Nattliga monologer 4: Mörkrädd

Ditt inre ansikte tittar på dig.

Svarta konturer, otydliga former. Det kan vara vad som helst. Har du tänkt på hur saker, alldeles vanliga saker i vår omgivning, tappar sina former och blir till svarta utrymmen, till outtalade möjligheter, efter mörkrets inbrott? Kombinationen av välbekant och okänt, otydligt, gör förvandlingen extra skrämmande. Det som ligger under ytan. Det som du håller i schack med lampor, aktiviteter eller andra människor, bubblar fram, och du är chanslös. 

Skiljelinjen mellan oss och kaos är hårfin. Det är lätt att glömma bort det ibland.

Varför är mörkret skrämmande? När jag kör bil genom natten är det intensivt, vackert, men också farligt. Hastigheten (som inte behöver vara särskilt hög) suger i magen. Världen är upplyst, men bara en smal remsa och bara en sekund åt gången. Allt det andra är osynligt. Kanske finns det inte. Jag tänker ofta att de när som helst kan dyka upp. De stora runda ögonen som bländas av ljuskäglan, och för ett ögonblick ser rakt in i mig. 

Trots alla våra försök att leva i ljuset hittar mörkret alltid en väg in. Varje gång vi blinkar möter vi mörket. Varje gång vi somnar. Mörkret finns också inom oss, och det svarar gärna på tilltal. Även mörkret behöver annat mörker för att känna igen sig. För att växa och fylla ut sin plats. Så nej, att förneka mörkret är inte lösningen. Dessutom är det omöjligt, av de skäl jag angivit ovan. Det är bara att acceptera. 

Betyder det att mörkrädslan är obefogad? Inte alls. I mörkret finns såväl påhittade som högst verkliga monster. Mörket inom oss tar gärna över om det kan. Och i universum dominerar den mörka massan (och energin). Nej, jag tror inte vi kan förneka mörkret, eller jaga det på flykten. 

Att omfamna mörkret som en länge förlorad vän är även det riskabelt. Det fyller all plats som det kommer åt, och gör vad det kan för att få mer. Mörkret är en hunger utan slut, något bortom förnuftet. Du kan alltså inte tala det till rätta, eller styra det. Mörkret är sig självt nog, det är bortom vår förmåga att förstå.

Med augusti kommer de mörka nätterna. Prasslet i väggarna, vågor som slår mot klipporna. Med augusti kommer nattankarna, vind som drar i grenarna. Blinkande stjärnor och moln som pilar över himlen, gömmer månen. Blommorna har blommat ut, fåglarna har flytt sin väg igen. Kvar finns mörkret. Mörkret och den smygande nattkylan.

Kanske handlar det här därför om någon slags balansgång. Inte älska, inte förneka. Inte släppa in, inte stänga ute. Eller? Inte är det väl själva mörket i sig vi ska undvika? Det är väl snarare det som gömmer sig där? Inte de inbillade, utan de högst verkliga monster som lever av skuggan. Det där som också bor inne i oss, och som vi måste våga bemöta, eftersom det inte kommer att försvinna. 

Mörkrädslan är befogad, men om den gör dig paralyserad när strålkastarlujset bländar dig mitt på vägen kommer den att ta livet av dig. Lika säkert som fullständig avsaknad av rädsla kommer att göra.

Eller?    

Nattliga monologer 3: Med luren mot örat

Det är luren mot örat och ögonen fast. Natten ute blir natten inne. Vi är röster. Röster som fyller etern. Du och jag, självklart. Den slags närhet som ännu är hudlös. Beroendeframkallande och lätt att missbruka. Där ute är gatorna osäkra, mannen med k-pist smyger i förortens buskar nära ditt barndomshem. Hot sprayas på betongväggar, men Palme lever ännu. Något ligger och trycker i hörnen, bidar sin tid. Det är öra mot öra och vad kan egentligen sägas då? Linjen är öppen i timmar. Det är långa andetag av delad tystnad. Plötsliga infall som bubblar fram. Det svaga prasslet från telefonlinjen. Luren obekväm mot kudden. En eufori som börjar i tåspetsarna. Ordbilder fyller den imaginära himlen, genomskinliga, omöjliga luftslott. Nattens samtal fyller hela världen och tiden finns inte. Inte egentligen. Det enda som finns är detta pågående nununu. Och vivivi. Jag var helt säker på det då. Så säker att jag inte ens reflekterade över det. Jag tog det för givet, och ansåg det självklart att jag hade rätten till det. Ingenting att skriva om, analysera eller betrakta utifrån. Nej, inga tvivel skymde sikten. 

