För med freden kommer segraren. Och allt handlar om makt. Rätten att bestämma. Vi har skapat våra fållor och vi vill gärna att grinden är stängd. Så är vi alldeles säkra på det? Att vi vågar ta konsekvenserna av våra begränsningar.

Att vi kysser varandra i mörkret. Inga ljus behövs.

Med blicken riktad uppåt. Och fokus långt från trollen.

De som petar och gnetar. Som medvetet missförstår och gnäller i sin typiskt passivt-aggresiva ton.

Med millimeterrättvisa skall lag byggas.

Avfartsramper skall fyllas och byggas fast.

De leende nejsägarnas parti byter skepnad, men målen kvarstår.

Utanför ring III kvittrar fåglarna. De har inte hört de senaste påbuden.

Lastbilar kör genom landet. Deras mullrande motorer är stålhästarna som jag aldrig red.

Vi ser dem bara i sovande tillstånd.

Vakna är de monster, som lever av asfalt och ackord.

Molnen går i ide, låter landet ligga.

Bara vargen är vaken.   

Små steg i taget. Som om det fanns ett mål. Vi rör oss, oklart mot vad. Rörelsen lever sitt eget liv. En tid kan vi känna att vi är i synk, rörelsen ger mening och riktning. Sedan skiljs våra vägar alltmer åt. Vi fortsätter, mest av gammal vana.

Vi fortsätter, därför att det är lättast så.

Det som är vi består av många sådana små avtagsvägar. Det går att svänga vänster. Det går att ta en paus. Men rörelsen är berusande. Den lockar med en rytm som inte låter sig motstås.

Och vi vill bli förförda. Vi vill framåt. Även om det som är nu egentligen är helt bra, drömmer vi om mera. Själva drömmandes gör oss till människor. Eller, så intalar vi oss själva. Skapar en kontext, där våra val ter sig självklara. För de är de bästa valen. De enda valen.

Det lönar sig inte att gråta över förlorade möjligheter, säger vi. Varför gräva i det förflutna. Låt oss se framåt istället.

Låt oss skapa ett nytt Amerika. Ett starkt Amerika.

Dagens utopier låter så osannolikt tunna. Papperstunna. Det finns inget bakom sloganerna. Tomma, desinficerade ytor. Övergivna fabriker.

Rostiga bilar.

För vi hinner inte reflektera. Vi kanske missar nästa våg.

Den som skall föra oss hela vägen. När den förra inte…

Det flyter på. tills det inte flyter på längre. Motståndet är som en nästan osynlig mur. Inget påtagligt, men lika absolut. Hjärnan vill åt ett annat håll. Eller så behöver den avkoppling. Distraktion.

Ibland bär det långt av bara farten. Då känns det lätt. Idéerna trillar in genom fönster och dörrar. Inspirationen ger flow.

Då gäller det att inte hålla i bromsen, utan att komma så långt som möjligt.

För sedan, när det är stopp, är det lika absolut.

Jag vet ärligt talat inte hur muren skall bemötas.

Kanske är det bäst att ta fram hackan. Slå sig igenom.

Det är ju i motgången vänskap mäts på allvar. Alla älskar en vinnare. När det inte finns ngt motstånd är det lätt att gå i mål.

Varför tvivla?

Därför att jag tror det finns en orsak till att muren åkte upp.

Jag tror vi ofta har en inre förmåga att sätta gränser, att säga stopp. Till exempel genom avledande manövrar. Något som fångar uppmärksamheten.

Det är en tidstjuv säger vi. Och visst är det så. Men kanske är det ibland bra att möta en tidstjuv. Att inte streta emot, plåga sig igenom. Att låta saker flyta fram på det sätt som det själv vill. Och då räkna med att viljan är som en flod, den tar minsta motståndets väg, men det ger inte upp. Den gröper sakta och tålmodigt ut en fåra åt sig.

För det fattade jag för länge sedan. Det handlar inte bara om att komma i mål. Det handlar också om hur man kommer i mål, och vad som händer sedan. Problemet med linjärt tänkande är att det är så begränsat. Det finns alltid ett sedan. Det kommer alltid ett varv till.

Åtminstone så länge vi andas.

Det är en lurig balansgång. Jag känner tävlingsinstinkten krypa fram. Den triggar mig, får mig att testa mina gränser. Utan den skulle jag inte ta mig upp ur sängen vissa dagar. Men den är tom. Den har ingen riktning, ingen egen vilja. Den är som blind instinkt. En stark urkraft.

Den behöver en värdig motståndare. Kanske, bara kanske står inte fajten mellan ont och gott, utan mellan vilja och låta vara. Eller?

I oktober 2001 skrev jag i en krönika i Hufvudstadsbladet:

Vågbrott

Tekniken försvinner, blir osynlig. Teknologin är inte längre lösningen på alla våra problem, IT var en våg som slog mot stranden utan att urholka stenen. IT är inte längre på allas tungor. Istället kommer tystnad, eller bruset av röster utan tydliga kännetecken. Samtidigt som internet sprids över nya delar av jorden, nya, snabbare kablar läggs och nya IT-bolag föds, har något av den dynamiska drivkraften försvunnit.

IT är här för att stanna påstod vi självsäkert under nittiotalet, berusningens årtionde. Och visst finns den kvar. Men tilltron till den har fått bestående smällar, effektivitetens och rationalitetens sista försök att kontrollera kollektiva uppfattningar om samhällets utveckling har tvingats ge med sig. Den „nya“ ekonomin har kolliderat med den „gamla“, och ingendera har ännu hämtat sig. Världen är inte digital, den är inte heller tudelad i ont-gott, antingen-eller. IT-yran tog strupgrepp på vår verklighetsuppfattning, nu har „verkligheten“ kommit tillbaka med en rak höger. Så här kommer det kanske att fortsätta, under det att vissa blir omåttligt rika, för, som sagt, IT finns kvar.

