Idéflingor

idea

Som stora vita snöflingor faller de mjukt mot marken, mina idéer. De kommer oftast just som snöfall, en massa på samma gång. De fyller landskapet och täcker marken. Ingen är den andra lik. Om du kramar ihop dem får du en snöboll eller en skulptur. Om du ignorerar dem smälter de bort och försvinner. Som om de aldrig varit där.

De är sköra, men behöver bara lite uppmuntran för att fyra av på alla cylindrar. När man tar upp dem fnissar de och sprakar lite.

De kommer objudna och de tränger sig på, vill ha uppmärksamhet. De är opraktiska, men ljuvliga. Utan att tveka slösar de med sitt ljus, dansar glatt ner från himlen nånstans. Blott en kort tid finns de hos mig, sedan hjälper de jordens växter att växa.

När de komposterats händer det att de besöker mig i drömmar. Då förklädda nästan till oigenkännlighet.

De är inte hotfulla, inte dominerande. De är ett slags bakgrundsbrus, vars tinglande påminner om musik du nästan känner igen.

Efter ett gott samtal, en medryckande film, en bra låt, ett par öl, en stark konstutställning dräller de ner i massor, fyller mina inre landskap. Då bjuder de upp till dans, och jag låter mig ofta ryckas med. För, när de kommer är det det roligaste jag vet.

Johanni

#Blogg100

Man måste inte vara galen

looney

Du vet hur det är. En vän, en bekant, en reporter ställer frågan. Hur är det att bo här/jobba här/studera här/ha den här hobbyn? Och svaret kommer halvt automatiskt. Man måste nog vara lite galen.

Jag har aldrig hört någon säga att här jobbar helt normala människor. Nejnej. för att klara av det HÄR jobbet måste man tydligen vara galen.

Jag vet, för jag har sagt det själv.

Senast hörde jag det i en intervju på radio förra veckan.

Men, vad är det man säger egentligen?

Att det här är lite extra, bara för de som är verkligt engagerade? Att man minsann inte är någon medelsvensson? Eller är det nån slags ursäkt för att man tycker något är viktigt?

Jag blir inte klok på om det är koketteri eller falsk blygsamhet.

Sen finns ju de där skojsiga lapparna/muggarna/kylskåpsmagenterna. Du vet, de där som har texten Man måste inte vara galen för att jobba här…men det hjälper!

Det har gått nånslags slentrian i detta, tror jag.

Lite på samma sätt som när folk talar om sitt jobb/hobby/osv som en livsstil, ett sätt att ”vara”. Vad betyder det exakt? Att man är beredd att försaka mycket annat, lägga en hel del tid, det kan jag förstå. Men det där uttrycket har smugit sig in lite här och där, också på helt ologiska och opassande ställen. Det har urvattnats till att betyda ingenting alls.

Att säga att något är en livsstil låter å andra sidan bejakande, som något positivt.

Att säga att man nog är lite galen är inte fullt lika positivt. eller, det kunde vara det, om man med galen menar någon som inte följer normerna, som inte anpassar sig, lyder och håller tyst.

Tyvärr tror jag det är mera sällan den typen galenskap är det som avses.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg100

Uttagsgräns

speedy.png

Så sitter man där igen. Lite efter. Och tänker att kunde jag gjort annorlunda? Vilka val borde jag ändra på, för att inte halka efter? Är det en naturlag, eller var det jag?

Jag har länge tänkt att kroppen har en slags inbyggd skyddsmekanism. Ibland slår den av brytaren. När det blir för mycket, när jag inte hinner, och/eller kroppen inte orkar med, då spelar det ingen roll vad jag försöker. Kroppen lyder inte i alla fall. Den låter mig kanske slå på datorn, men inte göra ngt vettigt arbete. Det är de gångerna då jag slösurfar, putsar en profilbild, eller rensar i bokmärkena. Jag kommer så långt som till skärmen, men där är det stopp.