I natten växte världen och blev oändlig. Blev möjlig. De vanliga hierarkierna upplöstes. Medelsvensson hade gått och lagt sig för länge sedan. TV-rutan slocknat. Alla fönster var mörka, både på kontoren och i höghusen. De gulaktiga gatlyktorna gungade i vinden, lyste upp tomma gator, raderna av parkerade bilar. Vi som var kvar var de utanför. Det var inget konstigt med det. Där fanns ingen avundsjuka, snarare tyckte vi synd om knegarna. De som köpt nitlotten och gått på systemet. Vi, vi skulle något annat. I natten utan konturer var luftslotten verkligare än vardagen. Och närheten, den värmde. Den fick kroppen att pirra och gjorde mig klarvaken. Kroppen var så påtaglig, så tillräcklig. Det minns jag tydligt, fast jag säkert glömt det mesta andra, det runtomkring. Orden var smekningar, försiktiga krumbukter och avsiktliga sidospår. Det handlade verkligen inte om att komma fram, utan om att vara. Jag speglade mig i natten och lät resten vara. Jag smekte din rygg i oändliga cirklar och du låg med ögonen slutna. 

Nattliga monologer 2: Han och hon

Så nu har vi blivit främlingar, han med det trassliga håret, hon med de trassliga relationerna. Det fanns en tid då de var en, eller det var åtminstone vad deras kroppar sa varann där i halvdunklet. Kanske var det åtrån som spökade, hur ska man egentligen veta? Utan att blinka sprang han efter henne, ner för trappan, rådvill. Det var alltid samma sak i skarpt läge. Den frusna minuten, blanksteg. Att sätta sig i en annan bil och uttala längtan. Att omsvepas och sätta tilltron till ögonblicket. Det var en eld och jag lockades, kanske saknades impulskontrollen. Det var ju trots allt bara tisdag. Han tänkte ofta så, såg scenen spelas ut som handlade det om en pjäs, eller om någon annan. Det var åttital och färgskalorna var annorlunda, lite som bleknade färgfotografier. Det var här och nu, men bara för ett fåtal. Fast aldrig var väl luften så klar, tankarna så rena. Det fanns ett intensivt och det kändes. Det fanns och det hade sin egen agenda. Ibland kunde jag känna att jag bara var en passagerare i min egen kropp. Jag kunde höra mig själv säga saker, uttrycka åsikter som jag förundrat lyssnade på och undrade vad som sedan skulle komma ur min mun. Ibland svävade jag en bit ovanför, det var, när man tänker efter, en ännu mer corny känsla. Att vara där, men intill.

Ja, längst ner i botten fanns nog detta. Det var så självklart.

Och ingen hade någonsin känt så förr. Detta här och nu speglade ett unikt ögonblick i mänsklighetens historia, vilket tyvärr de flesta aldrig lade märke till. De var alltför upptagna av sina egna problem. Ingen tittade hitåt. Om de hade gjort det, om så bara för ett par sekunder, hade himlen lysts upp av fyrverkerierna och allt skulle varit förklarat. Som det var fick vi hanka oss fram bäst vi kunde. Snåläta på Bullens’ och slicka tallrikarna rena. Se hela skådespelet men inte kunna ingripa. Det är sådant som kan få en människa att tappa livsgnistan. En långsam stadig nedgång i svartvitt med det där smöriga soundtracket till. Det där som A bandade på c-kassett åt dig, och du inte förstod att läsa mellan raderna. Du var ett sådant represserat barn. Alltid i kontroll, sällan närvarande.

