Ingen vit jul. Nehej. Inte i år heller. Det är något fel på världen. Något håller på att gå sönder. Bara grått grått blött. Oavbrutet. Skall det aldrig sluta? Annat var det förr. Då var jularna alltid vita. Folk hade hyfs. Unga människor reste sig i bussen och gav plats. Gröten smakade gröt, inte klimpvatten. Töserna var sötare, inte utspökade som mannekänger. Mina leder värkte inte hela tiden. Jag hade en position. Man lyssnade på mig. Jag var fri. Jag hade råd. Inte som idag, denna dåliga ursäkt till december. Denna låtsascharad. Men jag vet nog. Jag ser er. Ni tror ni blandar in i skuggorna, men ni är lika synliga på fiskar på torra land. Ni riktar era små manicker mot min hjärna, försöker stråla. Jag är beredd, pälshatten är fodrad invändigt med aluminium, det enda som biter på strålarna. Naturligtvis kan jag inte gå in i varuhusen, vars alla alarm piper av metallen. Men det gör mig föga. Jag har inget att hämta i dessa mammons tempel. Det glitter jag söker finns inte i världsliga ting.
Inte heller i flaskans botten.
Jag vet, för jag har sökt där. Kostade mig allt.
Så ingen vit jul. Men för mig en mycket vit jul.
Se inte så där snett på mig. Se dig i spegeln först.
Mandlar, gräddkola, vispgrädde, jäst. Skagenröra, tandkräm. Det var ännu något. Vad? Sjutton också, varför skrev jag inte upp det? Kul minneslek tänkte jag. Nu blir jag blöt och kommer säkert glömma nåt istället. Fiffigt.
Handlandet har blivit så annorlunda, sen de började bygga. Köpcentret är borta, ersatt av en grop. Butikerna är långt borta, en bussresa bort.
Visst är det ett ilandsproblem. Vi har ju i alla fall butiker att gå till, och det råder inte brist på något. Det är lite som den där gamla sanningen, att man vet inte vad man har före man förlorar det. Jag trodde väl mest det gällde relationer, men tydligen gäller det också matbutiker.
Och dessutom butiker som jag ofta klagat på. För dåligt utbud, för råddigt, för dyrt. Nu längtar jag tillbaks till då de fanns och man inte behövde planera detta också så himla noga. Allt ska planeras. Det blir mycket bussresor. Tur att 24:an finns.
Jag antar att det var en slags infantil revoltlusta som fick mig att inte skriva en köplista. Ungefär så att allt skall inte planeras. Nu får jag stå mitt kast, och minnas det vi behöver, eller åka två gånger.
Mandlar, vispgrädde, jäst. Skagenröra. Sablar, nu saknas flera saker.
Té? Behövde vi té? Eller var det lök? Nej, lök var det nog inte. Det tror jag ofta saknas, så jag köper, och upptäcker hemma att vi har flera påsar. Så nej, lök kan det nog inte vara. Eller té.
Men hej! Nu kom jag på det! Tanten där framme med den röda mössan joggade mitt minne.
Du vet hur det är. Knappt har man hunnit öppna paketet med den nya datorn/telefonen/pekplattan förrän den är föråldrad. Knappt har man publicerat ett blogginlägg (som det här, från 2013), så har det sugits upp i informationens malström och fösvunnit.
Vi lever i snabbhet.
Så har det varit länge, nästa förlovade pryl har funnits bakom hörnet i tjugo år nu.
Jag kommer ihåg att jag skrev år 1993 att det blir året då internet slår igenom i Finland. Sen dess har många bitströmmar flutit mellan reläerna.
Det verkar inte finnas nån gräns för hur mycket minne, processorkraft, 3d-rendering osv vi tycker oss behöva. Jag vill inte på något sätt vrida utvecklingen tillbaka, många saker har verkligen blivit mycket bättre. Men, finns det ingen hejd på farten?
Detta betyder mycket pengar för it-företagen, både de som gör hårdvara och de som gör mjukvara. De har naturligtvis inget intresse av att sänka farten, tvärtom.
Vi har gått från ekonomiska cykler på ettårsbasis till kvartalsekonomi, och säkert går det att sänka intervallet ytterligare, kanske ända ner till realtid.
Jag ser ett stadigt flöde av produkter, tjänster och pidutter strömma förbi. De är lockande.
Kanske är just den produkten en lifechanger.
Eller så den.
Det är utmanande nog att hänga med som privatperson.
Ännu värre är det för våra skolor, institut och föreningar. Knappt har man skaffat smartboards och så är de redan lite passé.
Just har alla maskinerna fått win 7, och så vill kursdeltagarna ha undervisning i win 8. För att hänga med i tiden borde man ju dessutom erbjuda kurs i IPAD, Android-plattor, smartphones osv.
Detta är oundvikligt. Utvecklingen föder sig själv, och ”eftersom alla andra” använder senaste versionen måste man själv också göra det, för att vara kompatibel. Våra datalärare är utsatta för en hård press. Samtidigt är det ont om pengar.
Många sätter sitt hopp till BYOD. Hittills har datastödstjänster, nätverksstruktur och annan support legat på institutens ansvar, och varit en ganska stor utmaning. Om BYOD (Bring Your Own Device) slår igenom är det plötsligt vars och ens eget ansvar att maskinen fungerar. Lärarna kan åter börja fokusera på innehållet. Förutom att de lärande förstås fortfarande behöver stöd och konkret handledning när deras apparater inte fungerar…visst kan jag som lärare säga att det är inte mitt problem, men det vet både du och jag att det inte är en särskilt fungerande strategi.
Så var ska det hela sluta? Om vi far längst fram på informationens motorväg riskerar vi att köra in i dyra återvändsgränder (risken alla early adopters tar). Far vi längst bak kommer ingen att vilja ha våra tjänster, eftersom vi talar om gårdagen. Återstår då att ligga nånstans i mitten? Och då frågar jag mig, hur kul&inspirerande är det?
Hittat På 