Mjuka tassar över mattan. Ett stilla klick då dörren går fast. Fåglar som sover i träden på gården. Bilarnas fönsterrutor mörka speglar av vattenglas, utspridda till synes slumpmässigt. En ensam högersko, storlek 41, brun och på sniskan. Dess broders öde okänt. Här kan ha hänt saker. Här, där vi vandrar, monster utan koppling till andra monster.

Ju mer du tittar, desto hemskare bilden. Du dras till den, i din vämjelse. Du fascineras av ondskan därinne. Du vill komma nära, men inte doppa dig. Det är en fantasi, något du inte tänker agera ifrån. Du vet du känner suget, ögonblicken då det svartnar lätt i kanterna, då du blir vingelkantig. Det är det närmaste du kommer.

Än skall maran inte rida. Än finns det tid. En ridå skiljer er åt. En scen är av trä. Golvtiljorna knarrar, som vore du hemma. Som vore kontrollen kvar.

Långt därifrån. Det är skogen, det är telefonbordet i hallen.

Det är långa isande ögonblick.

Johanni

#Blogg100

Idag var en bra dag. Den började lite osäkert, med gråa sjok över himlen och en viss trötthet i kroppen. En minijetlag, orsakad av övergången till sommartid. Men dagen tog sig. Jag och L kom iväg och simmade. Det var mycket folk i bassängen när vi väl plumsade i, men inte så det störde. Vi hade bara bra flyt, och jag kände hur kroppen sträckte på sig i vattnet, jobbade lite med musklerna. Sedan hem och iväg till Musikhuset för att höra på en kammarorkester ihopsatt av radions symfoniorkester. De spelade bara kvinnliga kompositörer. Det var rogivande, och intressant. Salen var fullsatt. Melodierna gick i slingor upp och ner genom luften. En stund grep de tag i mig och höll mig fast, för att lite senare släppa ut mig i luften att sväva fritt. Jag började tänka på stumfilmer, bland annat en som jag just såg, och scener ur filmen kom för min inre syn, allteftersom musiken fortsatte.

Det gav mersmak, jag vill ha fler sådana upplevelser!

När vi kommer ut har molnen spruckit upp och den finns en antydan till sol. Det är galet varmt ute, och folk har tydliga vårkänningar. Vi far via butiken, handlar middag och sätter ihop en enkel meny. Sen är det dags att hoppa i bilen och köra ut till Esbo, där M har match. Klockan åtta är det avspark. Matchen är inte helt jämn, motståndet är för duktigt denna gång. Matchen slutar  0-4, det fanns inte mycket att göra. Trots förlusten deppar M inte, hon tyckte om att vara på plan, och det märktes. Många bra saker syntes i lagets spel, där fanns ofta en idé, som de sedan inte kunde genomföra, men det var inte bara sparka bollen och spring. De senaste matcherna har laget vunnit relativt lätt, så det här var lite av en överraskning, och en nyttig påminnelse om att ha båda fötterna på jorden. Vi susar hem i mörket i tilltagande blåst, och vid kvällsvarden funderar jag ut dessa rader. Det känns lönt i kroppen. En roligt blandning av upplevelser, utmaningar, där både kropp och själ fått näring.

Nu är det dags att släcka ljuset och tacka för idag.

Vi ses imorgon.

-Johanni

#Blogg100

Lägger boken på soffbordet. Tar ett djupt andetag. Motstår en impuls som darrat till i mig de senaste månaderna. Den som lockar mig att slå upp sökmaskinen och mata in 8lanes, copenhagen city, weeper, fredsprocessen. Och han, vars namn inte får nämnas. Josey Wales.

Jo, jag har nu läst ut Marlon James senaste bok, A brief history of seven killings.

Det tog honom fyra år att skriva den. Och han hade uppenbart svårt att sätta punkt. Boken är ett sammelsurium av röster. Alla berättar de en historia.

Det är en historia om våld.

Precis som i hans förra bok, The book of night women.

Våldet har format Jamaica, och våldet är besinningslöst. Det är hårdkokt så det räcker. Men aldrig spekulativt. Bilden jag får att att det inte går att förstå Jamaica utan att ta med våldet i ekvationen. A brief history of seven killings berättar hur det gick till när Bob Marley skulle dö. Det är pitchen, men egentligen handlar boken om ett samhälle som aldrig hämtat sig från slaveriets tider. Extrem fattigdom skriver förutsättningarna för de flestas liv. Om du inte där i gängrelaterat våld kolar du av en bristsjukdom, smutsigt vatten, eller hunger.

Och mitt i allt detta: turistens fascination inför det ”genuina”, ghetto princess, och musiken. Aningslösheten hos de som naivt hyllar rastas naturbarnmentalitet.