Hennes spiral såg lite annorlunda ut. Det var ett väldigt sökande efter bekräftande och en stor nyfikenhet (som inte ansågs riktigt passande) som ledde till trassligheterna. Mest och oftast för andra. Den som befinner sig i stormens öga vet att det är lugnt där. Tillochmed svårt att riktigt köpa meteorologens varningar och förmaningar. Det är också sant att det som vi inte släpper inpå oss sällan kan skada oss på djupet. Jo, det kan låta paradoxalt, men ingen tror väl längre på självhjälpsböckernas uppradade 6-stegsvardag? Paradoxer är till för att leva med. Detta gav henne ett visst skydd mot de värsta stormbyarna och gav tillräckligt med styrfart för att låta det hela hålla på. Där och då fanns tiden inte. Det var omöjligt att tänka sig en ålderdom, försjunken i förälskelsen av sig själv. Allt var avhugget, ständiga avbrott och ingen vilja att ta i saker. Hellre då brygga en kopp Lapsang till och se gatlyktornas skugglek på väggen. Kanske, bara kanske skulle allt kännas annorlunda imorgon. Kanske, bara kanske, fanns inte tiden.

Nattliga monologer 1: Alla hör vi röster

Här kommer den första i en serie nattliga monologer. De är alla fristående, men kompletterar, korrigerar och kommenterar ofta varandra. Du hittar dem under etiketten nattmonologer.

Varför ska man tala om ingen lyssnar? Natten är tystnadens tid, de flesta av oss sänker rösten helt automatiskt när mörkret kommer. Vi gör det på samma sätt som när vi stiger in i kyrkan, eller på biblioteket. Kanske är det det samma med vår inre röst. Hur hör du din? Är den påstridig, högljudd, envis? Eller viskar den i ditt öra? 

Alla hör vi röster. En del av dem är vår egen. Rösterna följer oss vart vi än går. När jag var yngre trodde jag på att börja om, på att lämna saker bakom sig. 

Jag lärde mig att det du lämnar bakom dig väntar en bit längre fram på vägen. Jag brukade också tro att det (minnesbagaget, det som hämmade mig, mina begränsningar) var något man gjorde sig av med, rent konkret. Som en kappsäck du lämnar kvar på rummet då du checkar ut. Nu tänker jag att det vi bär med oss, det som vi inte kan skaka av oss, är rösterna. De sitter fast i oss, ungefär som vår skugga. Kanske gör de mig till den jag är. Jag menar att de hjälper till med att fylla ut konturerna, bli en del av den helhet som är jag.

Jag vet inte riktigt var i mig de bor, eller vad de vill mig. Det vill säga, ibland är det helt glasklart vad de vill, eftersom de upprepar samma sak om och om igen. Men för det mesta är budskapen inte så klara. De är som när du har varit vaken en stund och ännu minns fragment av drömmen, men saknar stora sjok, vilket gör bilden till ett pussel med många saknade bitar. Hjärnan, som alltid letar efter mönster och samband, fyller i tomrummen, men jag misstänker att den gör det utan större insikter, mest på autopilot, och kanske, ibland, för att underhålla sig själv. Om det stämmer kommer bilden alltid att förvrängas, färgas av dina tidigare upplevelser, vilket är det enda hjärnan har att ta till. Eller, de bilder hjärnan gillar att sätta ihop för sin egen förströelse. Du kan bara vandra i de landskap du redan besökt. Utan kontext blir det du upplever dessutom verkligt, men inte sant.

Det är på sin plats att fråga sig vem som egentligen bestämmer, du eller din hjärna? Och du, ställ inte frågan om du inte är beredd på ett svar som kanske inte tilltalar dig.

Så varför röster? Och vet de vad de pratar om? Någonstans läste jag att en människa tänker 100.000 tankar under ett dygn. Hur någon har kunnat räkna dem övergår min fattningsförmåga. Men okej, tankar svischar omkring där inne, åker synapsspårvagn. En del (en mycket liten del, som tur är, annars vorde det bara ett ofattbart kaos av röster inuti mig) har en röst, är en tanke som talar inne i mig. Det är någon som ser ut som jag. Eller, som ser ut som min inre bild av mig själv. Det är inte riktigt samma sak. Jag kan få syn på mig själv i spegeln, eller på ett foto, och undra varför jag inte ser ut som jag gör. Det är samma sak med rösten, den tillhör ett uppdiktat jag. I den världen har jag en begränsad rörelsefrihet. Jag kan påverka tankarna, rösterna, men bara till en viss grad. Ibland lyssnar de inte alls. Ibland protesterar de. Och ibland är de tysta. När de vill vara jobbiga grälar de, eller så talar de i mun på varandra. Jag har märkt att det bästa sättet att umgås med dem är att flyta med, låta dem vara, ge dem lite tuggmotstånd ibland, och ge dem tid. Kanske är det frågan om en slags symbios. De kan inte existera utanför mig, eller utan mig. Jag skulle vara en tom och helt instinktsdriven varelse utan dem.

