Författararkiv: Johanni Larjanko

För bra

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

goody

Du kör genom en grön våg och plötsligt är du redan halvvägs. Du kommer i tid till det populära kaféet och det finns ett fönsterbord ledigt. Kaffet är precis lagom varmt och känns som silke, men med lite bett. Du går in i butiken och hittar ett par skor som faktiskt passar. Du lämnar in din uppsats med två dagars marginal och har plötsligt tid över, som du kan njuta av. Du betalar hyran och det blir pengar över. En god vän hör av sig efter lång tystnad, ni kommer skrattande överens om att gå på öl. Ditt favoritlag vänder en lång förlustsvit genom att klå ärkerivalen i ett hett och spännande derby.

Där någonstans smyger tanken in. Nu har du det för bra. Något kommer att hända snart. Balansen i universum kräver det. Du ska inte tro att du är något, att du har rätt till lyckan, att den består.

Du börjar se dig oroligt över axeln, undrar när den skall komma.

Olyckan.

Det som du tjänat ihop till genom den senaste tidens framgångar.

Varför är det så?

Klarar vi inte av att vara lyckliga? Visst kommer väl denna undergångskänsla inifrån oss själva? Eller finns det en naturlag som upprätthåller ”balans”? Jag vill ju inte tro det.

När jag gick i andra klass hade jag en allvarlig diskussion med min klasslärare. Hon menade att lycka kan vara ett permanent tillstånd. Jag hävdade att livet behöver dalar för att kunna ha toppar. Enligt mitt då åttaåriga jag vore en rak livslinje lika med döden.

Visste jag vad jag talade om? Var det olyckan jag manade fram?

Idag tror jag inte på konstant lycka, det låter jobbigt. Men jag vill inte tro att vi måste lida en himla massa, att det är vår ödesbestämda lott. Jag är betydligt osäkrare på det här än då, när jag förklarade för min lärare hur det hela ligger till. Hon förstod mig aldrig.

Förstår du?

Johanni

#Blogg100

Se språket

Publicerat i #Blogg 100 av

kinesiska_tecken

Det blir en stillsam söndag i Stockholm. En sån där jag tycker om. Samtal, lite promenader, ivriga försök att borra hål i en bångstyrig cementvägg (väggen 1 – borren 0). Ute har värmen smugit sig fram och det gör fåglarna här alldeles vilda. De kvidevittrar likadant som hemma i Helsingfors. Vilket får mig att tänka. Hur är det nu, kvittrar finska fåglar på finska (eller finlandssvenska)? Förstår en fågel från Finland vad en från Sverige säger? Jag menar, vi har ju till och med olika teckenspråk!

Eller, är det så att fåglarna aldrig hade något Babels torn? Har de sina vingar att tacka för ett universellt språk? I så fall, tänk vad mycket vi har att lära av dem! Oj vad världen skulle se annorlunda ut om vi alla talade samma språk. Visserligen kulturellt fattigare, men vi skulle också på plussidan ha tyngande fördelar.

Samtidigt skulle förstås en massa tolkar och översättare bli arbetslösa. De skulle driva i stora horder på gatorna och antasta folk med löften och hot på språk som ingen förstod. Marknaden för böcker, filmer och musik skulle se rätt annorlunda ut. Och vad med tidningar? Skulle vi ändå ha lokala blaskor som DN och SvD? Vi skulle spara en himla massa papper då garantibevisen och användarmanualerna inte längre skulle bli så tjocka.

Kanske skulle större kulturer komma att dominera kulturbranschen än mer, då språkbarriärerna försvunnit och allt blivit en global marknad. Vi är där ju nästan redan nu, eller hur?

Frågan är också vilket detta universella språk skulle vara. Engelska? Det har jag svårt att tro? Kinesiska? Nja, kanske inte.

Vad tror du?

Johanni

#Blogg100

I denna virvel

Publicerat i #Blogg 100, Resa av

cityswirl

Vandrar genom stan som vaknar av våren och värmen. Överallt byggs det, allting är alltid på hälft. Mitt i allt detta krocken mellan minnen av något som varit och intrycken från det som är. Förra veckan halkade jag in på en dokumentär om den nya staden, om urbana miljöer och hållbara lösningar. En av personerna hade flyttat ut i ödemarken. Han satt där och lyssnade på tystnaden, levde ett minimalistiskt liv.

