes väg genom livet? Hur många av dem har påmint om varandra? Är de alla sammanlänkade i hennes sinne, till en enda enorm normalkatt?
Nej, det går inte att tänka så. Den vägen ligger upprivna trottoarer och cirkelmonologer.
Ett par djupa andetag. Stilla tankarna. Tänk. Vad är hennes alternativ? Blunda. Hon måste blunda också.
Av nån anledning är hon inte längre förvånad när hon känner den fuktiga nosen buffa på hennes arm. Det har gått över, hon är förbi krönet, på väg nedåt igen. Nu finns bara handling, och hon är behövd. Så mycket förstår hon.
Ett par ögonblick överväger hon faktiskt. Hon tänker att om jag nu denna enda gång skulle sätta mig själv först, inte vara en sån dörrmatta. Villfarelsen far ur henne lika fort som den kommit in. Hon suckar, sätter på sig sina handskar (ett par handgjorda, läder förstås, opalgröna, från Argentina) och reser sig beslutsamt upp.
Tisdag morgen. Klockan är 7.37. Hon är som vanligt först på kontoret, som vanligt ensam med högarna. Snart nog väller de in. De lyckliga, de lyckade, de instängda. Hon biter sig i underläppen och sätter in en nytt vitt papper i maskinen. Olivetti 2000, den tyste trotjänaren. De har delat mycket tillsammans, åren på kontoret ringlar runt hörnet och in i ett mörker hon alltid undviker att se rakt in i. Tricket, den dyrköpta läxan hon nött in under åren, är att inte se upp, hålla blicken vid nästa rad, nästa kolumn. Ett ark i taget, ett ställningskrig mot klockan som hon vet att hon kommer att vinna. Små belöningar väntar vid varje rapportslut. Mörkbrun gräddkola med mandelflarn, och det ska vara Toole’s.
Tisdag eftermiddag. Klockan är 14.12. Kontorsknattret avbryts bara då och då av någons suck, hettan börjar bli tung att uthärda. Hon är nära att tappa fokus ett par ögonblick, zona ut och släppa skärpan, men i sista ögonblicket harklar hon sig, det kommer automatiskt, och ögonen ser misstaget hon är på väg att göra. Utan vidare omsvep och utan att hinna tänka alls byter hon riktning på fingrarna och slår ner rätt tangenter, i rätt ordning.
Puuh, hon har det ännu, trots allt. Diego hade fel, han hade så fel. Ibland undrar hon om han alls är närvarande, eller om han bara ser ut att vara på plats. Det är inte lätt att veta med chefer, men för all del, hon har ju hunnit se några passera förbi på Diegos position under årens lopp. Knappast såg han detta som sin slutstation. Han var nog, liksom alla män på posten före honom, övertygad om att han var ämnad för något större. Att det här bara var ett nödvändigt trappsteg på vägen.
Hon hade å andra sidan sett det direkt. Det var något i hans blick. Som om han hade gett upp innan han ens hunnit börja. En del människor är sådana. På samma sätt som en del är gamla gubbar vid knappt fyllda 20. Det slog henne alltid med häpnad. Hur människor kunde vara så blinda. Hon behövde bara se sig i spegeln för att veta precis. Det hade tagit tid för henne att inse att andra inte såg på samma sätt. I själva verket hade hon ännu inte mött en enda en som kunde. Jo, visst såg de sig själva i spegeln, men de såg en önskebild, en uppdiktad bild.
Hon hade aldrig kunnat dikta så. Eftersom hon aldrig haft det saknade hon det inte heller.
