Som så många gånger tidigare känner Fredag på sig att vistelsen kommer att bli kort. Han försöker därför hinna uppfatta så många ledtrådar som möjligt. Är det något som skaver i utkanten av synfältet? Var finns anomalierna? Det är alltid något som inte riktigt stämmer, även om han beundrar byggarnas förmåga att lära sig av tidigare misstag. Det är en katt- och råttalek. Och klickan tickar. Över tid har han också lärt sig att det inte lönar sig att rusa, det är i själva verket ett säkert sätt att missa avgörande detaljer. Nej, fokus är det enda som hjälper. Fokus och envishet. Ibland undrar han om det hela är ett elakt experiment, ibland blir han rädd att slumpen styr och att det inte finns någon medvetenhet bakom dessa episoder. Vad som är värre är stuff för sådana jobbiga grubblerier att han inte kan somna om han låter dem härja fritt. Därför håller han hårt på reglementet, och speciellt förstås sektion C. Till och med när ingen tittar och ingen rimligen bryr sig lever han enligt kodex. Han vet många som skulle…
Fredag hajar till av dörrklockans pling. Naturligtvis är det just så dunkelt vid dörren att han inte kan urskilja den nyanländes konturer. Ett par ögonblick är han obeslutsam, mitt emellan. Sedan kommer klicket. Nackhåren reser sig medan han med tillkämpat lugn håller kvar blicken en sekund till, för att inte avslöja sig. Den nyanlände hasar sig fram över golvet utan att göra något väsen av sig. Hen nickar kort åt barägaren som redan satt fram ett glas och nu häller upp en tjock mörk vätska från en flaska han tagit fram under bänken. Allt är precis som förut. Förutom att luften dallrar tyst, den obesvärade tystnaden är nu besvärad. Ljuden från gatan har tystnat. Fredag tänker att det är som före stormen. Staden, visst finns den kvar? Och alla människorna, nog håller de väl på som förut? Någonting i den nyanlände får Fredag att tvivla på sina sinnesintryck, på Paris.
Molnen över 33:e arrondissemanget formar sig tyst till måndrakar. Men det är Fredag alldeles för upptagen för att märka.
Det som inte är synligt ditt kan inte tas ifrån dig.
Detta är en dyrköpt lärdom. Detta är sant. Så det gäller att vara förberedd. Men just nu minns Fredag att han är hungrig. Han reser sig, borstar obesvärat bort Londondammet och några större delar som han helst inte vill tänka närmare på, och går med tvärsäkra steg på en obekant gata någonstans i Paris centrum. Tror han.
– Även Parisare måste ju äta, eller hur?
Det är alltid lika förvånande självklart att människor lever sina liv där precis som här, och fortsätter göra det utan att tänka desto närmare på saken. Om någon kraschlandar på en gata med en förvirrad uppsyn och skrämmer upp en katt som vilat sig på skjulets plåttak kanske en eller annan lyfter på ögonbrynen, men sedan fortsätter de precis som innan. Det är mat som skall lagas, sopor som skall slängas, läxor som skall göras, butiker som skall rånas. Där liksom här.
När skylten Bistro Sceller dyker upp bakom ett hörn i ändan på en liten återvändsgränd tvekar han inte. Inne i lokalen är det skumt och halvtomt. Precis som hans (något naiva) bild av ett Paris han bara läst om skall vara. Det teatraliskt överdrivna känns rätt, och gör honom en liten smula lugnare. Det finns ett utrymme. Det finns plats. Han sätter sig vid ett inte alltför rent bord och väntar tålmodigt på att bli serverad.
– Un Phoque grillé säger han utan att titta på menyn. Et un pastis.
Medan han väntar på sin mat dricker han pastisen långsamt och passar samtidigt på att ögna igenom klientelet. Det är fort gjort. Om Sceller någonsin varit ett populärt pariserhak måste det ha varit före han fötts. Här syns inga avtryck av de senaste århundradet.
Paris är inte allt det gett sig ut för att vara. En närmare granskning visar att det finns sprickor i fasaderna. Hus som hänger på trekvarten. Långsamma ögonblick väntar runt hörnet. I själva verket går det aldrig att leva upp till förväntningarna. De har inget med verkligheten att göra, och allt med den som projicerar dem att göra. Så blir världen skapad i vår avbild. Det är inte ögat som styr. Det är hjärnan. När dallrandet har lagt sig i bakgrunden igen ser han det klart för några ögonblick. Några ofiltrerade sekunder som hjärnan inte hinner redigera. Det han ser både förskräcker honom och drar honom till sig. När cirkeln sluts bidrar det till känslan av overklig dröm. Om du tror att det är hjärnan som bygger ut en kuliss i efterhand för att rädda vad som räddas kan har du fel. Nej, det är just ögonblickens flyktighet som förstärker kopplingen till det just sedda, och till dess drömska karaktär. Det är som en dröm i en dröm.
