Efter det är det bara en fråga om deduktion. Stämmer hans minnesbild med det han ser? Är det rätt person han observerar? Finns där andra som beter sig mer underligt? Hur mycket tid har han kvar? 

Fredag tvingar sig att numrera stegen ännu en gång. Han vet att han bara har en chans, och han vet priset om han får det här fel. Det har Byrån bränt in i dem. Han ryser fortfarande när han ser minnesbilderna från de sargade resterna av Detroit. Nej, han ska inte begå en annan Andersen-blunder. 

Det spelar ingen roll hur många gånger han räknar. Slutresultatet förblir detsamma. Han ska just sätta ner händerna i byxfickorna för att aktivera kodlåset när han märker att de redan är där, ivriga och lite nerviga. Han förstår inte hur det är möjligt, såvida inte….såvida inte glappet är större här. Han önskar att Byrån kunde gett honom dispens, med tanke på situationens allvar, och låtit honom behålla Peresium-implantatet (som alla kallade glappkollaren). Men inga undantag gjordes, riskerna ansågs för stora. Fredag trycker in de två knapparna samtidigt och ser den (inte längre så) nyanlände tappa sina konturer. Det är skickligt gjort, det måste han erkänna.Varelsen, kläderna hen bär, ja till och med glaset med den gräddgröna vätskan tunnas ut, försvinner ljudlöst.

Ingen reagerar. Manualen hade rätt. Igen.

Nu är det hans tur. Ett par ögonblick tvekar han om vad som är bästa exit, bestämmer sig sedan och reser sig bullersamt och går mot dörren med hög röst och en ogillande min. När han passerar bardisken slänger han en sedel i bartenderns allmänna riktning, skakar besviket på huvudet och drämmer igen porten bakom sig.

Ute har det blivit halvdager och tiden har börjat ticka igen. Fredag går med bestämda steg in i en återvändsgränd och väntar på det elfte klicket. Han hinner lägga märke till strykarkatten som betrtaktar honom ett par ögonblick innan han också löses upp i dimman och landar på sitt säte på buss 42 till Riding.

Han är säker, för ögonblicket. Men han är inte på torra land ännu. Har han fattat Rätt Beslut? Läste han Tecknen rätt? Det klarnar först då han når Byrån, eller himlen slocknar, vilkendera som nu kommer först. Det svindlar till.

Fredag blundar för att komma undan den alltid lika jobbiga vertigon som följer på en transport och försöker tänka. Det vill sig inte riktigt. Tankarna ligger huller om buller och i fel ordning, en annan sidoeffekt. De har hamnat i lätt osynk, och nu finns det ingenting annat att göra än att vänta. 

Det här hände på den tid som brukar kallas Red-Mal, alltså hade (som namnet antyder) Byrån ännu inte utvecklat protokoll för återinförandet. Fredag (och alla hans olycksbröder) fick reda sig igenom passagen bäst de kunde. Han hade försökt fråga, men ingen ville säga något. Det vill säga, de som varit i fält var tättläppade. Hans kursare visste berätta desto mera om diverse ”idiotsäkra” huskurer, men han lyssnade inte särskilt noga. Det ångrade han nu. Inte för att han trodde de kanske visste vad de pratade om, men just i detta ögonblick hade han varit beredd att pröva (nästan) vad som helst. Om du nån gång fastnat i en tankesvindel vet du vad jag talar om. Nu har vi enkla metoder att tillgå, som tur är, så risken är väl inte så stor.

Den här disorienteringen som gör det svårt att avgöra om tiden går framåt eller bakåt påverkar förstås också orienterings- och koncentrationsförmågan. Därför är Fredag nära att missa hållplatsen där han måste byta till Grön linje, men något (kanske slumpen, kanske en högre makt) knuffar till honom så att han sträcker ut handen och råkar klämma till en kvinna som sitter brevid honom.

-Vad gör du drummel? Är du inte riktigt klok?
-Oj herregud, ursäktaförlåt. Det var verkligen..
-Nej, det hoppas jag verkligen inte.

-Fredag. Vad gör jag? Varför kan jag inte bara…Var är vi?
-Martina. Inte vet jag. Greens Cross.

-Oj, här ska jag, ursäkta igen…tackoförlåt.
-Det var det…
-Stopp, stanna, jag måste av!

Fortsättning följer (detta var kapitel 12)