Den nedlåtande fördomsfulla kolonisatörens stroppiga attityd. CIA som är busy med att omstörta så mycket de hinner överallt. Den fullständiga cynismen i allt detta.

Detta har jag levt med de sista månaderna. Alltid då och då har jag dykt ner i sjuttiotalet, reggaen, gängkrigen, konspirationerna, drogerna.

Det är en oerhört bra bok. Och samtidigt (kanske förståeligt nog) tung att läsa. Språket, jamaicaengelskan, har inte gjort läsandet enklare.

Det är inte  sig våldet som gör berättelsen långsamläst. Det är kanske mer själva med månghövdade berättarskaran, den komplexa berättelsen, de många infallen. Och, tröstlösheten. Den är tidvis tung att hantera.

Jag tycker inte du skall läsa boken av nånslags pliktkänsla. Alla böcker tävlar idag om vår uppmärksamhet med allt annat som också gärna vill ha vår tid. Det måste finnas något mer därinne. Inte en insikt, men en bit liv, bilder som transponerar dig långt bort, reflektioner som får dig att haja till. Oväntade svängar ut i marginalen. Något som kopplar upp mot ditt eget liv, eller dina tankar.

Bra böcker begränsas inte till att vara bra berättelser. När jag ibland läser böcker som gått som löpeldar genom världen kan jag njuta av ögonblicket, men de ändrar inte min livsbana. Bra böcker knuffar mig också långt senare. Det kan vara en blick, ett påstående, ett ifrågasättande. Det kan vara en mening, ett livsöde, eller något som aldrig förklaras. Bland annat. Det går inte att sätta fingret på, och det är en del av själva poängen.

Vad läste du senast som skakade om dig i grunden och förändrade ditt liv?

Johanni Larjanko

#Blogg100

Jag ser på kvinnan däruppe på andra våningen. Hon ler skevt. Hennes näsa är i en stiliserad profil. En ödessyster till henne ser mig rakt i ögonen. Torget är stort och öppet, fullt av betydelsefulla dignitärer. Var kommer hon ifrån? Vem är hon? Och framför allt, varför är hon helt skallig?

Kanske peruken blivit stulen. Kanske hon glömde den hemma.

Inte för att jag tror att hon bryr sig längre. Hon har ju trots allt varit död i många hundra år. Sparat till eftervärlden är denna bild. Det är så vi ser henne. Uppställd, placerad. Säkert betyder det mesta runt henne något, av vilket vi inte ens anar en bråkdel längre. Konstnären har lekt gud, och frusit fast ett ögonblick tid, naglat fast det på duken med fernissa. Dessa människor är kanske döda, men de ser ofta minst lika levande ut som mina bussgrannar. Inte bokstavligt, men du kanske förstår vad jag menar. Det finns ett slags skimmer om dem.

Samtidigt måste kvinnorna på den tiden väldigt ofta varit förkylda. I var och varannan bild springer de ju barbröstade.

De delar utrymme med handlingskraftiga, tjocka män som alla har långt krulligt hår och svarta säckar till kläder. Praktiskt om man äter mycket och inte vill visa upp bilringarna. Alla på bilderna har påfallande stora snälla ögon. Rådjursögon. Alla är väldigt korta. Holländska.

Puttina håller sig alltid flygande på något väldigt konstigt sätt. Visst har de vingar, men samtidigt gillar de att röra sig i par, och då måste ju den vinge som trycks mot putti-kompisen knycklas ihop och därmed inte hjälpa ett dugg för flygandet. Men det är kanske en värdslig sak. De ser faktiskt rätt mycket ut som ett gäng unga karlson-på-taket-bebisar, när jag tänker efter.

Vi ger lördagen åt en liten konstrunda. Det var länge sedan, och det var behövligt. Det är en lyx att kunna gå och insupa intryck så där. En slags balsam för själen. Och det får mig att tänka. Konst är märkligt. Du går på en utställning, ser några, eller en massa bilder. Varje bild i kanske några sekunder, eller ett par minuter. Sen går du därifrån.

Vad blir kvar?

Målaren har ägnat hela sitt liv, all sin skicklighet, och sitt tålamod till att måla just så där. Det tar åratal. Du slinker igenom det på några minuter. Visst får jag intryck. Visst fungerar de som meditation och energikickar. Men det är en mycket indirekt påverkan. En subtil signal som förmedlas via synnerven under en ytterst kort tidsperiod.

Det är lite konstigt, när man tänker på det. Eller hur?

Johanni

#Blogg100

-Hej.

-Öh. Heeej..

-Har du väntat länge?

-Va?

-Jo, att har du väntat länge?

-Nu förstår jag inte rik…

-Jag kom så fort jag kunde. Men guud, vilken trafik det är i den här stan nu för tiden. Jag förstår inte hur ni står ut.

-Alltså, ve..