Hjärnan vägrar helt enkelt att fortsätta.

När det gäller ork och kondition är det väl så att kroppen aldrig helt tar ut sig själv, den sparar energi för verkliga nödsituationer. Det är den reserven som de gäller att lära sig att ta lite mer av, eftersom kroppen verkar lägga undan onödigt mycket. Jag har tänkt att de toppidrottare som plötsligt segnar ner döda kanske har tagit ut 101% av kroppens kapacitet, medan jag som otränad och ickeatletisk kanske bara kan ta ut 65-70% (eller mindre)

Kanske har hjärnan samma slags skyddsmekanism, som skall förhindra burnout, eller hjärnutmattning.

I alla fall har jag lärt mig att det inte är mycket att göra åt. När muren kommer emot står den fast. Och där tror jag kroppen vet vad den gör, hur stressande och irriterande det än kan kännas i ögonblicket.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100

Med andras ögon

pablo

Vi tar skeden vid hornen och med några snabba puckar är vi framför konst. Sista mars öppnade ARS17, den stora nutidskonstutställningen i Helsingfors. Spel, nät, globalisering och nätverk har varit stickord då utställningens kuratorer kutat jorden runt i jakt på nuet.

Jag börjar lite försiktigt, och känner att det finns ett motstånd. Ett vattendrag som skall korsas. Där ute, jobbvardagen. Här, konst. Och sådan som inte stryker medhårs, inte öppnar sig villigt snabbt och glatt. Istället några sådana verk som gör kulturfientliga överförtjusta, då de får vatten på sin kvarn. Om jag vore hr ensam skulle jag betrakta dem längre, se om jag kunde hitta en ingång, om det blev ngt eko. Men nu är vi med jobbet, och då ser jag också med deras ögon. Jag blir extra känslig och kritisk, även om jag lyckas hålla mun. För jag vet inte själv ännu vad jag tycker, men också jag kan raljera iväg om jag inte är vaksam. Det är så lätt.

Så tacksamt.

Nej, det där ser ju inte klokt ut. Vad ska det förställa?

En vanlig försvarsmekanism, och en helt förståelig sådan. Samtidskonst kan lätt lämna en i sticket med darr på manschetterna.

Utställningen fyller hela Kiasma, och på nästa våning blir det lite fniss och en längre stopover.

Sedan släpper det. vi har stigit över tröskeln, och är (tror jag) mer mottagliga.

Allt behöver en inte förstå. Men det som är oförståeligt är svårnåeligare, och då hjälper det om verket väcker känslor, eller andra reaktioner.

Vi går igenom verk efter verk, och mycket fastnar. Mycket är på pricken. Mycket är sådant som jag vill komma tillbaka till, i lugn och ro. Studera. Meditera. Reagera. Konstruera. Bygga vidare på.

Så är konst när den är som bäst. Ett värde i sig, vackert eller fult, genomtänkt eller hafsigt. Bränsle för sinnet. En helhet eller ett försök. en fullträff eller en komocka.

Johanni

#Blogg100

Det som händer i skogen

photo-nic-co-uk-nic-119470

Det blir kvällning, ljuset sjunker. Vinden stillnar. Trädens toppar mörka kolumner som omsluter oss. Fågelkvitter skvallrar om ett intensivt liv, som vi inte kan se. Det prasslar i löven och det torra gräset, kanske är det skogsmöss. Vågorna slutar slå mot strandklippan, kluckandes ersätts av tystnad.

Ute på sjön kacklar några svanar högljutt, försöker lyfta. I stillheten hörs deras vingklafs mycket tydligt, trots att de är på andra sidan.

Det tar lite tid att vänja sig. Tystnaden är ett tillstånd, också det fullt av liv och rörelse. Det är bara på ett annat plan, i en annan hastighet. Det är säkert en av anledningarna till att så många söker sig ut till naturen. Kontrasten är slående.