Behöver vi varandra? Det är svårt att säga. Det är helt möjligt att jag inte skulle sakna dem om jag inte visste att de fanns. Om de aldrig flyttat in i mig. Men om de skulle tystna nu – det skulle nog kännas svårt. Svårt på ett depressionsframkallande sätt. 

Är de då jag? Det är en svår fråga. Jo, det måste de ju vara, vem annars? Men de är också sina egna, på något sätt som jag inte riktigt förstår, eller kan förklara. Kanske har vi inte kapacitet att begripa sånt här. Eller så är det bara jag som inte fattar, som inte klarar av att sätta ihop pusslet. 

Drinkpinnens ögonblick

Kan det bli mer höst än så här? Det gula virvlar genom luften och lägger en ny blöt matta. Vinden river i grenarna, rännilar rusar i nerförsbackarna. Mörkret kommer tidigare. Kylan kryper längs nacken. Ännu syns fågelsträck på himlen, men är de inte för sent ute? Skall de hinna undan med livet i behåll?

Jag sitter och rör om drinkpinnen i drinken, hör isbitarna glida mot glasets kanter. Jag sitter och mina kinder bränner röda, äppelkinder av hundpromenaden. Det är som om någon tryckt på en knapp. Klick, så är vi i en ny årstid. Regnet känns välkommet, som en vän jag inte sett på länge. Det är något lugnande över höstens ankomst. Friska vindar, dags för en ordentlig höststädning. Det är något lugnande med att det ännu blir höst. Speciellt under ett år då halva världen tycks ha blivit galen. Den som trodde att historien var slut, att vinnarna gått hem med prispengarna och att vi nu skulle leva i en tid bortom historien hade fel. Undergångsdriften är stark. Hotet om total utplåning är ännu en gång på agendan och vi verkar tagna på sängen. 

Jag smuttar och fylls av värme, först i halsen, sedan via magen till resten av kroppen. En liten andningspaus, av få trycka på pausknappen en stund. Det har varit mycket nu. Det kommer att vara mycket ännu. Men nu, just nu, är det paus. Halvlek. Dags för lite massage, lite pepptalk, lite meditation. Och andningen. Glöm inte andningen. Att sänka farten, andas långsammare. Låta kroppen komma ikapp.

Det är en konst att skämma bort sig själv. Att låta vara, låta bli, flyta med en bit. Du kan kalla det eskapism om du vill. Jag har lärt mig att jag behöver lite sånt då och då. 

Kanske är du där också.

Jag hoppas det.

Världens mitt

Egentligen borde väl jag också slita av mig håret i ångest inför all den osäkerhet som vår nära framtid bär med sig. Om det inte är klimatet som tar död på oss har vi snart utrotat allt liv på jorden. Coronan stänger oss inne i en oändlig lockdown. De stora pojkarna skramlar med sina favoritvapen för att se vem som har störst. 

Vi är med andra ord på väg rakt mot helvetet, och vi har inte ens goda intentioner att trösta oss med.

Hur kunde det gå så här?

Vart blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld? Ett nytt sätt att leva, var det bara marknadsföringstrick? En annan värld, jo jag tackar. Men det var ju inte annan på det sättet som vi tänkte oss.

Vi är hemma hos L och städar. Möblerar om. Sorterar. Ser en bok i bokhyllan som jag minns när jag köpte från en loppis i södra Sverige för några år sedan. De hade hela serien, men jag köpte bara en. En uppslagsbok över det mesta som hände 1967. Varför just den boken? Det var året jag föddes.