Fredag vet bättre än att hålla fast blicken någonstans. Det blir snabbt ett hot som initierar en respons. Och just nu är han i ärlighetens namn inte helt sig själv för att hållas på benen om något sånt skulle hända. Bäst alltså att hålla huvudet nere, mumla otydligt och vandra ut ur vårt blickfält.
Allt bara flödar. Jag känner hur världen forsar runt och genom mig. Genomborrad av strålar, utan skyddsnät sträcker jag ut mina armar. Jag låter det forsa. Jag känner energin som rännilar av rörelse längs med ryggen. Det är utanför mig, men samtidigt är jag en del av det. Utan tvekan kommer jag att få ångra mitt tilltag. Strömmen är oemotståndlig, en naturkraft. Flödet bryr sig inte. Det följer minsta motståndets lag. Ingenting utanför kan längre nå mig. Jag är inte odödlig, bara inkopplad. Flödet ger mig inga extra krafter eller egenskaper. Det är berusande, utan att vara beroendeframkallande. Eller, det intalar jag mig varje gång himlen skimrar i det som förebådar flödets ankomst. Lik förbannat sätter jag på mig utrustningen, inklusive de obehagligt trånga handskarna och det löjliga bältet. Väntan är jobbig, inte alls som en ljuv upptakt till en kärleksakt. Den är snarare långtråkig, ungefär som att vänta på betjäning på skattekontoret. Ibland går det fort, ibland slinker floden förbi utanför mitt fönster. Det handlar om sekunder om jag skall klara synkandet. Ibland mindre än så. Och ibland spelar det ingen roll vad jag gör, det är ändå kört. I sådana ögonblick känner jag mordlusten färga tinningen röd. Ändå är jag helt slut, utkörd, efter varje session. Jag är inte klokare, starkare, snabbare, bara äldre. Flödet upphör tiden, och även om det inte kan jämföras med baksmälla (eller värre) är uppförsbacken efteråt brant och full av vassa stenar, hack i tiden som hoppar fram ovarsamt över min själ (och min kropp).
Jo, detta är orsaken till att jag lever här ute. Sannolikheten att hamna mitt i fåran är statistiskt sett större här. Annars finns det inte mycket som talar till ställets fördel. Vattenledningen är rostig, två av fönstren på bottenvåningen släpper in såväl regn som flygande kryp. Vinden river loss ostämda orgelackord i de lösa takplåtarna. Doften av surt regn blandas ofta med de kemiska fabrikernas avfallsrök. Jag tänder rökelsekaren mot eländet och slår upp en bok i bokhyllan på måfå. ”I skymningen åt de resten av sälköttet under det att Anoak ritade upp en enkel karta i snön. De hade ännu hundratals miles kvar till närmaste utpost. Maten var slut och moralen började tryta. John kände blickarna i ryggen och visste att något måste vända snart. Annars skulle allt vara förlorat.”
Väntan är långtråkig, för den kräver min uppmärksamhet. Om jag visste hur lång den skulle bli fyllde jag den med allehanda distraktioner, men det är just det. Det går inte att förutspå. Du måste vara beredd hela tiden, vilket gör att varje sekund känns i kroppen. Väntan ritar spår i mitt ansikte. Mjölken surnar.
Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.
Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.
Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behöll alltid sina toppar och dalar. Varje gång var som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.
Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sin markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet.
Han har just hunnit fram till sin hållplats när han känner en skakning i benen. Det börjar som en omärklig vibration, omöjlig att skilja från bussens egna skakningar. Men eftersom Fredag är alert känner han snabbt av tryckförändringen. Det är därför han alltid sätter sig på åttonde raden, innebänken till höger. Det är den mest skyddade om det här skulle hända. Som nu är på väg att hända. Han känner sig lugn. Samlad. Väntan har varit påfrestande. Nu, när det faktiskt händer, flyter tankarna ut som svala spiraler genom blodomloppet. Detta är fokus.