Jag sitter på en bänk i staden och låter ljuden skölja över mig. I varje minut en berättelse som utspelar sig. Det är fascinerande och underhållande. Det är som att livet känns. Jag kan inte riktigt uttrycka det annorlunda.

Detta är något jag ofta återkommer till. Det lite absurda i att dimpa ner mitt i en annan vardag och vandra omkring. Det kunde lika gärna vara på Mars. Det är inte bättre, eller sämre, än hemmavid. Det är bara lite annorlunda, och trots att skillnaden inte är stor känner jag av den, är medveten om den. Kanske är det just därför den är så kännbar. Kanske är det just detta som är essensen av att resa, få ett avbrott, dimpa ner.

Visst hjälper det att jag varit här förr, att vi har en historia, platsen och jag. Och visst hjälper det att jag har familj och vänner här.

Inte desto mindre.

Det fungerar. Det sätter igång flera processer, ger intryck. Det fyller på.

Och då behöver det inte vara långvarigt för att fungera. En långhelg räcker bra.

I något skede kommer mättnaden, sedan avtar effekten långsamt, ett nytt balansläge uppstår.

Lite som början på en resa då allt och alla är superintressant hela tiden, för att med tiden bli ännu ett snarlikt landskap, insikt, minne.

I denna virvel, med ena foten på jorden, är det skönt att leva.

Johanni

#Blogg100

Problemlösarträff i republikanskt sällskap

Publicerat i #Blogg 100 av

akkurat

Flyger över till Stockholm. Det är kortare mellan Stockholm och Helsingfors än mellan Vasa och Helsingfors. Det är rätt sjukt, egentligen. Landar i ett vimmel av lördagsglada människor. Alla är på väg någonstans. Tar tunnelbanan till Slussen, på Söder är gatorna om möjligt ännu mer fyllda av glada, pratiga människor. Går nerför backen och kommer till Hornsgatan. Går ett kvarter, sedan är jag framme. Vid Akkurat. Ett paradis för öldrickare, säger G. Och ett föredetta stamställe från tiden han jobbade vid SKL. Inte så konstigt. G gillar sin öl, och det här är vägg i vägg. Vi prövar oss igenom flera svenska microbryggerier. De har alla olika karaktär, men de har en sak gemensamt. De är alla goda.

Så där sitter vi några timmar och förbättrar världen. Det är synd att inte fler lyssnade, för då skulle vi åstadkommit ännu mer. Nu fick vi nöja oss med en lite anspråkslös start. VI bestämde att folk ska sluta vara så gnälliga offerkoftande. Med en sådan galant manöver lyckades vi öka lyckan på jorden märkbart. Vi tyckte också att det är alldeles för mycket tal om vädret. Vad är det med människor och vädernoja? En tredjedel av sällskapet uttryckte den bestämda åsikten att det är Luthers fel. En var lite osäker, och en tredjedel menade att vi har bonderötterna kvar i oss. Det fanns en tid, förklarade vi, då väder och vind verkligen spelade roll. Vi minns den tiden, och beter oss som om vi fortfarande befann oss i den.

Vilket vi inte gör.

När det väl var avklarat gick vi igenom kungahusen, och uttryckte vårt missnöje med vgurra. Ja, egentligen började vår litania där, men den växte sedan snabbt åt alla håll och kanter. Den enda rojala person som möttes av vår acceptans var Margrethe II.

Jag hade alltså bänkat mig invid två benhårda republikaner. Det gav mig orsak att berätta om vår bortgångne landsfader Koivisto. Vi höll alla med om att han förtjänade vår respekt.

Sedan försökte vi komma på vilken svensk politiker som skulle erhålla samma universella aktning vid sin bortgång, och vi kom fram till den trista slutsatsen att ingen alls. Någonting har alltså hänt i svensk politik, och inte till det bättre.

Vid det här laget hade klockan hunnit bli såpass mycket att mina dryckeskamrater måste hasta iväg till konsertlokalen för att beta av ännu en levande legend, innan det skulle vara försent.

Själv gav jag mig av mot min airbnb, till en början genom att tunnelbana till Hallonbergen.