Nu tror du kanske att hon gråter sig till sömns om kvällarna. Du tycker synd om henne? Det gör inte jag. Vi kan inte mäta andra enligt den måttstock vi satt upp åt oss själva. Om du eller jag hade suttit på den där hårda och lätt gnisslande stolen under det att åren smög förbi hade vi kanske blivit galna, skrivit en bestseller eller skaffat dåliga vanor. Poängen är att vi alla hanterar livet olika. Och se, medan vi snurrar in oss i resonemang som detta har hon försvunnit. Det knattrar fortfarande av medarbetare som metodiskt skriver av brev, matar in siffror, renskriver mötesanteckningarna som det var så bråttom med. Varför skulle du avbryta mig så mitt i? Nu ser jag henne inte längre, jag vet inte om hon kommer vara borta i fem minuter eller fem år.
Jag tar ett darrande steg. Andas häftigt, tittar inte ner, eller åt någondera sidan. Blicken rakt fram, fastnaglad. Och så ett steg till. Marken fräser lite, men gungar inte. Jag är på helspänn, musklerna dallrar och slår knut på sig själva, jag har panikkontroll. De andra har stannat för länge sedan, uppe på kullen. På rätt sida om demarkationslinjen. I gruppens trygga hägn. De ser på mig, jag känner deras blickar i nacken, men jag vänder mig inte om. Detta är för dem också, och de vet. Ändå känner jag deras misstrogna medlidande glida längs med ryggen. Jag tror de måste ha mer överlevnadsinstinkt. Eller så kanske det är något fel på mig. Som att jag inte orkar bry mig längre. Att gå ut så här, visst är det rena vansinnet. Svett rinner längs mitt ansikte och droppar oskärpa i ögonen. Kroppen skriker nej, men inte ett ljud kommer över mina läppar. Jag ska klara av det här. Ett steg i taget, bara tänka på nästa tuva. Några ögonblick att andas ut, låta nerverna vila. Sedan vidare, så länge benen bär. Jag går en delikat balansgång, också med tanke på orken.
Efter att dimman gulnade försvann vår ork. Dimman svepte in från slätten över vår koloni. Vårt hem sedan olyckan. Du vet hur man säger att kroppen alltid sparar reserver till verkliga nödlägen. Att trots du tror att du tagit ut dig fullständigt finns det alltid lite extra om det skulle handla om liv och död. Något händer efter att vi dränkts i gult. Ingen vet riktigt vad, men vi känner det alla. Det börjar med lukterna. Och det går gradvis, nästan så långsamt att det inte märks. Inte för att det finns mycket att lukta på. Inte här. Inte längre. En dag märker jag att svaveldoften, som flyttat in i grottan, i håret, i maten, inte sticker lika fränt i näsborrarna som vanligt. Jag tänker att det kanske bara är jag, ännu en av dessa förkylningar. Men sen hör jag de andra mumla och förstår att vi alla drabbats på samma sätt. Det känns som en befrielse, för att vara riktigt ärlig. Ett sinne som kommit i vägen för så mycket annat. En ständigt närvarande påminnelse om det som var men som inte längre är. Och det som är nu. Nu minns jag inte ens dofter. Det är märkligt hur fort vi glömmer.
Jag är ingen hjälte. Du ser aldrig mig i första ledet med tassen i vädret, ivrig att anmäla mig frivilligt. När jorden börjar koka håller jag mig på ordentligt avstånd. Jag överlåter gärna hjältedåden åt andra, bättre lämpade. Som Alf. Alf är den första att testa jordens gränser, att söka säkra passager till maten. Alf hittar vägen, och slukas sedan upp av mörkret. Eller jorden. Ingen vet. Efter att Alf försvann har andra fortsatt i hans spår.
Jag sätter ner foten mjukt som en katt. Något är fel, men vad? Vad är det jag inte ser?
Ljudet har tystnat. Eller är det bara som jag inbillar mig? Nej, jordfräsandet har upphört. Gungflyet som är vårt skydd mot omvärlden och vårt svåröverstigliga hinder är tyst. Då är gungandet inte långt borta. Rädslan skjuter upp genom halsen och färgar mitt blickfälts ytterkanter svarta. Jag tvingar mig att fortsätta gå lika långsamt som tidigare, ett ben i vädret och sengångarlångsamt mot nästa tuva, nästa andningspaus.
