It was a deal too good to be true so I had to cave in. I knew from the start we had somewhere else to go but then again I wasn’t sure where. Therefore I opened my book and had another look. In my book there are many things. To find the final destination is not one of them.

This bothered me no end until I realised I could not have pinpointed the end destination anyway. I was lost lost for words, lost for direction, lost to the world.

Now ordinarily this would have been a downer. But not today. I had a feeling something would come out of this, something I could not foresee, as per usual I could not look into the future without my eyes tearing.

It must have been the flow that day, I could not feel sad. I looked at all the things we had done, and I was happy. This, I felt, if the ways things should be. If only, I thought.

Now, I know how you feel about it. You want something more definite, don’t you. Well, I am sorry. This is, after all, my story. If you are not happy with my story, feel free to look elsewhere. This is about the day when the destination was unknown. And me, sitting there at the station, looking at all the departures, thinking hard.

It was an ordinary day. I felt the wind caress my face. I saw the leaves rustle in the trees. Still there even at the beginning of December. If I had been contemplating climate change, I would have been shocked at the leaves. But, today, that just felt normal. They were supposed to be there. Perhaps I, was supposed to be here?

The station was busy. Commuters, coming and going. Tourists, with their big eyes, and it would be curious camera pointing each and every where. I knew then, something I have since forgotten. It was a conviction, something that made me Carl that day. As it is now forgotten, I cannot tell you what it was. I can only tell you, that I somehow felt quite in tune with the surroundings. If the leaves were supposed to be in the trees, and I was supposed to be here, then all was well.

Dimper ner i Köpenhamn för en dag. Landar tidigt på morgonen, i solens väna strålar tar jag den förarlösa metron in till Kongens Nytorv. Surprise surpose den är fortfarande en byggarbetsplats. Det har den varit så länge jag minns. Kanske man borde se det hela som en stor konstinstallation? För färdigt, det kan det väl aldrig bli?

Sätter mig på ett kafé och känner av atmosfären. Köpenhamn, så här vid en snabbvisit, visar ofta upp sina bästa sidor. Det skrattar ekande mellan gatorna. Folk flanerar hit och dit. Språket låter vänligt. Fast folk kanske säger spydigheter till varann.

Att dimpa ner så där är roligt, intensivt och lite förvirrande. Som att besöka en annan planet. Flyget tar kroppen till en plats mycket snabbare än resten av mig. Vanligen behöver jag lite tid för att komma ikapp. Men jag åker hem redan på kvällen. Inte tid att träffa bekanta, eller gå på utställningar. Men tid nog att insupa atmosfär, gå omkring lite (planlöst), jobba, sitta på bibban och surfa bort några timmar. Sådana dagar är långa, men också lyxiga inslag i jobbet.

Vi äter en god lunch på Illum rooftop och ser de mörka molnen som borde täckt himlen hela dagen närma sig som en stormfront. Stormar gör det i alla fall i politiken. I pressen fortsätter skriverierna efter dåden i Bryssel. Nu senast är det en dokumentär som smygfilmats i ett antal moskéer i Danmark, där sharia förespråkas och värdegrunden är långt ifrån den danska. Detta fick statsministern att ilskna till, han sitter redan löst på posten efter att ha vunnit valet på tuffare åtgärder mot invandring utan att (enligt de som vill ha ännu strängare regler och begränsningar) ha levererat. Så nu har han tillsatt en arbetsgrupp som skall se över vilka begränsningar som kan införas. Krav på att predikningar går på danska i Danmark, subjektiv rätt att neka inresa för sådana som levererat hatretorik i andra länder liksom möjligheten att återkalla någons danska medborgarskap som bevisats skyldig till olika brott, eller till att ha stridits för Daesh i Syrien, har nämnts.

På kvällen tar jag den förarlösa metron tillbaks till flygplatsen. I metrovagnen får jag ett och två snabba oroliga ögonkast. Det som hände i Bryssel är inte glömt. På flygplatsen känner jag olust i ankomsthallen och går med lite extra snabba steg till säkerhetskontrollen. Sen är det flyget hem och jag landar väldigt trött.

Imorgon tar jag tåget.

Johanni

#Blogg100

Det hettar i ansiktet. Kanske var det all sol jag fick idag. Ja, sol. Vi satt i en kolonistugeträdgård, grillade korv, drack varm kakao och samtalade. Så mycket man nu sen kan och hinner samtala med en hoper vårystra barn runt omkring. Klättra, det var det de helt ville. Hela tiden, och så högt som möjligt. När de inte klättrade mumsade de på gifflar och karneval-kex.

Det var den första riktiga vårdagen, en sån där dag då man känner att livet kanske trots allt börjar på nytt.

Visst hade vi lite vårkänningar för ungefär en vecka sedan, men sen kom mera snö. Nu känns det lite som om värmen vinner.

Inte så att det är direkt varmt, men så att solen värmer lite (då de inte blåser). Och såpass mycket att det hettar lite i kinderna.

En bra påminnelse om hur beroende av naturen vi är. Hur mycket djur vi är. Åtminstone är det bra för mig, som ofta och gärna lever i bildernas, filmernas och nätets värld. Där är allt lite mer sterilt, tillrättalagt. Det är en värld där du inte precis pruttar, och ingenting luktar. Människor håller ett visst avstånd till varandra. Kylig distansering, kunde man sammanfatta det som.

Idén om naturen och landet är naturligtvis lika tillrättalagd, det syns tydligt i ett kolonistugeområde, där allt är inrutat och litet och sött och puttenuttigt. Naturen är en fond, mot vilken dramat kan utspela sig. Och drama saknas inte, inte ens i kolonistugan. Så nära att man kan se det från där vi sitter sträcker sig ett vitt och blått plastband runt en av lotterna. Det är polisens. För några dagar sedan brann det här. Polis och brandkår fick klämma sig in på de väldigt smala gränderna mellan husen, där inga bilar ryms. Ingen vet ännu orsaken, men det var mångåriga strider mellan ägarna till den brunna stugan och en eller flera av de närmsta grannarna.

Men, diskuterar vi runt korven vi grillar svart på bollgrillen. Inte tänder man väl på någons hus för att man har en grannfejd? Kan det ha varit ett försäkringsbedrägeri? Eller ett misstag? Eller en kortslutning i elsystemet?

När korvarna är riktigt svarta häller vi senap och torkad stekt lök på dem.

Och njuter.

Så länge det går.

-Johanni

#Blogg100

Ibland är det skönt med längre helger. Dagar som går att slösa bort på att sova länge, promenera lite, se några bra filmer, äta alltid när magen knorrar.

Ute ligger dimman tät, luften är fuktigt rå. Det känns, om något, som höst. Ines känns ofta extra mysigt sådana dagar, håller du inte med? Det är väl att släppa taget lite grann. L sa det bra, innan han gick för att sova. Han sa att det kändes både lite som semester, och som att vara på sommarstugan. Och just så kändes det idag.

Hoppas du har kunnat njuta lika mycket. Det gäller att passa på.

Johanni

#Blogg100