Han släpper långsamt greppet om sitsen, psykar sig själv att följa strömmen. Han låter skakningarna ha sin gång, han känner hur de bygger upp sin kinetiska energi, som hade de ett medvetande. Lojt undrar han hur långt det skall gå denna gång. Var han skall vakna. Vem han kommer att vara. Hur det hela slutar undrar han däremot inte alls. Flödet har pumpat igenom samma moment tillräckligt många gånger för att han skall känna sig säker på utgången.
Inte för att det gör processen enklare, eller mindre smärtsam. Det innötta mönstret behöll alltid sina toppar och dalar. Varje gång var som första gången, minus en del livsångest. När det tredje stadiet inleds har himlen hunnit anta sin normala blygrå nyans. Han ser sig om i bussen, detta är sista chansen. Men nej, det är precis som de tidigare gångerna. Ingen tittar upp, ingen reagerar på spektaklet som är Fredag.
Utanför bussfönstret vrids byggnaderna ur led, vägen tappar sin markeringar och trottoaren har försvunnit. Ljuset böljar i mönstersvängar kontrapunktiskt mot skakningarna. En bit in i det fjärde stadiet känner Fredag inte längre sina ben. Han ser dem, men kan inte förstå att de är en del av honom. Nu kan inte ens de mest introverta av hans medpassagerare undgå att märka förändringen. Ljus ska inte bete sig så där. Och en buss skall inte kunna nystas upp som en tröja, med början längst bak. Mannen som satt längst bak för att sova bort en stund syns inte längre till. Eller, kanske är det hans skospetsar som ännu skymtar under sätet.
Två dagar tidigare
Allt bara flödar. Jag känner hur världen forsar runt och genom mig. Genomborrad av strålar, utan skyddsnät sträcker jag ut mina armar. Jag låter det forsa. Jag känner energin som rännilar av rörelse längs med ryggen. Det är utanför mig, men samtidigt är jag en del av det. Utan tvekan kommer jag att få ångra mitt tilltag. Strömmen är oemotståndlig, en naturkraft. Flödet bryr sig inte. Det följer minsta motståndets lag. Ingenting utanför kan längre nå mig. Jag är inte odödlig, bara inkopplad. Flödet ger mig inga extra krafter eller egenskaper. Det är berusande, utan att vara beroendeframkallande. Eller, det intalar jag mig varje gång himlen skimrar i det som förebådar flödets ankomst. Lik förbannat sätter jag på mig utrustningen, inklusive de obehagligt trånga handskarna och det löjliga bältet. Väntan är jobbig, inte alls som en ljuv upptakt till en kärleksakt. Den är snarare långtråkig, ungefär som att vänta på betjäning på skattekontoret. Ibland går det fort, ibland slinker floden förbi utanför mitt fönster. Det handlar om sekunder om jag skall klara synkandet. Ibland mindre än så. Och ibland spelar det ingen roll vad jag gör, det är ändå kört. I sådana ögonblick känner jag mordlusten färga tinningen röd. Ändå är jag helt slut, utkörd, efter varje session. Jag är inte klokare, starkare, snabbare, bara äldre. Flödet upphör tiden, och även om det inte kan jämföras med baksmälla (eller värre) är uppförsbacken efteråt brant och full av vassa stenar, hack i tiden som hoppar fram ovarsamt över min själ (och min kropp).
Jo, detta är orsaken till att jag lever här ute. Sannolikheten att hamna mitt i fåran är statistiskt sett större här. Annars finns det inte mycket som talar till ställets fördel. Vattenledningen är rostig, två av fönstren på bottenvåningen släpper in såväl regn som flygande kryp. Vinden river loss ostämda orgelackord i de lösa takplåtarna. Doften av surt regn blandas ofta med de kemiska fabrikernas avfallsrök. Jag tänder rökelsekaren mot eländet och slår upp en bok i bokhyllan på måfå. ”I skymningen åt de resten av sälköttet under det att Anoak ritade upp en enkel karta i snön. De hade ännu hundratals miles kvar till närmaste utpost. Maten var slut och moralen började tryta. John kände blickarna i ryggen och visste att något måste vända snart. Annars skulle allt vara förlorat.”
Väntan är långtråkig, för den kräver min uppmärksamhet. Om jag visste hur lång den skulle bli fyllde jag den med allehanda distraktioner, men det är just det. Det går inte att förutspå. Du måste vara beredd hela tiden, vilket gör att varje sekund känns i kroppen. Väntan ritar spår i mitt ansikte. Mjölken surnar.
Hittat På 