Att bläddra i den är nyttig läsning. Kris, krig och överhängande fara andas genom sidorna. Idag mestadels bortglömda katastrofer, elände och misär. Den som läser igenom berättelserna förundras över att planeten ännu är i ett stycke. Våldsam är mänsklighetens historia. Kort är vårt minne.

Jag tror vi lider av missuppfattningen att vi är jordens, och livets, medelpunkt (och slutpunkt).

Det är lätt hänt. Sociala medier har möjligen spätt på tanken att vi är avgörande. Men vi har betett oss så länge. Som gudar. Som alltings mitt. Kanske finns det en dragningskraft i avgrunden. Tanken att vi är slutet, och sedan är allt svart. Kanske är det ett sätt att försöka lura döden.

Vi lever också i en värld som gärna blåser på den elden, får oss att känna oss viktiga. Det är bra att inse sin egen unikhet, men det är inte så bra om vi tror att allt börjar och slutar med oss.

Det blir lätt så att vi tappar perspektivet då. För att inte tala om kontexten.

Fjärran från pöbel och världens hån

och domares frågor och krav,

sällsamma varelse, sov i frid

i din hemlighetsfulla grav.

som redan B uttryckte saken 1857. Naturligtvis kan historielöshet vara en styrka. Den som inte vet alla vedermödor längs vägen ger sig lättare av, eller hur? Flödet är konstant och hela tiden kommer nya, som ser ut som gamla. Jag har tänkt att det är motgångarna som ger livet salt. Men, så tror jag inte längre. Det var en fas jag hade. Ett flörtande med smärtan. Det är lockande, lätt gjort. Ett slags fuckyou åt alla lyckopredikanter. Därifrån det svarta kommer.

Så sökandet fortsätter. Sökandet har sin egen logik, som egen styrfart och sin egen agenda. Den har också ett egenvärde. Så mycket har jag lärt mig.

Ute väntar stjärnor på att tändas. Lysa upp mitt himlavalv med påminnelse om inramningen. Jag går ut i kvällens mörka timmar.

Lyckan av en missad chans

Det fanns där hela tiden. Hålet i kalendern. Tiden som var tillgänglig, färdig att fyllas upp. Tomma vita papper framför, före och under. Inga andra måsten. Jag hade chansen, men jag tog den inte.

Jag kunde ha tagit den, och då hade jag hunnit ikapp. Men något sa stopp. Det gick inte. Det gick åt andra hållet. Tidrymden fylldes med babbel. Kroppen blev sömnig och gjorde som den själv ville.

Kroppen är lustig på det sättet. Den är följsam, lydig. Den vill vara mig till lags. Det är sällan den gör mig besviken. Den har oftast ingen egen agenda.

Men ibland. Ibland säger den stopp.

Det är alltid när jag har jobbat för mycket, eller för länge utan uppehåll. Det finns egentligen inga mellanlägen, och inga förvarningar. Kroppen kör fullt ut. Ända tills den inte orkar längre. Och då blir det stopp. Tvärstopp, enkelriktat, soppatorsk.

Händer det nånsin dig?
Hur gör du då?

Jag hade chansen att komma ikapp. Göra listan med to-don lite kortare. Rensa undan. Men det var helt omöjligt. I mitt fall är det oftast sinnet som går i maskopi med kroppen. Ögat hittar något annat att titta på om jag är dum nog att öppna laptopen, sociala medier, eller mobilen. Tankarna vandrar sina egna vägar och bryr sig inte ett jota om halvfärdiga mailsvar, strategiutkast, påminnelser deadlines, eller annat.

När det händer är det lönlöst att streta emot. Det gör ändå ingen skillnad. Rören måste rensas först. Kroppen ska ha sitt. Det är ingen förhandling, vi befinner oss inte på samma spelplan. Stopp betyder stopp.

Jag är glad att kroppen inte alltid gör som knoppen vill. För den vet inte alltid mitt bästa. När den satts i jobbmode är det lite kamikaze över den. Eller, rätt mycket egentligen. Fokus och uthållighet krävs, och det får jag. Men det kostar också. Knoppen glömmer sånt som att ta paus, äta, dricka, sova.

Kanske är arbete en vanebildande drog. Nånting gör det med mig, så mycket vet jag säkert. Det är inte heller lätt att landa efter en intensiv jobbperiod. Varje gång det är semester tar det tid innan knoppen justerar sig till den nya rytmen.

