So we sit there and watch. The clouds are approaching, slowly sailing in from what seems like all directions. They are in no hurry. Their perception of time is quite different from our. We must be forever chasing our tails, building another block. Here, you see it all so clearly. The aspirations, pushing onwards. The little blue boats, dotting the sealine as a result. We could march in and in one fell swoop. but why? You know the cadence crime doesn’t pay? That is, as we both know, a lie. At least from an external perspective.

I could lie, obviously, and you wouldn’t know it from Adam. But the lying, or the crime, just doesn’t have the same taste any more. Not to say i feel guilt, that is an antiquated feeling anyway. No, it goes deeper.

I feel a need to be seen. Then, this mish-mockery in the dark is a curse. A punishment. It is devious, because it works. I start adjusting my behaviour, i start noticing things. As a rule, i have had no rules. They must spring from my own thoughts first. So i really need an incentive, as i am sure you can appreciate. No, the irony is not lost on me.

Nevertheless, we soldier on. Straight trenches, stocks to sell you know. Thus i genuflect towards the larger circle. The wider benefits. Or so i think, having na care in the world, but also not running any risk of failure. I can, after all, always push the reset button.

Let me tell you. In my world the concept of evil simply does not enter the equation. Sometimes it is being said time is an invention of man, to make sense of the incomprehensible. Bollocks. We all need time.

Evil, however, that is another coin from the mint.

So we sit here and watch.

Johanni

#Blogg100

And i wake up and all these thoughts swirl in my head, slowly dissipating into thin air and I try to grab on to them, hold them before they vaporize, and i have a hunch this time i was on to something, but it eludes me. It had to do with Godot, you know the play, and i understood he was really God they were all waiting for, and even the name implied as much. I even said duh tom myself, it was so obvious, yet a new elevation. And that was just the entry to the maze, and i know it had to do with animals, but for the life of me i cannot recatch those seconds when i drifted from asleep to awake and i know if i just could then it would all come back to me. At the same time i realize the notion is pretty similar to writing down your synopsis when pissdrunk, and its the best idea ever. Only it isn’t, and when you try to read it the day after you just blush, because THIS was it? You cannot believe it, someone must have switched notes while you were commiserating and promising to start a better life, but hold on, why would someone go through the bother of copying your sometimes not so easy to read handwriting, and you know deeper inside somewhere that this is just a fallback option, the goto option before you face the music. Still, the whole exercise has your head buzzing pleasantly for the most of the morning. It seems pleased, and happy to have been put to work, yet also aloof and waiting for something. Something that never seems to finally arrive, which i guess is kind of the idea, but the brains don’t mind, it has nothing better to do anyhow, so you just go with it, and one part of you thinks this should all be put to good use, bet most of you think better not, because this is a rare opportunity to let off some steam and go on a break, as paradoxical as it sounds. As the hours pass the last shreds of that passover state jellifies and let you go, but the pleasant sensation kind of like prickles down your back, and it puts you in this mood, where things sort of just flow, and it is a creative mood, but also a kickback mood, and you savor it, as the long lost unexpected guest, but then you think maybe you should indulge it a wee bit more, and that is the moment you are on the precipe again.

And you are not exactly thrilled about your options.

Johanni

#Blogg100

There we go again. She sighed. For the umpteenth time she wondered is this had been such a bright idea. Back then, when was it, o god was it only three days ago, back then the sun was shining heatedly, making all doubts seem petty and cowardly. She did not see herself as the one saying no. This was, after all, an open-ended affair. It could take her absolutely anywhere.

She wished they would never get there.

Yes, a paradox, she smiled wryly to herself, whilst taking care not to appear smug. He must not notice her thoughts. This she had discovered the very first day, and it didn’t really come as a surprise either. She knew the type, if not all its variations.

So she smiled gamely at the opposing forces. She knew how to put up a front. Jeez, she was born fighting. Nothing ever came for nothing. You earn your place on this globe, ot you pay dirt. Yes, she could hear mother, still after all this time. The timbre in her voice. The ruefulness in her eyes, admonishing her rebellious daughter.

She felt no remorse for what happened later. It was bound to.

Not that she believed in the inevitable outcome.

There was always choice.

And chance. Let’s not forget chance, the little bugger. Chance is the little brother to luck, and a fidgety one at that. It is not, obviously, someone to trust.

Yet, trust she must, as do we all, for the bricks do not always fall our way. In fact, they most rarely do, in her opinion.

So you grab chance by the balls and run with it. Yes. That was more like it. This was the frameset she was moulding for herself, looking all vacant and carefree. I wouldn’t call her callous, exactly. But neither was she any sort of benign push-over.

Later on, i would learn first hand exactly what that entailed. But for now, i just watched from afar, as per instructions.

Jag vaknar långsamt. Det allt tidigare morgonljuset är en försiktig väckare. En kort stund befinner jag mig mellan dröm och verklighet. Fast det känns inte så. Drömmen känns sann. Den känns lång, sammanhängande, och i sitt eget universum helt logisk.