Imorgon väntar nya äventyr i den kungliga huvudstaden.

Godnatt, vänner!

Johanni

#Blogg100

Arbetsdag inom fria bildningen

Publicerat i #Blogg 100 av

work

Dagen började med att läsa ikapp lite från epost-högen, och åtgärda några riktiga bråttom-saker. Sedan hade vi träff med itslearning.com som visade en demo på hur vi skulle kunna använda deras läroplattform. Det blev en intressant diskussion där mänga möjligheter blev synliga. Just för att vi utgick från plattformen och gick igenom möjligheter rent konkret blev det lättare att se vad vi skulle kunna göra. Nu är sedan frågan om våra medlemmar är lika intresserade, eftersom de skulle vara de huvudsakliga användarna av systemet,

Lagom till att vi slutade var det dags för mig att hjälpa medlemmar i arbetsgruppen som tar fram rekommendationer för arbete med grundläggande färdigheter att använda slack. Jag har passat på att själv läsa in mig just för att kunna ge handledning. Det gick bra, jag kontaktade två medlemmar i nätverket genom att rings upp dem på slack och gå igenom några grundfunktioner. De senaste veckorna har jag tittat lite på alla tillägg man kan applicera, och om jag hade mer tid skulle jag definitivt testa många av dem.

Plötsligt var det sedan dags för möte i adobe connect med Badge Finland-gruppen. Nu talade vi främst om kommunikation utåt. Flera idéer kom fram, och före sommaren kommer vi att ha infomaterial och början till konkreta erbjudanden om hur och på vilket sätt intresserade kan delta i utvecklandet och byggandet av OpenBadges-gemenskapen i Finland.

Jag fick sedan hoppa ur mötet just före slutet, eftersom vi hade ett projektmöte i google hangout med vårt nordiska open badge-projekt. Dagens möte ägnades helt åt att diskutera hur vi kan och ska koppla våra planerade 9 open badges till EQF. Det var en bitvis svår, men mycket intressant diskussion, där det visade sig att vi tolkat ramverket på ganska olika sätt. Vi vände och vred på definitionerna och diskuterade konsekvenser av olika val vi kunde göra. till slut kom vi fram till en lösning som ger oss en möjlighet att komma vidare, det kändes konstruktivt och bra.

Vid det här laget hade eftermiddagen slagit till med full kraft, och huset jag jobbar i börjat tömmas på folk, det är ju fredag. Jag tog en snabb sen lunch och satte mig sedan med kvittoinfernot. Administration är det jag är sämst på, alltså sådan som handlar om kvitto- och arbetstidsredovisning. De hopar sig därför, och gör det hela än motigare. Efter att ha suttit och petat med en månads kvittoredovisning i en timme kände jag att hjärnan började vara rätt mosig. Klockan var då 6. Jag lät de kvarvarande 2 månadernas oredovisade kvitton ligga framme på bordet så att jag inte skulle kunna slingra mig undan nästa gång jag kliver in på kontoret. Jag släckte lampan och satte mig på cykeln hem.

Jag njuter fortfarande av att cykla. Det är inte hemskt långt, men det känns så bra i kroppen att få röra sig lite.

Väl hemma planerar jag för resan till Stockholm, som inleds redan imorgon.

Detta var en rätt typisk arbetsdag i mitt liv för tillfället. Plus en massa uppdateringar på sociala medier, främst twitter. Men allt det tänkte jag spara till en annan post, då jag går igenom vilka alla verktyg jag använder, i vilka kanaler, varför, och med vilket resultat.

Hur såg din fredag ut?

-Johanni

#Blogg100

Att tycka om

Publicerat i #Blogg 100 av

tyckaom

Jag tycker om

att gosa med hunden

att läsa en bra bok

att diskutera boken med andra

att laga mat

att cykla

att lära mig nya saker

att simma

internet

att berätta

att undervisa

att diskutera

att segla

att resa

att vara med i direktsänd radio eller TV

att ta det lugnt en hel söndag

att utveckla nya saker

att läsa tidningen på morgonen

att träffa vänner

rött vin (ekologiskt)

whiskey (mest single malt)

öl (mest från mindre bryggerier, gärna IPA eller APA)

att se på fotboll

att träna juniorlag i fotboll

att bo i Finland

att gå på bio

att föreläsa

att testa gränser

att få vara kreativ & skapande

att blogga

Och det här vara bara vad jag kom på under fem minuter. Vilka saker tycker du om?