-Jodå, en vanlig slät kaffe blir bra. Nej nej, inte socker. Måste tänka på den här vet du, haha!

-Öhm

-Då ska vi se. Var var vi? Jo, visst. Ja, jag kommer ihåg att du är skyldig mig en femma fortfarande. Nejnej, det är inte bråttom. Du vet, sånt händer

-…

-Vaddå? Jag sa ju klockan kvart över, gjorde jag inte? Ja, jag är ju så tankspridd nu för tiden. Det är sviterna av…ja du vet ju…

-Men alltså hallå?

-Ja, eller hur? Det är helt mysko. Här intill sitter en kille, som oss emellan verkar lite lätt störd. De släpper visst ut vem som helst nu för tiden. Att va? Jo, så är det, laman. Allt ska man vara med om. Men du, kul att du ringde, tjingeling!

Johanni

#Blogg100

Jag tycker det är en svår balansgång. När kan jag slappna av och känna mig nöjd? När behöver jag ännu anstränga mig lite till? Hur mycket är lagom?

Jag antar att det är så för de flesta som inte har väldigt specifika jobb (såna där du tillverkar en speciell sak). Allt som är immateriellt, allt skapande, skrivande, föreläsande, arbete som lärare, handledare, konceptutvecklare osv. Det tar aldrig slut. Jag kan vakna och komma på en sak som kan uttryckas bättre, eller en plan som jag kan pitcha. Jag kan sitta och titta på en film på nätet, eller promenera med hunden, då en ny idé plötsligt uppenbarar sig.

Att leva så, delvis i tankens värld, att få intryck, att bearbeta dem, har blivit ett sätt att leva, för mig. Och för många andra också, skulle jag tro. Gränserna (om de nånsin funnits i en kreativ och/eller frilansande värld) är utsuddade. Det privata är också det offentliga (med vissa undantag). Jobb och fritid flyter ihop.

Det här har jag för länge sedan förlikat mig med. Det ger i sina bästa ögonblick ett visst mått av frihet, och det är skapande, vilket jag gillar.

Det finns sidoeffekter som är mindre angenäma. Utbrändhet, magsår, magert socialt liv, arbetsnarkomani, sömnbrist är bara några.

Det är ingen lätt kombo, och passar inte för alla. Samtidigt tror jag att det är i de korsfälten som framtidens jobb och utmaningar finns. Inget är permanent, eller säkert. På gott och ont lever vi i en tid av stora förändringar. Vi är själva en del av den, och som sådana aktiva agenter. Världen händer inte utan oss, eller utanför oss. Vi ingår i ett intrikat samspel där vi har val, och möjligheter att påverka. Kanske inte så stora möjligheter, men jag vägrar att tänka att vi bara är kuggar i ett ofantligt maskineri. Jag vill inte vara den där nyttiga idioten som kan användas för att sälja en besk medicin (du vet, vi måste hänga med i utvecklingen, annars hamnar vi på bakkälken. Visst kan det vara jobbigt, men tänk på möjligheterna, osv osv).

Så jo, mitt i allt detta funderar jag på balansgången.

Jag tycker själv att jag blivit restriktivare med åren. Att jag inte ger mig hän lika fullständigt i jobbet. Dvs, nog på arbetstid. Men inte längre kvällar, nätter och helger. Jag njuter också av att vara ledig.

Och så ser jag saker runt omkring mig som jag tycker behöver åtgärdas. Någon verkar inte få tummen ur, här behövs lite piska, någon skall pushas.

Jag får hålla igen för att inte låta den sidan ta över. Den sidan som genast skrider till handling. Som ”vet” hur saker och ting blir gjorda. som strukturerar upp, fördelar uppgifter och börjar bygga pusslet klart.

Jag måste öva mig mer på pull. Att låta saker ha sin gång, att lita på att intresset nog finns, att det är en process som ibland måste få ta tid. Jag måste lägga band på min otålighet. Jag måste bli bättre på att sälja in tanken, istället för att göra hela jobbet själv.

Det kräver övning, och tålamod. Och en förmåga att tänka sig in i andra människors situation. Det är inte lätt, tycker jag.

Hur gör du?