Nu, några timmar senare rinner den mellan fingrarna som sand. Fragment och enskilda bilder flimrar förbi mina ögon när jag försöker minnas.

Det som då kändes så viktigt och så nära bleknar snabbt bort. Den här verkligheten tar över.

Visst är det konstigt att vi drömmer.

I filmer som The Matrix och Inception erbjuds drömverkligheten som lika verklig som vakenverkligheten. Något i mig protesterar, så är det väl ändå inte? Det som jag ser här och nu är väl det enda verkliga?

Frågan är förstås filosofisk, och omöjlig att besvara. Vi vet helt enkelt inte. För att klara av att hantera livet väljer jag ändå att ta det som jag nu ser omkring mig som det vekliga livet.

Men vad är då drömmar? Två av mina mostrar skrev den stora drömboken för många år sedan. Då var det populärt att tyda drömmar. I dem talade vårt undermedvetna till oss, hette det.

Jag tror inte på det. Det är en lockande tanke, liksom att vi skulle leva i många parallella dimensioner samtidigt kan kännas lockande. Det gör det lättare att uthärda tomheten och ”meningslösheten” som är universum.

Men om det inte är budskap vi skickar oss själva, vad är det då? Och varför drömmer djur? Vår hund är till exempel en ivrig drömmare.

Är det hjärnans sätt att ha roligt? Är det bara signalsubstanser som fortsätter av gammal vana?

Det låter lite trist. Att drömmar är slagg och restprodukter, resultat av kroppens kemi.

Så där sitter jag, mitt i smeten.

Och fortsätter drömma.

Johanni

#blogg100

Jag tror hungern finns kvar, den ligger så djupt att den är fast rotad i oss. Hur vi hanterar den är sedan en annan sak. Där spelar ålder och tidigare erfarenheter in i större utsträckning. Jag ser inte att hungerns kraft skulle sina inom en överskådlig framtid. Men jag kan känna att mitt sätt att se på den har förändrats. I stora drag ser det likadant ut, och för en utomstående betraktare tror jag nyansförändringen är så långsam att den inte märks. Jag kan inte riktigt sätta fingret på förändringens innehåll, mer än att jag känner den. Det kan vara en fråga om perspektiv, det ligger nära till hands. En viss erfarenhet, som puffar blicken och viljan enligt en egen agenda. Det skulle annars kunna ha varit en fråga om desperation, med den växande insikten om alltings förgänglighet, men det tycker jag mig inte se. Kanske denna nya fas bara inte slagit till ännu. Vem vet vilka bakhåll som ligger och lurar bakom de följande årens krök? Kanske är det här bara rond två, delvis designad för att invagga mig i falsk säkerhet, antyda att det nog minsann är jag som har kontrollen i mina händer.

Vi vet ju båda att det inte är så, men när det en gång känns så, får det också konsekvenser för hur jag uppfattar det, och därmed agerar.

Jag har kommit att inse att placebo-effekten inte bara gäller sockerpillers effekt. Den går att applicera på en lång rad andra områden, om än inte på alla.

Hamnar vi då alla här till slut, oberoende av våra val längs vägen? Nej.

Nånstans i samma ballpark, jo för det mesta. Men det är inte förutbestämt, det är inte en fråga om karma, eller öde. Det är snarare den mänskliga naturen. Vi är alla, trots allt, i mångt och mycket lika varandra. Därför kommer vi också, så unika vi är, att röra oss i liknande cirklar, komma till liknande slutsatser, inom ett rimligt homogent målområde.

Det gör oss inte till robotar, eller slavar under våra biologiska begär.

Vi har alla val att göra, och vi får lov att stå för dem.

Det är jag helt övertygad om.

Johanni

#Blogg100 

I am looking out a window. I see my childhood. I see a lake.

It is summer in Finland, and I am sitting in the summer cottage my grandmother bought in the 1950ies. I am editing the next edition of Adult Education and Development. I read texts from all over the world. They tell stories about what it means to be a citizen on this planet. They are touching, personal, angry. They are calls for action, testimonials, everyday insights. They are engaged, constructive, analytical.

As I sit and watch the lake that has not changed for millennia the world comes to me. I feel privileged. By nature I am curious, and this job lets me explore and get to know things I have never encountered before. As each issue we do focuses on a new topic the work is always fresh. The world is a violent place. We are consuming natural resources at an increasing speed. There is certainly no lack of suffering or injustice. Sitting here, looking at the lake is soothing. Calming. I know and understand that what we do in lifelong learning will not solve the challenges humanity is facing. I know our journal will not bring food to the hungry, fight corruption or make things more sustainable. Those are other fights, hard and long. With this in mind, is a journal like AED worthwhile to pursue?