Det blir mörkare, en djupare skymning.

Plötsligt hörs ett skrik från dunklet. Som när en kvinna sticks med kniv. Eller en vild plågad hund fastnar med tassen i en rävsax. Det är ett isande ljud. Så hörs det igen. Fyra eller fem gånger hörs skriket. Sedan, tystnad.

Det är försvunnet lika fort som det dök upp. Var det ens där på riktigt?

Men jo, hunden började skälla. Kanske fick den vittring, kanske reagerade den på ljudet.

Det kryper i nacken. Ljudet lät så mänskligt. Är det någon där ute?

Det som kändes lugnande blir plötsligt lite hotfullt. Snabbt fokuserar hjärnan på möjliga faror, äldre instinkter slår till, men vet inte riktigt vart de skall ta vägen.

Fem minuter senare har allt återgått till det normala. Ljudet kommer inte tillbaks, ingen kommer, tystnad. Hjärnan börjar spela upp vad den hörde. Söker en förklaring, något som hjälper att släppa taget om det.

Lommarna ute på sjön börjar sjunga.

En bil kör förbi.

Tévattnet kokar, dags för kvällsmat.

Jag tänker det som händer i skogen, stannar i skogen.

Johanni

#Blogg100

Systrarnas skog

chaired

Giv akt! Han sitter i sjömannens trädgård. Det är vackert väder här idag. De skrattar. God dag! Jag kommer från Hagsätra. Min man Herrman har skickat mig. Smeksamt leker Kristina med orden, leder oss, förleder oss. Och som vi vill bli ledda! Salen är andäktig. Därframme i lådan, (är det en kista?) står systrarna Ekblad och spelar Idlaflickor. Här, i de röda obekväma stolarna sitter vi och funderar på livet. Kristina är svart, mörk, och ordskicklig. Hennes livs erfarenhet utgjuts på scenen, och vi vill ha det. Jag tycker hon är modig som vågar. Jag tycker jag förstår henne bättre nu. Hon kommer nära, och hon talar till mig. För en stund glömmer jag bort mig själv. Jag är inte längre trött. Jag är inte längre stressad. Jag är inte längre. Och vad mer kan man begära av konsten? Den leder oss vilse, en yster dans. Den leder oss hem, en ringlande väg. Den fastnar i håret, en snårig skog.

Och det hela är över på en timme. Jag ser mig om. Fastnade skrattet i halsen? För ett ögonblick så tror jag det. Jag känner, eller vill känna, samhörigheten, närheten. Fast vi lever på olika planeter. Jag vill kunna ta på det offentliga rummet. För det är jag Kristina Lugn och systrarna Ekblad tacksam.

Utanför scenens rum, allt är som vanligt. Eller, om något förändrats syns det inte. De viktigaste förändringarna är de vi aldrig ser. Hur saken gled oss ur händerna, hur håret grånade. Hur fåglarna upphörde med sin sång.

Johanni

#Blogg100

 

 

Mitt jobb, explained

25

Här en kort text som förklarar det som är svårt att förklara.

Typical folkbildning!
We come from a part of the world some call cold. There are people that believe ice bears roam our streets. Folkbildning is a part of what is sometimes called the “Nordic Model”. We are proud of our achievements, but bragging is not in our nature, so we do not know how to best explain what we have without sounding too selfconcious or proud.

