Villrådig hur jag skall göra kastar jag tärning. Låt någon annan bestämma. Jag vill bara ha roligt. Låt någon annan ta konsekvenserna. Det är lätt att ge upp kontrollen. Alla dessa beslut. Allas förväntningar. Och listorna med viktiga saker som aldrig tar slut, som bara blir längre.

Jag tänkte länge att gränsen mellan normalt stressad och galen var en fråga om definition. Att vi hela tiden balanserar på en vass egg, ofta omedvetet. Vi susar fram i våra liv, och ser inte monstren och avgrunderna just till höger och just till vänster om den väg vi far. Vi är lyckligt omedvetna.

Och det gör oss starkare. Att inte låta rädslan och ångesten ta över gör oss starkare. Jag förstår nu att tanken om att de som släpper taget om tillvaron och låter sig omhändertas inte alls har valt en lättare väg. Visst, de behöver inte fatta alla de där dagliga besluten. Behöver inte fungera enligt omgivningen förväntningar. Men de har istället släppt in demonerna. De stannade upp, såg, och blev förskräckta. Paralyserade.

När monstren är insläppta är det mycket svårt att få ut dem igen. De tycker om närheten. De tycker om värmen. De är omättliga.

Priset för att släppa taget är högt.

Det är inget en gör lättvindigt.

Galenskap är ett svart mörker, inget chict att kokettera med. Galenskap är frånvaro. Den är som mardrömmar, utan utgångar, utan slut. Det är också ett sjukdomstillstånd, inget du kan skaka av dig och skärpa till dig för att komma ur. Det bara verkar så från utsidan.

Det provocerar, för det känns som en flykt från ansvar. Som att någonstans på vägen kunde personen gjort ett medvetet annat val. Liksom alkoholisten ofta skuldbeläggs. Att sluta nu bara, det är upp till dig. Galna människor och alkoholister känns lätt som smitare, som får ta konsekvenserna av sina val.

Som om det gick att välja.

Den föreställningen har nog bara människor som inte har en aning.

You cant hide what you aint got. easy. but wait, there is more? what if? maybe, after all, we could take a peek? entering the beacon, brave and close. releasing the curtain, flexing the muscles. Yes, on second thoughts, i think it can be done. I think it SHOULD be done. My cousin the signed one handling, throwing and spinning the ball.

With that in mind the spinoff becomes a logical conclusion. We highballs and tethered data packs we might conquer this place.

We can dance, but we cannot sing. Our clothes are coming off. My mind, it is still wandering. Closing in on the gaps. Minding the reflection, sensing rather than hearing, the rip in time approaching.

Looking the other way never looked better.

Den lägger sig som en blöt handduk runt huvudet. Jag vet inte vad det är, tänker att det kanske är nån slags pollenallergi.

I år har jag börjat knapra antihistaminer i god tid. De hjälper inte om man börjar äta när pollen redan finns överallt. Vanligen börjar jag först då jag får känningar, och det är lite försent.

I år har jag inte känt som om huvet var invirat i bomull. Röster från omvärlden har inte kommit som från ett stort avstånd.

Jag har känt mig ”normal”.

De sista två veckorna dock så att huvudvärken ofta drämt till. Jag blir andfådd för minsta lilla, och kroppen protesterar mot något, oklart vad.

Trötthet, hängighet, nerehet.

En längtan efter sängen.

En ovilja att ta itu med saker.

Sånt strör ut sig framför mina fötter under en vanlig dag i maj.

Jag plogar mig igenom. Det finns ju inte riktigt några alternativ.

Men lite förundrad, det är jag allt.

Jag kom fram till att hon hade rätt. Jag var en fegis. Jag vågade inte höja rösten. Inte säga ifrån. Jag ville helst bara sjunka genom jorden, bli osynlig.

Att bli konfronterad med en av sina livslögner är aldrig en rolig upplevelse. Hellre ser man ju tågen gå, vattnet flyta förbi. Det som är jobbigt består av två saker. För det första att tappa ansiktet. Att skämmas, känna ånger, bli uttittad och avslöjad.

Men det andra är värre.

För ditt liv byggs upp av sanningar, minnen, uppfattningar. Om ett fundament hotar att rasa, ja då vet ingen hur mycket som dras med i fallet.

Det andra, och enligt mig värre, är insikten om att du måste förändras. Det finns inga utgångar, spegeln på väggen är obeveklig. När en del av dig, något du vant dig vid, plötsligt kläs av och befinnes otillräckligt, då börjar slingrandet.

Skylla på det ena. Skylla på det andra.

Avleda uppmärksamheten.

Allt till ingen nytta.

För det är inte de andra du måste övertyga.

Det är dig själv.

Och det är betydligt svårare att ljuga för sig själv om man blivit ertappad på bar gärning. Om den egna reaktionen, handlingen och orsaken blottläggs.

Det är definitionen av att måla in sig själv i ett hörn.