Yes. Yes yes yes. Action without thought is headless. We need to think about what needs to be done. We need to see the patterns of change, learn from each other. We need to give each other strength. People involved in lifelong learning are a varied bunch. Yet when we receive an increasing amount of unsolicited articles from all corners of the world I know we are onto something. The mix of analysis, practical examples, life stories, case studies, reflections and calls for action creates a strong brew. We are rooted in the global adult education community. We are one of the voices.

The feedback we get is positive. I feel that we pour our experience, understanding and thoughts into the journal, and it is being received. Our efforts are being noticed. And we keep pushing ourselves. We try our hardest for each issue to be better than the last.

In the end you, the reader, will provide the verdict. If you find it useful. It it gives you strength, hope, ideas, motivation to fight the necessary fights, we have succeeded.

Read more about our journal

Regnet droppar, det doftar höst. Dammet sköljs bort, luften blir lättare att andas. Den lilla nallebjörnen kikar fram bakom gardinen av mossa som ger regnskyddet det där lilla extra. förr eller senare måste regnet upphöra, eller hungern ta överhanden.

Gläntan känns redan hemtam. Dofterna har lagt sig till ro. Nallebjörnen både känner och hör magen kurra.

En bit bort plaskar bäckens vatten ystert stilla. Där finns mat, tror nallebjörnen. Det doftar starkt av fisk, favoritmaten. Men doften blandas med andra, okända och därför kanske farliga lukter. Dessutom regnar det fortfarande. Skönast att lägga sig tillrätta i boet en liten stund till. Kanske släcka ögonen och låta regnets melodi leda in i sömnen. Bara för en helt liten stund. I samma ögonblick känns ögonlocken så tunga. Huvudet sjunker nedåt helt av sig själv. Nu finns ingen återvändo.

Nu kommer sömnen.

Johanni

#Blogg100

Går och simmar. Ser dem igen. Alla dessa tatuerade män. Många med skägg och böljande muskler. En del med ölmage och uttunnande hår. Jag har sett dem förr, och beskrivit dem. De är alltsomoftast där med sina små (och väldigt söta) barn. Nej, barnen har inga tatueringar. Det är inte så. Då tänkte jag på dem som pappor, som ett tecken på att vi gör framsteg, åtminstone inom vissa områden kring jämlikhet.

Idag slås jag av en annan tanke.

Tatueringarna är väl det synligaste exemplet på jagprojektet. Det där som handlar om migmigmig. Liksom de vältränade kropparna, ett tydligt tecken på många gymtimmar. Jag har aldrig tänkt på det så förr. Alltså att tatueringarna är en del av projektet. Undrar om de tänkt på det själva. Eller om det är mer en kul grej, en trend. Viss har så många att jag undrar. Vad är det som skall visas? Det är något kring det individuella, att just jag har just denna kombination av bilder, som uttrycker vem jag är.

Kanske något sånt. Eller vill de bara vara tuffa?

Johanni

#Blogg100

De senaste dagarna har jag bott på twitter. Eller åtminstone halva jag. På gott och ont drogs jag in i en spiral under #itk2017 där det kändes relevant att kommentera, fråga, heja och hojta under konferensen. Jag satt nästan hela tiden med ett öga på twitter-flödet, och ett öga på föreläsningen i salen. Det gjorde så att inte ett ögonblick blev tråkigt. Samtidigt kan jag ha missat både ett och annat som sades live. Du vet sådana där manicker i filmer där det går att spola fram tian snabbt, för att det inte händer så mycket emellanåt, att det blir mest transportsträckor? En sån känsla gav twitterströmmen rent konkret. Jag gick upp i varv och stannade där. Det är lite som att börja bli full, du får tunnelseende och allt går fort. Känslan är också berusande, för det är en känsla av närvaro. Hjärnan blir glad för den får jobba.

Det är sedan svårt att landa igen. Jag fastnade i den där spiralen, kanske också med en dos adrenalin i sig, och hade svårt att varva ner. Upplevelsen var intensiv. Det var här och nu som gällde, och alla (även mycket korta/snabba) interaktioner med så många människor gav också en kick. Många säger ofta (också detta år) att de far på ett evenemang som #itk2017 för att träffa människor, nätverka. Att de bockat för en massa presentationer som de tänker gå på, men sedan mest står i korridorerna och samtalar.

För vi behöver tala med varandra. Var och en av oss. Om allt och inget. Jobb och skvaller. Jag tror vi är byggda så. därför är vi beredda att rucka på våra stressade och fyllda tidsscheman, betala rejält med deltagaravgift, och sedan stå i en korridor i ett par dar.

Beskrivet sådär låter det ju inte riktigt klokt, eller hur? Det påminner lite om netflix och andra tjänsters lakoniska synopsis-beskrivningar av filmer och tv-serier. Det är två tre meningar som oftast inte säger ett ord om filmen/serien. Eller, de kan sammanfatta handlingen på ett ytligt plan, men få av oss tittar på filmen baserat på detta. Det innehåller inga reflektioner, inga känslor, inga adjektiv.

Och sånt behöver vi, tror jag.

Håller du med?

Johanni

#Blogg100