Så blir jag förbannad på något dumt som regeringen säger. Och jag går ut på Facebook och kommenterar det. Andra håller med. Någon sätter igång en namninsamling. Någon kanske arrangerar ett event. Reaktionen är snabb, nästan instinktiv. Det tog inte länge förrän sökmaskinen google hade upphöjts från en enskild aktör bland mågs till att bli verbet vi associerar med att göra en sökning på nätet. Vi googlar något. Men, vi facebookar också något. Detta har, intressant (och kanske signifikativt) inte blivit verb. Facebook har ändrat förutsättningarna för hur vi kommunicerar, och trots alt det talas om det ibland, talas det inte alls tillräckligt mycket om det.
Vi organiserar på ett sätt som aldrig varit möjligt innan sociala medier kom. Vi gör på samma sätt som den splittrade egyptiska oppositionen gjorde då de störtade Mubarak.
Och jag tycker om det. Tycker om känslan av möjligheter, öppna horisonter.
Jag sätter ut en serie med tweets om det. Att gå från tanke till ord så snabbt, det är nästan berusande.
Sociala medier vibrerar ibland. De genererar energi. De ger dig kraft och styrka. De ger dig en kick. Får dig att känna dig uppkopplad, inne i spelet, nära det som händer. En aktiv part.
Eftersom dina meningsmotståndare också syns tydligt på samma sociala medier ägnar du lätt en hel del tid åt att besvara dem, kritisera dem, håna dem, varna för dem, skratta åt dem.
På kort tid har nättroll och folk med mycket dimmiga åsikter fått fotfäste i det som går för offentligt rum i våra dagar. Och det är oroande. Hatretorikens gränspålar flyttas hela tiden framåt. Allt mer absurda saker assimileras och blir normaliserade. Det som var otänkbart att säga offentligt igår är nästan ok i dag och imorgon höjer få ens ögonbrynen längre. Sociala medier har börjat lukta. Missbruk av den inneboende potentialen och kraften ökar.
Men det finns en sak som oroar mig mycket mer.
Privatiseringen av det offentliga rummet.
Allt jag säger, tycker och uttrycker på sociala medier är paketerbart, och slussas ut i olika mediakanaler. Allt blir till innehåll som lockar besökare, som gör mediet attraktivt för annonsörer, och för de som vill analysera kundbeteenden och trender.
Allt följer dessutom vissa algoritmer. Vi användare genererar det som uppfattas som värde i ett socialt medium. Samtidigt ser vi inte allt, har inte kontroll över flödet. Vi ger också upp upphovsrätten till de delar av våra liv som vi delar socialt.
Min kritik mot sociala medier utgör inget undantag. Detta är den användargenererade innehållsproduktionens andra skede. Vi kan kalla den för guldåldern. Det finns inga regler för hur spelet skall gå till. Företag som satsat mycket pengar på att utveckla sociala medietjänster börjar nu begripa hur de skall maximera vinsterna från sina investeringar. Det är ju inte av godhet de investerat.
Papperstidningar och TV slukas av detta nya koncept.
Musik och film går samma väg.
Det som jag får ut av detta som enskild individ är en kanal för mina tankar. Och ett varumärke. I slutfasen av en extremt individkultifierad utveckling ligger nämligen tanken och väntar på att slå igenom. I morgondagens mediala samhälle är vi alla våra egna varumärken. Det vi skriver, tweetar, tänker, fotograferar, filmar, delar, är alla delar av vårt privata brand. Vi säljer oss själva på en åsikternas och kändisskapets marknad. Det är vad vi får i utbyte, det vi tar hem från transaktionen. Jag vet inte ännu vem som vinner mer där. Vad tror du?
Johanni
#Blogg100
Det har kommit lite vårkänslor i luften. En ny början. Som omväxling har löpsedlarna inte våld eller rasistiska uttalanden, utan handlar om hela vanliga kändisar som druckit för mycket eller gjort bort sig på något annat sätt. Jag trodde aldrig jag skulle längta efter skvallernytt, men efter det senaste årets löpsedlar känns det både välkommet och lugnande.
Hittat På 