Att orken försvunnit märker vi desto snabbare. Först är det en av patrullerna som inte kommer tillbaka efter en maträd (det verkar säkrare att räda på morgonen, fast ingen vet riktigt varför). Det i sig är inte helt ovanligt, efter Alf känner vi alla till riskerna. Men när räddningsgruppen signalerar om hjälp redan efter en liten stund anar vi att något har förändrats, och inte till det bättre. Vi får tillbaka hela flocken med gemensamma krafter och talar inte mer om saken. Det är märkligt hur fort vi anpassar oss. Ena dagen når vi lätt till plåtskjulen som är så fulla av mat att det räcker åt alla och blir över. Nästa dag kommer vi som bäst halvvägs innan vi måste ta långa andningspauser. Till slut orkar vi oss inte ens så långt. Våra möten blir snabbt färgade av den stigande paniken. För att inte dra till oss oönskad uppmärksamhet har vi låtit bli att samla på oss matlager här i kolonin. Vi har hela tiden räknat med att kunna få in tillräckligt genom våra räder. Och hittills har planen, om man nu kan kalla det för en plan, fungerat. I ett slag förändras förutsättningarna, vilket leder till desperata åtgärder. Som att jag står här, fullt synlig, och tänker att kanske är det idag. Kanske är det idag som jorden slukar mig. En häftig rörelse, två sekunders panik när jag hinner tänka på allt som jag inte vill tänka på, och sedan svart. Kommer jag att skrika? En del har gjort det. Andra inte. Jag tror inte det handlar om mod. När du möter slutet är det bara du och tomheten på plats. Allt annat är oväsentligt.
Vi talar inte om det. Egentligen talar vi inte så mycket alls. Det finns inte så mycket att säga. Vi gör det som levande varelser alltid gör. Överlever. Tal spelar inte så stor roll. Det är inte när kommunikationen slutar som livet slutar. Det är mer av en fysisk förändring, en gradvis transformering. Jag ser det i ögonen på de som går ut i natten och inte kommer tillbaka. De som slutar äta. De som stannar utanför grottans skydd efter mörkrets inbrott. De som slutar huka sig. De har ögon av drunknande. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Gradvis tunnas leden ut. Du vänjer dig vid det också. Fortsätter framåt, för det finns inget alternativ. Vi har livet här i vår nu väldigt lilla värld. Vi har ögonblicket, och vi har…ingen mat kvar.
Jag sätter ner benet långsamt, långsamt, känner tuvan komma emot. Nu finns ingen återvändo. Men skall jag vänta på fräsandet? Vänta och se vad jorden vill göra med mig? Jorden som nu blivit vår fiende. Allas fiende. Jag vet inte hur länge jag har gått, jag kan inte se skogsranden ännu, så kanske inte så långt som jag hoppas. Jag sluter ögonen för några ögonblick. Dansar min hälsning till solen i mitt sinne, bugar månen åt, stramt som alltid. Som seden bjuder. Bänder min vilja mot stigen framför mig.
Fräsandet får mig att rycka till. Jag måste ha vilat mig in i sömn. Hur lång tid har gått? Ljuset fäller skuggor som inte var där förra gången jag tittade. Ganska länge med andra ord. Jorden har väntat, tålmodigt. För att se vem som tar nästa steg. Jag känner törsten slicka sig om munnen, men ignorerar kroppens signaler. Nog måste jag väl ha tillräckligt med ork kvar för att nå randen? Visst måste kroppen ha laddat upp under min (ofrivilliga) paus? Det finns inget sätt att veta. Och nu är sinnesmuren skyhög.
Att stå på randen, att inte kunna bestämma sig, är värst av allt. Det är mot naturens lagar, ett icketillstånd som den nya tiden fört med sig. Sinnesmuren undanröjer tvivlen. Den pekar entydigt på nödvändigheten att vända om, omöjligheten att fortsätta framåt. Muren i min hjärna har fel. Den vill mig inte väl. Muren har byggts av mig. Alltså kan jag riva den, klättra över den, eller springa rakt igenom den. Jag småler vid tanken på att springa. Känna fartvinden smeka, låta kroppen sträcka ut sig och ta sitt. Återvända till det ögonblickliga, till före.