Johanni

#Blogg100

Nej, man behöver inte vara galen för att jobba här – men det hjälper. Känner du igen uttrycket? Ett annat populärt i arbetsplatskök är påståendet att din mamma jobbar inte här. Den som känner sig lite nere kan du alltid muntra upp med sanningen om att idag är första dagen i resten av ditt liv. För, vi måste komma ihåg att bollen är rund. Och det gör inget om det regnar, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Ibland tänker jag att helvetet måste vara en långsam hiss med muzak. Ibland tänker jag att det måste vara platsen där alla hasplar ur sig plattityder, eller texter från svensktoppen. Förr eller senare tar allt slut, men det finns ju en dag i morgon också. Fram tills att jag får veta hur det egentligen förhåller sig i livet efteråt är det bara att bita i och knoga på. För jag ska få min belöning i efterlivet. Om det då är värre än jag trott är det bättre att fly än att illa fäkta. Jag kan ju inte gärna försöka tala mig ur situationen, då eget beröm luktar illa. Däremot kan jag påminna om att fisk och vänner luktar illa efter tre dagar, då det nog är hög tid för mig att kila vidare. Jag vill ju gärna carpe diem, så jag inte missar det roliga. Risken är uppenbar, eftersom en skön snubbe sa till mig att gräset är grönare på andra sidan. Själv försöker jag ta  sådant med ro, och inte måla fan på väggen. För man kan ju inte lära en gammal hund sitta. Då blir det till att lita på vännerna, för gammal kärlek rostar aldrig.

johanni

#Blogg100

Där gottar de sig i solskenet, rika, vackra, framgångsrika och älskade. Alla de andra. De som hör till, som kan och vet. De som inte behöver anstränga sig, bara glida fram i gräddfilen. Alexander Lucas släktingar. De som inte kan misslyckas ens om de försöker. Med slutna ögon och vända åt ett annat håll träffar de ofelbart bulls eye. Varje gång.

Det finns ju en orsak till varför orden lycka och lyckas är så nära varann. Vissa är bara födda till det, helt enkelt. Vi andra göra oss icke besvär. Vi får fortsätta knega på i motvinden och ösregnet, där sydvästen blåst bort och hyran är försenad. Vi skall bara tysta se på när andra kliver uppåt på stegen, när de där två surkarten rynkar på näsan åt oss på bussen. När Finland tappar sin svenska historia, sitt språk och sitt ursprung.

Och kommer någon ur de lyckligas skara fram med ett litet ynk om varats olidliga tyngd, om prestationsångest och stressätande, om att aldrig få vila, ja då kokar bägaren över. Då börjar tävlingen i olycka.

Det finns människor som hävdar att finländare är världsmästare. I att klaga.

Märkligt nog finns det en grupp vilseförda människor i Sverige som säger att Sverige är världsmästare på att klaga. Inte nog med det, ett gäng i Holland skryter med samma sak. Jag menar, hur lågt får man sjunka? Ska vi inte ens få ha vårt armod i fred?

Myten om det överdrivet entusiastiska självmördandet som vi länge tävlade med Sverige om har ju avslöjats som varande utan faktagrund. Vi är inte mer suicidala än andra.

Men visst tusan hittar vi saker i parti och minut som det är något fel på. För det mesta hos alla andra. De som är blinda, döva och stumma för verklighetens realiteter.

Själv har vi det inte så illa.

Men alla andra…

-Johanni

#Blogg100

Ett hav av minnen. En flod av vänner. Där hade vi samtal, där drack vi billigt vitt vin. Vitlöksbrödet brändes svart i gasugnen. Filmaffischer prydde väggarna. Det var alltid tillfälligt. Vi hade inga garantier, men det löste sig på något sätt, vi gled igenom det.

Kom ut på andra sidan.

Jag minns inte riktigt vad som fanns i kylskåpet. Butiksresorna har jag också glömt. Vem eller vad är det som avgör vilka saker som fastnar i minnet, och vilka som glider undan? De finns där någonstans, men de kunde lika gärna vara puts väck, eftersom jag hur som helst inte kan nå dem.

Det känns så slumpartat. I filmer och ännu oftare i böcker beskrivs hur människor på väg att dö, eller i livsfarliga situationer, ser sitt liv passera revy. Det måste ju gå ganska fort, om man just är på väg att krascha. Någon eller något har i så fall gjort i ordning en snabbspole. En best-of, där bara det relevanta kommer med.

För tänk på alternativet. Tänk om du skulle se fullständigt lösryckta fragment ur totalt vardagliga situationer. De som utgjort den större delen av ditt liv. Tänk om allt skulle visas i proportion, en försvarlig del av den alltför korta tillgängliga speltiden skulle isåfall visa dig sovande. Jag menar, känslan av att få se en best-of, och så ser du snarket.

Sen är det en annan sak att vi kan förstå det viktigaste i våra liv på väldigt olika sätt. Det kan ju vara kärleken, förstapriset, karriären, huset. Eller barnen, hunden, hälsan.

Eller så kan det vara just de där vanliga besöken till närbutiken för att köpa en liter mjölk. Det ekar av barnröster på gården. En fågel kvittrar lite falskt, nästan så du tror den är mekanisk. Redan med de första andetagen sprider sig ett litet leende. Syret är färskt, nybildat. Du har en viss schvung i steget.

Ett hav av minnen. En flod av vänner. Så mycket.

Tack!

Johanni

#Blogg100