Johanni

#Blogg100

Att ta det för givet

Publicerat i #Blogg 100, cykla, politik, rättvisa, reflektion av

eller

Det är lite svårt att veta vad man ska tro. De senaste dagarna har det snöat ymnigt, flera gånger om dagen. Vinden ute kommer direkt från Nordpolen, så den är kall. I mitten på maj.
Vår sorglustiga regering går kräftgång och privatiserar vad de hinner, tar åt sig äran för minskande arbetslöshet, ror och hopar samtidigt kring vårdreformen och en massa annat.
Kylan till trots cyklar jag nu varje dag till jobbet. Det är fortfarande motigt, men det känns så himla bra.
Trump skandalerar igen genom att sparka FBI-chefen, som just undersökte påstådda kopplingar mellan honom, hans medarbetare, kollegor, underlydande, och Ryssland. Nu kanske han fått mäktiga fiender inom det egna partiet (inget nytt i sig).

På jobbet firar vi flera framgångar, nu senast med två sinsemellan mycket olika men båda framgångsrika webinarier. Det motiverar till att försöka mer, bli ännu bättre.

Finland segar sig fram i hockey-VM, kvällens match mot Slovenien var bitvis osannolikt pinsam. Slutresultatet 5-2 gav lite ljus i mörkret, men lejonen gör det verkligen inte lätt för sig i år. Samtidigt är det någon som glatt utropar att Lejonen i och med detta ger oss spänning för hela slanten, också i grundserien, och det är ju onekligen sant. Det går inte att ta något för givet.

Vad jag försöker säga med denna radiramsa är hur motsägelsefull vardagen är. Det är inte svart eller vitt, det är alla färger på en gång. Nynazister attackerar en demonstration i Sverige. Jag menar, VA? Le Pen förlorar i Frankrike, liksom Geert Wilders i Holland. Engelsmännen tycks inte riktigt veta vad de skall tycka om den brexit de röstat fram. Att missnöjet med EU var stort och sedan många år underblåst av massmedia vet vi. Vad som händer nu är ett drama inför öppen ridå. Den politiska pendeln fortsätter svinga, och inget är ännu förlorat bortom räddning.

Asylpolitiken, eller bristen på sådan får mig och många andra att må så dåligt, och känna oss så maktlösa. Samtidigt, alla berättelser om solidariteten, vänskapen, viljan att hjälpa. Att finnas till där.

Jag hittar nya appar att lära mig, nu senast tubebuddy, ett verktyg för att optimera youtube-videors synlighet och räckvidd. Världen går inte under, den går inte åt ett håll. Den går åt många håll samtidigt.

Kanske är det en bra sak?

Johanni

#Blogg100

Vid 1

Publicerat i #Blogg 100 av

raderna

Utetemperaturen och klockan visar på samma sak. 1. Jag borde ha gått och sova för länge sedan. Men jag skulle bara. Och plötsligt. Förr kunde det vara en film eller tv-serie som jag fastnade i, och så gick timmarna. Nu är det nätet. Det är någon ny app att testa, någon outrageous viral sak, putsning i arkiven oj titta här, den måste jag dela. Och så hakar jag fast i en podd (Note to Self), fast jag verkligen borde veta bättre.

Men det är något som suger in. Dopamin nickar du kanske självsäkert.

Ja, kanske det. Även om jag inte är helt övertygad om att kemi alltid förklarar allt. Det är också en livsstil, en (o)vana. Ett sätt att fördriva tid. Där tv förr var first screen till datorns second är det nu ombytta roller. TVn står oftast och samlar damm. Utom när det är fotboll eller hockey förstås. Vid framför allt hockey-VM samlas hela klanen fortfarande troget i tv-soffan.

Årets VM har förresten varit en berg-och-dalbana. Seger efter mycket darrigt spel mot Vitryssland, helt utspelade av Franrike för första gången någonsin, och sedan en bitter förlust på straffar mot Tjeckien i en match vi hade alla förutsättningar att vinna. Inte på pappret i förväg, men så som spelet såg ut. Det smakade verkligt surt. Hemmavid undrade vi varför finnarna alltid måste göra det så svårt för sig. Imorgon väntar Slovakien, det är ganska måsta att vinna den om lejonen inte skall förpassas hem med svansen mellan benen i fullständig förödmjukning.