Jag hade chansen.

Jag tog den inte.

Som tur var.

När lagom inte räcker

Photo by  Josh Caswell on Scopio

Jag brukade hata ordet lagom. Det representerade allt betongsossesvenskt jag föraktade. Jag ville ha stora känslor, stora uttryck. Drama. Sturm und Drang, svart och vitt. Livets bergochdalbana.

Jag kommer ihåg en diskussion jag hade i årskurs 3 med min klasslärare. Hon menade att man kan vara glad hela tiden, att det var en reell möjlighet. Jag svarade bestämt (och förnumstigt) att man inte känner av glädjen om man inte också upplevde sorger. Som om jag visste vad jag talade om.

Jo, jag var väldigt lillgammal.Samtidigt var jag väldigt rädd för konflikter (skilsmässobarn som jag är). Paradoxalt? Javisst, och också det var som det skulle. Logik hade inte mycket plats i min värld på den tiden. Men lagom, det var för sådana som gett upp. Som inte trodde på revolutionen längre. Som hade sålt sig.

Jo, jag var väldigt revolutionär på den tiden.

Nu är jag mycket gnälligare, gråare och noggrannare. Det som är lagom har ätit sig in från kanterna, efter att jag öppnat dörren. Jag ser det inte ens längre, fast det lagoma har tagit över. Kanske är det en sjukdom, som långsamt smyger sig igenom mig för att till sist ta kål på den sista lilla gnuttan drama, känsla och hjärta?

Eller så har jag kommit till sans och förstått verklighetens förutsättningar, efter att grandiost (och meningslöst) kastat mig utför diverse emotionella stup i min självupptagenhet.För det där med selfies, det är inget nytt. Det är bara ett nytt namn på en etablerad företeelse, tonårens introspektion. Tiden då allt utgår från det egna jaget.

Jag kommer ihåg snuttar av det. Jag kommer också ihåg vad jag tänkte att jag skulle blir som stor. Jag skulle bli kändis.Vi satt några vänner och filade på bandnamn, ritade skivomslag, och fantiserade. Att ingen av oss kunde spela störde inte nämnvärt. För vi, vi kunde allt, och hade allt framför oss. Allt handlade om oss. Vi var bäst.

Jag brukar ofta tänka att jag är glad att jag inte längre är tonåring. Att det var en jobbig tid. Men, samtidigt är det inte en erfarenhet jag skulle vela vara utan.Den jag är idag har formats av alla dem jag har varit.

Det är inte bara kroppens celler som en efter en förnyas så att man efter 7 år fått en helt ny kropp. Detsamma gäller också själen och intellektet. Jag är inte densamma som jag var i tonåren. Något av det finns kvar, mycket är borta, eller har förändrats till något annat.

Tankar om lagom och revolution har försvunnit någonstans på vägen. Kanske fastande de i någon flyttlåda under årens lopp, och följde aldrig med till det nya stället. Istället har upplevelser, känslor, resor, reflektion, eftertanke och nya erfarenheter smugit in på arenan.

Egentligen är det rätt konstigt.Jag brukade se på vad jag uppfattade som äldre människor, och bedöma om de ”stelnat” i sina former eller inte. Detta baserat på någon slags tanke om att man som ung lever och lär sig och utvecklas, för att sedan stelna i en form, sluta leva, bara andas.

Kanske vill ingen se sig själv som lagom, som en utspädd dekokt utan egna taggar. Det är, och har länge varit, pop att satsa på sig själv, att vara individualist, att bejaka och att hitta sig själv. Att leva upp till sin fulla potential, och annat som egentligen är otroligt flummigt, om jag tänker efter.

Så till vida är kanske liknelsen korrekt att jag har mindre tålamod med sånt som jag inte tycker om, och sådana jag inte respekterar. Jag är mer selektiv när jag väljer vilka filmer jag ser, vilka människor jag umgås med, vilken mat jag äter, vilket vin jag dricker. Allting är inte längre nytt och spännande och för första gången. Är det jag som har stelnat utan att ha märkt det?

