Utanför Byrån står en skulptur. Den är (förstås) helt abstrakt. Tänk dig en cyklon i massivt stål, borstat till glansputs. Tänk dig en radius utanför, i tangenten brevid. Okej? Då ser du minnet som det var uppställt för alla levande, före Svängen. Och tro mig, de skulle ha lika svårt att omfatta den här liknelsen som du har att förlika dig med att någon inte skulle kunna förstå den. Det är ju trots allt något vi föds med idag.  Ingen vet varför det är så, eller hur det började. Du kunde lika gärna fråga varför himlen är grå. Så är det bara. Därför är det ingen idag som längre lägger märke till den. Du och jag, kära läsare, skulle inte heller göra det, om det inte vore för att Fredag är försenad, och vi inte har något bättre för oss. Vad har hänt?

Fredag har distraherats.

Hon sträcker sig efter kaffekoppen utan att ta ögonen från boken hon läser. Fredag ser henne genom fönstret när han går förbi. Ser att hon läser, försjunken i sin egen värld. Men han ser inte vad hon läser, eller på vilket språk. Hon är vacker, på ett sånt där omedvetet sätt. Kanske är ljuset som faller på henne extra mjukt, kanske finns det något i henne som påminner om människor som nu försvunnit ur hans liv. Fredag ser henne, och sedan är ögonblicket förbi. En hund drar sin matte snett över gågatan så att han måste väja. Hunden har bråttom och matten är ofokuserad. Kvinnan lyfter urskuldande på ögonbrynen och fortsätter sedan att tala i sin mobil. Sedan kommer regnet, och han skyndar på stegen. Kanske var det regndoften som drev på hunden. Ett par ögonblick undrar Fredag om han borde ha gått in, satt sig ner och presenterat sig. Beställt en chai latte och landat i stunden. Men vad skulle han säga? Och skulle han inte komma försent till sitt möte på Byrån? Dessutom, vem är väl han att ta mig ton? Det är ofta så för Fredag. Han kommer först efteråt på vad han borde ha sagt, gjort, eller svarat. Det är som att ögonblicken som är (eller kan vara) viktiga skyndar förbi alldeles för snabbt. Andra, ögonblick av väntan, kompenserar sedan genom att dra ut på tiden, så att det på det hela taget kan sägas att tiden rör sig i en konstant hastighet (om det är framåt, bakåt eller i en cirkel lämnar jag osagt).

Jag vet inte riktigt vad längtan består av. Vilka ingredienserna är, och hur de fördelar sig. Det är svårt, tycker jag, att förstå vilka de ögonblicken är. Jag vet inte heller vad hon skulle ha svarat, om hon alls skulle svarat. Jag kunde ju ha klampat in mitt i en pågående katastrof, bara för att jag för några ögonblick bar mina känslor på rockärmen. Tanken på ett missat ögonblick är kanske en del av den där undflyende längtan. Den som är utan ord, utan form. Jag skriver att hon är vacker. Det är sant. Men det är inte därför fjärilarna fladdrar förbi. Det är något med att hennes närvaro i det ögonblicket kittlar mig. Hjärtat klappar till och fortsätter sedan sin sävliga rytm. Långsamt, envetet, utan att se åt höger eller vänster. Utan egentlig kontakt med omvärlden. En ilande känsla i korsryggen liknar sena nätters tandborstande på stugan, då mörkret gör något med mig. Hjärnan är trött och ”ser” saker. Kanske är det instinkt, kanske är det något animaliskt. En flyktinstinkt. Eller så är det bara just hjärnspöken. Hur som helst, de känns verkliga nog. De gör mig varse, påminner mig om saker utanför ljuskäglan. Saker som saknar ord. Saker som inte låter sig fångas så lätt.

Att ställas inför det oerhörda, det ofrånkomliga. Att se det och inse. Veta att ögonblicken radas upp som pärlor på ett band, eller smultron på ett grässtrå. Att känna ändlighetens gränser. I det ögonblicket känner, snarare än förstår jag, att jag ska dö.  

Ljuden återkommer, gatans realiteter. Ingen har märkt något. Ingen märker någonsin något. Även skönheten är förgänglig. Men mötet, ögonblicket, är det inte. Martina läser oberörd vidare i Marcus Aurelius Metamorfoser.

Den dagen kom han att tänka på alla begränsningar som begränsade honom. Han såg klart att det var hinder han satt upp alldeles själv, utan att ha behövt fråga någon annan om hjälp eller råd. Eftersom de fanns i hans hjärna och inte på riktigt tycker han att det vore logiskt om de därmed skulle gå att tänka bort, alternativt helt ignorera.

Det skulle visa sig att det inte var riktigt så enkelt. Jo, de hade formats av hans hjärnspöken, men sedan var det alldeles som om de tagit sig vidare på egen hand, byggt nya slott på vägen. Eller så kände han det i alla fall efter att ha sprungit in i några återvändsgränder och blivit lika förvånad varje gång.

Efter ett tag började han tvivla på sig själv. Detta kunde inte vara så svårt. Han såg det ju så klart! Han kunde vakna upp klockan fyra på morgonen och se hela bilden. Se det liv han var menad att leva. Då insåg han vad begreppet söndagsseglare betydde. Vem som helst kunde gå ut och erövra världen en solig söndag i juni. Försök med det när ungen håller dig vaken hela natten, det regnar snöblandat underifrån och bilen gått sönder. Det, tänkte han samtidigt, är en utmaning som han kan ta sig an. Alltid när motgångarna blev konkreta lät de sig stävjas. Hjärnspökena var det värre med. De gled bara hånfullt undan och visste på nåt märkligt sätt precis vilka knappar de skulle trycka på för att lura fram smärtan.

Inte heller den var riktig i den mening att han var fysiskt skadad. Psykiskt hade han däremot fått en hel del stryk under åren. Det var sådana där ärr som inte syntes, men som kunde blänka till i en plötslig aggression mitt på blanka dagen.

Spåren ledde rakt fram.

Spåren ledde honom fel.

Slut på berättelsen om Fredag