Jag ruskar på huvudet och släpper dagdrömmen. Med ett djupt liggande tyst morrande kliver jag igenom mina inre barriärer. Stegar ut i det okända. Här är den brända jorden ockrafärgad. Alltså måste jag ha kommit förbi de första ringarna. Här hjälper inte längre tuvorna, de är bortfrätta. Tröttheten väger inte längre lika tungt i benen, och det känns lättare att andas. Jag trycker ner en impuls att skutta. Marken är inte längre det mest dödliga. I gråzonen smyger de större rovdjuren. Deras små kalla ögon är dödens. I deras domäner rör sig få ostraffat. Men jag är förbi den rädslan. Stigen i mitt sinne och stigen framför mig leder åt samma håll. Jag har kommit långt. Så långt att jag är nära andra sidan. Jag kan se lagertakens korrugerade plåt blänka. Jag andas ut, och upptäcker att jag hållit andan alldeles för länge. Det svindlar för ögonen.
När jag ser klart igen skymtar jag något obekant i ögonvrån. Det ser ut som…något platt och grått. Instinktivt tassar jag förbi lagertaken mot det okända. Det är ett stängsel som ligger platt mot marken, det måste ha lossnat av jordens gungande. Men nu rör sig ingenting. Allt är tyst. Ett ögonblick känner jag mig som den sista levande varelsen på jorden.
Genom dimstråken skymtar jag en mörk himmel. Några stjärnor blinkar till. Jag tänker att månen inte kan vara långt borta. Sekunder senare skingras molnen och en magfull måne lyser upp hela scenen, som på beställning.
Jag ser öppningen, jag ser vad som finns bakom. Hela landskapet. Alla möjligheterna. Jag känner en svag doft av något, något välbekant som jag glömt bort. Jag förstår. Mångatan visar vägen. Vägen hem.
Hon hade inte direkt planerat att gå in i hotellobbyn, tvärtom hade hon beslutat sig för att gå vart som helst, men inte dit, så när hon plötsligt står framför receptionisten vet hon inte vad hon skall säga. Hon känner sig malplacerad, underklädd. Lobbyn är nästan folktom och vacker på ett lite smaklöst för-mycket-av-allt-som-dessutom-inte-riktigt-passar-ihop-sätt. En doft av dyr parfym beslöjar den redan dämpade belysningen. Bakom tunga guldfärgade dörrar kunde vad som helst pågå, pokerspel, uppgörelser, hunduppfödning. Det är ett sånt ställe. Ändå känns det som om alla stirrar på henne, men på ett sånt där fint sätt, ur ögonvrån.
Receptionisten ser ut att vara ungefär i hennes ålder, välfriserad, med ett utseende som inte riktigt ville fastna i minnet. Någon som sett allt, utan att höja på ögonbrynen. Nu höjer hon på ögonbrynen. Det ligger mycket i den höjningen. Marika tar sats och skall just…då hissdörren snett bakom receptionen går upp och en osannolik tableau placerar sig själv på scenen. En kvinna i Hollywoodklänning från trettitalet och en enorm hatt trippar ut, med en leopard i släptåg, fast i ett rosa glittrande koppel (var det där diamanter?). Receptionisten himlar med det andra ögonbrynet (hur i hela världen klarar hon av att göra det?) och slits mellan suget att vända sig om för att ta in hela uppenbarelsen (diamanter och allt) och att fortast möjligt expediera mig.
Med en viljeansträngning fokuserar jag än en gång på receptionisten, på Marika, inser jag, när jag får syn på den lilla namnbrickan på bröstet (hur kunde jag missa det, och vad är oddsen?, kanske jag har en chans ändå).
