Som stora vita snöflingor faller de mjukt mot marken, mina idéer. De kommer oftast just som snöfall, en massa på samma gång. De fyller landskapet och täcker marken. Ingen är den andra lik. Om du kramar ihop dem får du en snöboll eller en skulptur. Om du ignorerar dem smälter de bort och försvinner. Som om de aldrig varit där.

De är sköra, men behöver bara lite uppmuntran för att fyra av på alla cylindrar. När man tar upp dem fnissar de och sprakar lite.

De kommer objudna och de tränger sig på, vill ha uppmärksamhet. De är opraktiska, men ljuvliga. Utan att tveka slösar de med sitt ljus, dansar glatt ner från himlen nånstans. Blott en kort tid finns de hos mig, sedan hjälper de jordens växter att växa.

När de komposterats händer det att de besöker mig i drömmar. Då förklädda nästan till oigenkännlighet.

De är inte hotfulla, inte dominerande. De är ett slags bakgrundsbrus, vars tinglande påminner om musik du nästan känner igen.

Efter ett gott samtal, en medryckande film, en bra låt, ett par öl, en stark konstutställning dräller de ner i massor, fyller mina inre landskap. Då bjuder de upp till dans, och jag låter mig ofta ryckas med. För, när de kommer är det det roligaste jag vet.

Johanni

#Blogg100

Du vet hur det är. En vän, en bekant, en reporter ställer frågan. Hur är det att bo här/jobba här/studera här/ha den här hobbyn? Och svaret kommer halvt automatiskt. Man måste nog vara lite galen.

Jag har aldrig hört någon säga att här jobbar helt normala människor. Nejnej. för att klara av det HÄR jobbet måste man tydligen vara galen.

Jag vet, för jag har sagt det själv.

Senast hörde jag det i en intervju på radio förra veckan.

Men, vad är det man säger egentligen?

Att det här är lite extra, bara för de som är verkligt engagerade? Att man minsann inte är någon medelsvensson? Eller är det nån slags ursäkt för att man tycker något är viktigt?

Jag blir inte klok på om det är koketteri eller falsk blygsamhet.

Sen finns ju de där skojsiga lapparna/muggarna/kylskåpsmagenterna. Du vet, de där som har texten Man måste inte vara galen för att jobba här…men det hjälper!

Det har gått nånslags slentrian i detta, tror jag.

Lite på samma sätt som när folk talar om sitt jobb/hobby/osv som en livsstil, ett sätt att ”vara”. Vad betyder det exakt? Att man är beredd att försaka mycket annat, lägga en hel del tid, det kan jag förstå. Men det där uttrycket har smugit sig in lite här och där, också på helt ologiska och opassande ställen. Det har urvattnats till att betyda ingenting alls.

Att säga att något är en livsstil låter å andra sidan bejakande, som något positivt.

Att säga att man nog är lite galen är inte fullt lika positivt. eller, det kunde vara det, om man med galen menar någon som inte följer normerna, som inte anpassar sig, lyder och håller tyst.

Tyvärr tror jag det är mera sällan den typen galenskap är det som avses.

Eller, har jag fel?

Johanni

#Blogg100

Så sitter man där igen. Lite efter. Och tänker att kunde jag gjort annorlunda? Vilka val borde jag ändra på, för att inte halka efter? Är det en naturlag, eller var det jag?

Jag har länge tänkt att kroppen har en slags inbyggd skyddsmekanism. Ibland slår den av brytaren. När det blir för mycket, när jag inte hinner, och/eller kroppen inte orkar med, då spelar det ingen roll vad jag försöker. Kroppen lyder inte i alla fall. Den låter mig kanske slå på datorn, men inte göra ngt vettigt arbete. Det är de gångerna då jag slösurfar, putsar en profilbild, eller rensar i bokmärkena. Jag kommer så långt som till skärmen, men där är det stopp.

Hjärnan vägrar helt enkelt att fortsätta.

När det gäller ork och kondition är det väl så att kroppen aldrig helt tar ut sig själv, den sparar energi för verkliga nödsituationer. Det är den reserven som de gäller att lära sig att ta lite mer av, eftersom kroppen verkar lägga undan onödigt mycket. Jag har tänkt att de toppidrottare som plötsligt segnar ner döda kanske har tagit ut 101% av kroppens kapacitet, medan jag som otränad och ickeatletisk kanske bara kan ta ut 65-70% (eller mindre)

Kanske har hjärnan samma slags skyddsmekanism, som skall förhindra burnout, eller hjärnutmattning.