Ibland skriver tidningarna att ideologierna är döda, och menar väl med det att samhällsbygget avstannat. En tid kunde det kännas som om byggandet kommit igång igen. Det är den tiden som är över nu. Och facit? Skillnaderna har inte försvunnit, de förstärks snarast, både mellan rika och fattiga i Finland och mellan rika och fattiga länder. I det sammanhanget var IT aldrig något annat än en lek för den rika världen. En lek med allvarliga förtecken, också vi går igenom strukturomvandlingar som en följd av ekonomins förändring. Och leken har farit fram hårt i t.ex. Asien.

Kanske tycker du det är skönt och självklart att vi hamnade här. Några enkla patentlösningar finns ju ändå inte. Nu kanske gråskalorna görs synliga igen, den absoluta världen ersättas av den relativa. Det vore naturligtvis skönt, samtidigt som jag fortfarande saknar berusningen. Det var en osannolik känsla, idag känns den overklig, naiv.

Teknologi är ett maktredskap, även om det blivit lite mer diskret. Maktbalansen, om den någonsin rubbades, är återställd. För oss återstår att konsumera.

Johanni Larjanko

tankesurfare

Det är nu rätt många år sedan. Vad har hänt sedan dess? Vad tycker du?

Jag känner backen komma närmare. Knäna protesterar. I nåt skede tar det slut. Orken. Viljan. Knäna, Och det är bara att acceptera.

Jag tror det är bra att pressa sig själv, till en viss gräns. Jag känner latheten i mig, och känner att jag mår bra av att slåss med den. Jag misstänker att latheten är kusin till flegmaten som bara väntar på att göra entre. Det är hen som får solen att kännas kall, ölen ljummen och vännerna tråkiga. Jag tror dess locksång ljuder högre med åren. Då färre saker känns nya och spännande. Då det kan kännas som så mycket redan har prövats, och förkastats.

Jag vill inte släppa in hen, inte göra det onödigt enkelt. Åldern, och gränsen, kommer nog emot snart ändå.

Så jag trampar på. Uppför backen.

Undrar hur långt exakt det är meningen att jag ska plåga mig själv. Hör min inre demon viska att hit, men inte längre. Du har bevisat din point. Vila benen. Ta en öl.

Och jag undrar om det är det här som är den så kallade protestantiska moralen. Den inre predikaren som menar att belöningen kommer sedan. Att först ska du slita. Inte slå av på takten. Inte unna dig något.

Är det en liten slavdrivare där inne som knuffar mig framåt, när allt jag egentligen behöver är en öl, lite tv, och en lugn stund?

Så där håller jag på och diskuterar, med mig själv. Och plötsligt är jag över krönet. Nedförsbacken känns otillåtet skön. Jag vilar mina ömmande knäskålar. Undrar om det är dålig kondition eller brist på muskler som gör att de värker. Eller om det på riktigt är åldern som smugit sig lite närmare.

Men nej, det kan det väl inte vara?

Det låter lite för mycket som en ursäkt, i mina öron.

Jag har aldrig lärt mig att portionera ut kraften ordentligt. Jag tar fart, det är kul, det går fort. Sen tröttnar jag, och saktar flåsande ned. Det är samma sak i bassängen. Något hindrar mig från att ta ut svängarna. Något sparar på krafterna.

Och just nu känns det som om det är något jag inte har kontroll över. Inte kan bestämma över.

Det är en ovan känsla.

Jag måste känna efter lite till.

When they’re small we know they need us. When they’re not we can’t understand they don’t.

It’s such an easy habit. The love is immediate. The remit comfortable. You fall into it. Until you’re not. And a switch should turn on at this moment. But it doesn’t, and so you go looking for it. Looking in the dusk. Where all the shadows are grey. And you know you will die. But you keep going. And you appreciate the softness of the caress. And the sweetness is still with you, weathered face and windstrewn tears. You are not possessed, though you are looking, and beauty attracts.

We are in a sense slaves to the habits and crave the softness of beeing seen. The shadows are no less grey, but they are less menacing. We can live with that.

We can live with the hope and the idea. It is our way to confront the unstoppable, deal with time. With things slipping past. And the search demands focus. This cuts out the corners. Awash in time. Our aim is clear and true, but we borrow freely.

After a while the signals gets crossed, inevitably. No matter reaching out. No matter structure. Approaching from behind a smile. Stuck in meatlife.

Hollowness never far away, sometimes next door, across the street, at the grocery. The force of night, the blanket of memory. Aghast looking for shock, limbs stretched, involuntary spasms jerking that is outside of my control. Beyond reason and being life stepping up with blue and angry men wanting it all no room for negotiation. A contemporary drama sometimes trying to escape by picking up speed that carries the momentum over the slope and then there is no stopping it.

No matter. Leaves will be falling. Men will cry. Outside rain, nods in the hallway, shoes echoing archways carrying the sound diluting to fade, over the piazza no longer. Shades are drawn a clutter in the dimmed kitchen, even the sounds muted beyond logic preparing to meet, soon. Crash behind the church quickly gone concerned with the passing and memories but where the music, where the smells?

We glide into it. Smooth brows, no time. This place, unexpected because letting go liberating. Can we move towards rather than away?

Like writing in code about something forgotten.

More