-Hörm, (hostar) ursäkta, jag skulle….mmmm…om det går bra?
Marika ser på mig med tom blick några ögonblick.
-Hursa?
Jag försöker böja mig över disken för att viska i hennes öra. Hon ser min ansats men rör sig inte framåt för att mötas på halva vägen. Jag suckar och tänker skitsamma och frågar med hög röst
-Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna få låna en kopp socker? Min dotter kommer hem idag, hon har suttit av sitt straff och idag kommer hon alltså hem så jag vill bjuda henne på en äppelpaj, hennes favorit förstår ni, men så upptäckte jag att sockret var slut och..ja, alltså..jag är pank ser ni, så det är liksom lite kris, Marika heter jag förresten, hej.
Kvinnan med leoparden (jo, det är nog diamanter) fryser till mitt i en rörelse när hon hör min röst. Hon vänder sakta på huvudet, som om det vore ömt, och ser rakt på mig. Ser igenom mig.
-Cherie, säger hon. Välkommen hem.
Under tiden har Marika försvunnit, gått upp i rök, kanske emigrerat. Jag står rådvill och undrar om hon hört mig och hörsammar min bön. Kanske är hon just nu ute i köket och söker efter koppar att fylla. Jag bligar oseende ner i en gammal broschyr, vad som helst för att inte möta den där galna leopardkvinnans glänsande ögon, inte öppna ännu en okänd dörr. Varför händer sånt alltid mig? Allt jag ville var att få bli lämnad ifred. Men det är som om universum har en biff oplockad med mig. Någonting har någon gång, någonstans, satt stämpeln under mitt papper.
Jag har kommit över förgrämelsen för länge sedan. Nu försöker jag mest slira mellan portarna så smidigt jag kan, ärligt talat vet jag inte vad jag har för alternativ. Om nån DÄR vill sätta ner tummen är det inte mycket annat att göra.
Morgonen efter
Jag hör ljuden innan jag öppnat ögonen, innan jag är riktigt vaken. Först är jag inte riktigt säker på om det är min dröm som fortsätter göra väsen av sig, eller om det faktiskt kan vara Paris som gör sig påmint. Jag vet att jag borde veta, men jag är inte säker på vad. Gårdagen är ännu lite dimmig och även om det inte är en ursäkt så är det i alla fall en del av förklaringen. Intalar jag mig. Kom hon alls igår? Hur tog jag mig hem från Fenix? Vänta lite nu, var är jag exakt, det här känns inte som min säng.
I ett tillstånd av stigande fasa öppnar jag sakta det vänstra ögonlocket. Det har alltid varit min favorit, min snygga sida. Det är något med ögats form, ögonfransarnas böjning, som alltid fått mig på bra humör. Mitt högra öga ska vi inte tala om. Den elaka kusinen från landet, och så slutar vi där.
Ljuset i rummet säger det jag redan nästan vet. Att jag inte tagit mig hela vägen hem. Här kommer beräkningarna in, hur illa kan det vara? Jag försöker lyssna efter välbekanta ljud, något att orientera mig efter, men det enda jag kan höra är de som väckte mig, ett oregelbundet snarkade från någon storväxt katt.
Jag ska inte vara här. Någon har tagit fel på person. Eller så drömmer jag fortfarande. Det skulle vara den enklaste utvägen. Om jag bara lyckas somna om (fast om jag redan sover, hur gör man då?) så kommer allt detta att dunsta bort och jag kommer att vakna i min egen säng, med Julie i rummet intill, äntligen här igen, nu är mardrömmen över nu kan vi börja om jag vet att vi kan, jag måste bara
-Hungrig, älskling? Äppelpajen är fortfarande varm, Etienne vet verkligen vad han gör. Jo, han är lite dyr, det medges, men kvalitet kostar. Och du är värd varenda centime, cherie!
Nej nej nej neeej. Inte hon. Det här är en mardröm som det inte går att vakna från. Bort, jag måste bort, men om jag öppnar ögonen…
Hittat På 