I alla fall har jag lärt mig att det inte är mycket att göra åt. När muren kommer emot står den fast. Och där tror jag kroppen vet vad den gör, hur stressande och irriterande det än kan kännas i ögonblicket.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100

Det blir kvällning, ljuset sjunker. Vinden stillnar. Trädens toppar mörka kolumner som omsluter oss. Fågelkvitter skvallrar om ett intensivt liv, som vi inte kan se. Det prasslar i löven och det torra gräset, kanske är det skogsmöss. Vågorna slutar slå mot strandklippan, kluckandes ersätts av tystnad.

Ute på sjön kacklar några svanar högljutt, försöker lyfta. I stillheten hörs deras vingklafs mycket tydligt, trots att de är på andra sidan.

Det tar lite tid att vänja sig. Tystnaden är ett tillstånd, också det fullt av liv och rörelse. Det är bara på ett annat plan, i en annan hastighet. Det är säkert en av anledningarna till att så många söker sig ut till naturen. Kontrasten är slående.

Det blir mörkare, en djupare skymning.

Plötsligt hörs ett skrik från dunklet. Som när en kvinna sticks med kniv. Eller en vild plågad hund fastnar med tassen i en rävsax. Det är ett isande ljud. Så hörs det igen. Fyra eller fem gånger hörs skriket. Sedan, tystnad.

Det är försvunnet lika fort som det dök upp. Var det ens där på riktigt?

Men jo, hunden började skälla. Kanske fick den vittring, kanske reagerade den på ljudet.

Det kryper i nacken. Ljudet lät så mänskligt. Är det någon där ute?

Det som kändes lugnande blir plötsligt lite hotfullt. Snabbt fokuserar hjärnan på möjliga faror, äldre instinkter slår till, men vet inte riktigt vart de skall ta vägen.

Fem minuter senare har allt återgått till det normala. Ljudet kommer inte tillbaks, ingen kommer, tystnad. Hjärnan börjar spela upp vad den hörde. Söker en förklaring, något som hjälper att släppa taget om det.

Lommarna ute på sjön börjar sjunga.

En bil kör förbi.

Tévattnet kokar, dags för kvällsmat.

Jag tänker det som händer i skogen, stannar i skogen.

Johanni

#Blogg100

Tid är alltid en svår sak att förstå. Det är en mänsklig uppfinning, något vi tycks behöva för att kunna hantera det knepiga med att finnas till. Vi har många talesätt och uttryck kring tid, den som lever får se, att leva i nuet, fånge i det förgångna, framtidshopp, ja, du förstår.

Politiker tycker ofta om att prata om framtiden, i ett försök att verka visionära. Detta och detta händer i framtiden, vill vi ska hända i framtiden, kommer att hända i framtiden.

I min bransch talas det ofta om framtidens lärande. Då lär vi oss, underförstått, på ett nytt sätt. Detta nya sätt är bättre. När EU försöker hantera lärande handlar det om framtidens kompetenser, vad vi behöver kunna, veta och klara av för att fungera i framtidens samhälle.

Ibland undrar jag.

När kommer denna framtid? När är vi framme i tiden?

Hur vore det med att diskutera dagens lärande, utmaningar, samhälle, och hur vi ska bemöta och utveckla?

Jag kan känna att all denna framtidsdiskussion kan vara ett sätt att inte prata om utmaningarna. Det är som om det gällde någon annan, i ett annat slags samhälle.

Men det är fortfarande vi, och det är samma samhälle.

visst utvecklas vi, det vill jag gärna tro.

Men jag tror inte allt förändras så i grunden, att vi till exempel skulle börja lära oss på helt nya sätt. Jag tror det finns bra och dåliga sätt att utbilda, idag liksom imorgon.

Det är helt enkelt lättja som gör framtidsmakarna ovilliga att hantera nuet.

Visst måste vi kunna höja blicken, allt handlar inte om här och nu. Men morgondagen hänger ihop med dagen, och i viss mån med gårdagen.

Förstår du hur jag menar? Håller du med?

Bonus: Tid i kosmos

Johanni

#Blogg100