Tankevän

Tanken är ibland min bästa vän. Den lyser upp, förleder och retas. Den försvinner. Som röst finns den kvar. Är det min röst? Ja, också.Men den är både inom mig och där ute nånstans.Människor som hör röster, var hör de dem? Inuti skallen? Vems röst hör de, någon de känner? Knappast väl sin egen, det skulle ju lysa igenom. Om det att höra röster är att suggerera sig själv måste rösten vara en utomståendes. Kanske som hen tänker sig guds röst. Är det då en djup bas, passlig för bilden av gud som en skäggig vit man? Eller är det en pipig röst, som skär på tvärs mot själva bilden? Vad jobbigt det måste vara att höra såna röster. Som skär sig i öronen, OCH dessutom ger en massa order/instruktioner. En röst som kräver, men aldrig svarar. En röst som luras.Det läskiga är väl att tanken i mig och en eventuell sån där röst som säger saker ligger så nära varann? Det går lätt att skämta bort gränsen mellan hel och galen, eller säga att vi alla är galna. Jag tror ingen tycker om att tänka på vad det innebär att släppa taget, eller tas över. Vi har ett kluvet förhållande till mycket. Sexualitet, alkohol, och vansinne. Alla utanför normbeteendet, och därför minerade. Så blir det ”kul” när ståuppare gör en story av det. I den formen tillåts vi bearbeta ens litegrann det där svåra.När jag var liten hade jag låtsasvänner, och förde många diskussioner med mig själv. Mina låtsasvänner levde sina egna liv, hade sin egen agenda, men var inte destruktiva. De var en spegling av mig, mina rädslor och mina drömmar. Det är många som har låtsasvänner någon gång i sina liv. Då tyckte jag inte det var konstigt alls. Idag kan det kännas det lite olustigt om någon berättar om sina besök i sinnets gränsmarker. Om röster, änglar, auror. Om en annan dimension. Energier. Varför är det så? Är jag rädd att det skall smitta? Nej, men kanske har jag mycket ouppklarat som jag påminns om. Mycket som simmar i det undermedvetna, och kikar fram i drömmar. Rationalitet är ett tunt täcke som läcker igenom genast det blir mörkt. Genast det blir kallt, hotfullt, eller ensamt.Jag har aldrig gått i terapi. Har kanske alltid tänkt att man reder sig själv. Folk levde också innan terapeuterna kom, och det gick ju bra, typ. Alltså jag vet att det inte är sant, jag bara förklarar hur jag eller mitt undermedvetna resonerar.Den där inre rösten, den är nog på lathetens sida. Den tycker inte jag ska kliva upp, ta fajten, våga pröva. Den gillar breda vägar, nedsättande tonfall och ett aggresivt körbeteende. Kanske är det inte ens min vän jag hör.Vad säger din inre röst till dig?

Dag 24

Ett gult ljus sänker sig över hans tankar. De bortre och vanligtvis så mörka innersta hörnen lyses upp av skenet. Ingen tydlig ljuskälla står bakom. Det är ett ljus bortom förnuftets. Bortom det man kallar logik.

Tunt gult damm dalar ner.

Han minns inte längre sitt namn. Ett par bokstäver anas när han fokuserar, men de är hala. Hala och blurriga i kanterna. Han vänder blicken.

Något finns där. Något som inte är han.

Detta vet han inte, men han känner det.

Sand under fötterna. En strand? Är det sälta han känner på tungan, eller är det något hans medvetande sätter ihop åt honom? Han börjar få svårt att se skillnaden, känna att den spelar roll.

När han tänker efter känner han maskinen. Ett stadigt surrande i själva fundamentet. Något som oavsett honom mal på.

Något rör sig. Det syns som en rörelse i ögats yttersta gräns, just där synen upphör. Rörelsen är ljudlös, som ett månblänk i en vattenpöl.

Han kände en lust att dansa. Fötterna tog några prövande steg, helt utan att fråga honom. Kanske var han satt på autopilot. Kanske var han mest tankspridd.

J. En av bokstäverna i hans namn var J. Eller?

En man med glesnande hår pekar finger. En kvinna (maskinskriverska?) skrattar.

Någon räknar baklänges, på franska. Kvinnan, tapeten och vägen. De är alla svartvita.

Han har anlänt.

Detta är The Place.