Fast, i ärlighetens namn skall erkännas att jag sett en del på TV också, eller, via paddan sett på nåt i alla fall. Jag har fastnat i HBO-serien Billions, jag är nu i den senare delen av säsong 1. Den känns nu, kontextuell, utmanande, fräck, modern. Så fort går mode in och ut också i tv-serier, att Billions känns mycket mera genomtänkt, mycket mera nu, än till exempel House of Cards, trots att jag verkligen gillade den serien!

Så där är jag på nätet också, surrar som en humla från en sak till en annan. Lite på autopilot. Jag tänker att det också är en sorts avkoppling. Att ha öppna spjäll men ingen riktning. Dagens version av zappande.

Johanni

#Blogg100

Inte tillräckligt

Publicerat i #Blogg 100, reflektion av

vadergudar

Måndag. Ny vecka börjar. Snart är det sommar, men det skulle man inte kunna tro. Det mesta folk här talar om är vädret. När snön inte kom före jul tyckte många DET var konstigt. Nu, när det snöar långt in i maj, är det igen det stora samtalsämnet.

Visst är det fascinerande hur mycket tid vi kan lägga på att diskutera något sånt som väder? Något som är högst övergående, som inte egentligen berör oss, och som vi inte på något sätt kan påverka.

Kanske är det just därför? Du vet, lite som road rage. Det är så skönt att kunna släppa loss och ryta till när man själv är helt oskyldig, och alla andra beter sig som idioter. Eller, för att ta ett annat exempel, som när man blir kär i den där som man aldrig kan få, antingen för att hen inte är intresserad, eller redan kär i någon annan.

Kärlek är ett annat stort område som vi gärna talar om, åtminstone i populärkulturen. Det finns regler och förväntningar, klara mallar. Och något som vi mäter oss mot. I stort sett alltid för att kunna konstatera att vi inte håller måttet. Vi är inte tillräckligt kära, vi är inte tillräckligt lyckliga, vi är inte tillräckligt snygga.

Trots att jag tror många av oss vet det där verkar det ändå sitta djupt. Att jämföra sig med andra. Att komma till korta. Är det ett sätt att hantera att livet är ändligt, att vi sysselsätter oss med sånt här för att distrahera oss själva, så att vi inte tänker så mycket på döden?

Det skulle jag i så fall kunna förstå och acceptera.

Hur är det med dig?

Johanni

#Blogg100

Spelvända

Publicerat i #Blogg 100, berättelsen av

mutkaOtåligt drar söndagen fram över landet. Det är val nere i väster, och samtidigt vill våren inte riktigt komma. Oländiga marker blir bostäder åt de som inte kan bo kvar. Storken flyger söderut, här är vi gamla. Här klär oss tanken på ett renare liv. Bara så kan vi se, och kännas. Mottagningen är tillfällig, snart kommer skogen åter. VI äter av det goda och ser fundersamt på. Flertalet kan redan räkna. De vet att vi är flertal.

Jag behöver inte säga vad som händer sedan. Det känner du redan till, eller hur? Hur rånarluvan var för spänd, orden knapphändiga, utan riktning. Myllan som väntade på maskarna. Händerna som trummade mot flyktbilen. Allt det där fick de med. Men glömde skuggorna mot andra väggen där bilar kör förbi. Glömde det uppspruckna leendet vid vägskälet.

Över huvud missade så mycket väsentligt, att det finns fog att misstänka slarv. För fokuserade på bollen, missade sidospåren som ledde fram.

Vi gör det alla. Tänker för smalt, letar oss fram som blinda möss med bara en utgång. Skyller på skoskav, skyller på stress.

Jag skulle vilja lära mig att skylla mindre och se mer. Det ena för det andra.

Kanske börjar resan just där. I den önskan. Med pengar på fickan och ett sorglöst sinne går det att vända blad.

Går att frigöra, smaka.

Går att spelvända. Kom ta min hand.

Vi går nu.

Johanni

#Blogg100