(Say after me: Vapaa Sivistystyö. Good. Now say: Folkeopplysning. Now say Alþýðufræðsla . After a democratic vote we decided to now use the term FOLKBILDNING! )

Folkbildning can be

  1.      individuals in a group
  2.      curious minds in active bodies
  3.      where you can agree to disagree
  4.      my desire to learn
  5.      learning by doing
  6.      learning by laughter
  7.      a chance to discover yourself, your neighbor, and everyone else
  8.    everywhere
  9.    open to all – even to you!
  10.  easy to access
  11.  the smell of coffee and cinnamon rolls
  12.  the chats we have, the books we read, the thoughts we get
  13.  your life, your ideas, my reactions
  14.  a warm house during the cold long winter
  15.  empowering you to participate in society
  16.  where we decide ourselves what to learn
  17.  learning because you wish, want and can
  18. learning to develop democracy
  19. fighting prejudice, mine and yours
  20. the biker meeting the granny

21 a place to make your voices heard

22 Nordic lust

23 the local meeting place

24 the first step in a new direction

25 a lifelong learning
So what was that all about?
When we tried to translate ”Folkbildning” we ran into a wall. The concept could be called “popular enlightenment” or “Nordic enlightenment”. Some even call it non-formal adult education. To explain this phenomena, a Nordic group of adult educators have set up these statements on what typical folkbilding really could be.

A typical trait in the Nordic Countires is that the state provides financial support to folkbildning. It is generally agreed that folkbildning should be run separately from the state, but be financed by public funds. The importance of folkbildning to the Nordic societies is recognized by all political parties. Folkbildning is a cornerstone in our civil society and thus crucial for democracy.

Rivet ur arkivet: vi hade aldrig nåt att säga till om.

ado

Skrivet hösten 2012.

I måndags träffades vi för sista gången. Platsen var ännu en gång EKs tjusiga mötesrum mitt i stan. Där satt vi runt bordet med vårt kaffe och våra små bakelser.

Man äter gott på de här mötena.

I och med att vi kanske skulle få påverka utformningen av det färdiga förslaget hade gruppen fått ytterligare några nya ansikten runt bordet. Under de möten jag har varit med på (detta var det tredje) har gruppen skiftat lite varje gång.

De två utredarna repeterade vad de kommit fram till, samma förslag som vid förra mötet. Studiesedlar och utbildningskonton kunde prövas, menar de. Jo, visst sa de att diskussionen hade påverkat dem, och att några saker nu var utvecklade.

Handen på hjärtat, jag såg ingen skillnad.

Diskussionen under mötet reflekterade ganska mycket samma saker, positionerna var välkända och har inte förändrats. Argumenten upprepades. Men det som kom att störa mig mest och fundera över betydelsen av att sitta med i arbetsgrupper/referensgrupper var en kommentar som kom ungefär halvvägs i mötet. En av deltagarna frågade var resultaten från förra träffens förslag fanns i det nya förslaget. Hon tyckte inte att våra idéer syntes någonstans. Jag insåg att jag höll med henne, och det gjorde mig lite arg. Satt vi här bara för att legitimera någon annans idé? Jag förstår att det här med att påverka är en subtil konst. Det är också klart att frågan om nationella utbildningskonton delar åsikterna, det finns både förespråkare och motståndare. Alltså kan vi inte, och ska vi inte, som grupp skriva förslaget. Det är utredarnas jobb. Men vad är det då vi skall göra? Alla berörda parter har skickat in skriftliga uttalanden för länge sen (som inte heller syns i förslaget). Diskussionerna har varit intressanta och givande, åtminstone en del av dem. De har hjälpt mig att förstå komplexiteten och några konkreta förslag som faktiskt skulle kunna hjälpa har sett dagens ljus. När vi fått chansen har gruppen varit kreativ och diskuterande, i sann folkbildaranda. Som du kan tänka dig känns det därför märkligt att inget av det syns. Har vi alltså suttit och talat för kråkorna?

Jag är tveksam, har vår gemensamma arbetstid (för vi är många, mötena har varit flera och långa) använts på ett vettigt sätt? Jag tror inte det.

Under åren har jag lärt mig att demokrati tar tid, att utformande av förslag och åsikter är en långsam process. Det finns inga genvägar. Sällan finns det enkla svar som alla kan vara överens om. När någon vinner är det på bekostnad av någon annan. Så komplext har samhället blivit.

Detta är helt ok, jag förstår att det måste vara så.

Men, det är något annat än den känsla jag fick efter dessa möten.

 

Fram tid

shadow

Tid är alltid en svår sak att förstå. Det är en mänsklig uppfinning, något vi tycks behöva för att kunna hantera det knepiga med att finnas till. Vi har många talesätt och uttryck kring tid, den som lever får se, att leva i nuet, fånge i det förgångna, framtidshopp, ja, du förstår.

Politiker tycker ofta om att prata om framtiden, i ett försök att verka visionära. Detta och detta händer i framtiden, vill vi ska hända i framtiden, kommer att hända i framtiden.

I min bransch talas det ofta om framtidens lärande. Då lär vi oss, underförstått, på ett nytt sätt. Detta nya sätt är bättre. När EU försöker hantera lärande handlar det om framtidens kompetenser, vad vi behöver kunna, veta och klara av för att fungera i framtidens samhälle.

Ibland undrar jag.

När kommer denna framtid? När är vi framme i tiden?

Hur vore det med att diskutera dagens lärande, utmaningar, samhälle, och hur vi ska bemöta och utveckla?

Jag kan känna att all denna framtidsdiskussion kan vara ett sätt att inte prata om utmaningarna. Det är som om det gällde någon annan, i ett annat slags samhälle.

Men det är fortfarande vi, och det är samma samhälle.

visst utvecklas vi, det vill jag gärna tro.

Men jag tror inte allt förändras så i grunden, att vi till exempel skulle börja lära oss på helt nya sätt. Jag tror det finns bra och dåliga sätt att utbilda, idag liksom imorgon.

Det är helt enkelt lättja som gör framtidsmakarna ovilliga att hantera nuet.

Visst måste vi kunna höja blicken, allt handlar inte om här och nu. Men morgondagen hänger ihop med dagen, och i viss mån med gårdagen.

Förstår du hur jag menar? Håller du med?

Bonus: Tid i kosmos

Johanni

#Blogg100

För bra

goody

Du kör genom en grön våg och plötsligt är du redan halvvägs. Du kommer i tid till det populära kaféet och det finns ett fönsterbord ledigt. Kaffet är precis lagom varmt och känns som silke, men med lite bett. Du går in i butiken och hittar ett par skor som faktiskt passar. Du lämnar in din uppsats med två dagars marginal och har plötsligt tid över, som du kan njuta av. Du betalar hyran och det blir pengar över. En god vän hör av sig efter lång tystnad, ni kommer skrattande överens om att gå på öl. Ditt favoritlag vänder en lång förlustsvit genom att klå ärkerivalen i ett hett och spännande derby.

Där någonstans smyger tanken in. Nu har du det för bra. Något kommer att hända snart. Balansen i universum kräver det. Du ska inte tro att du är något, att du har rätt till lyckan, att den består.

Du börjar se dig oroligt över axeln, undrar när den skall komma.

Olyckan.

Det som du tjänat ihop till genom den senaste tidens framgångar.

Varför är det så?

Klarar vi inte av att vara lyckliga? Visst kommer väl denna undergångskänsla inifrån oss själva? Eller finns det en naturlag som upprätthåller ”balans”? Jag vill ju inte tro det.

När jag gick i andra klass hade jag en allvarlig diskussion med min klasslärare. Hon menade att lycka kan vara ett permanent tillstånd. Jag hävdade att livet behöver dalar för att kunna ha toppar. Enligt mitt då åttaåriga jag vore en rak livslinje lika med döden.

Visste jag vad jag talade om? Var det olyckan jag manade fram?

Idag tror jag inte på konstant lycka, det låter jobbigt. Men jag vill inte tro att vi måste lida en himla massa, att det är vår ödesbestämda lott. Jag är betydligt osäkrare på det här än då, när jag förklarade för min lärare hur det hela ligger till. Hon förstod mig aldrig.

Förstår du?

Johanni

#Blogg100